Dragprovkurva

För praktiska dragprov av textila fibrer, se Analys av textilfibrer.

En dragprovkurva visar mekanisk spänning som funktion av töjning vid dragprov av material. Kurvans form varierar mycket med det provade materialet. I dragprovkurvan ges töjning som töjning baserad på materialets ursprungliga längd och spänning som baserad på materialets ursprungliga tvärsnittsarea.

Exempel för en metall

Figuren till vänster visar en dragprovkurva för en metall. Spänningen σ = P/A visas på den vertikala axeln och töjningen, den relativa längdändringen $\varepsilon =\ell /L$ på den horisontella axeln. Mellan 1 och 2 är sambandet linjärt där lutningen E är elasticitetsmodulen. Vid 3 ligger elasticitetsgränsen. Vid 4 ligger en sträckgräns σ₀₂, definierad som den spänning som efter avlastning ger en deformation på 0,2 %.

Vilka spänningar som olika material tål (sträckgräns, brottgräns) beror på temperatur och på detaljer i materialets sammansättning och värmebehandling. Den initiala lutningen är däremot endast i stora drag beroende på sammansättning, eftersom elasticitetsmodulen motsvarar kraftkonstanten i bindningarna mellan atomerna. För de flesta vanliga metallerna är denna Youngs modul av storleksording 10¹¹ Pa.

Töjningsförlopp för olika material

• 
  Bakelit, ett sprött material; det plastiska området saknas och brott uppstår vid små töjningsvärden
• 
  Stål; 1 är brottgränsen, 2 är den övre sträckgränsen där plastisk formändring börjar, 3 är brott, i område 4 hårdnar stålet genom kallbearbetning, i område 5 dominerar provets minskande tvärsnittsarea
• 
  Polyeten, ett material med stor seghet; det plastiska området blir utsträckt