Eino Katajavuori
Eino Kullervo Katajavuori (Ehnberg fram till 1906), född 1 december 1905 i Helsingfors, död 9 april 1984 i Helsingfors, var en finländsk xylofonist, sångare, skådespelare och orkesterledare. Katajavuori är far till pianisten Esa Katajavuori.[1]
Biografi
Ursprungligen arbetade Katajavuori som elektriker, men studerade vid sidan om detta musik på egen hand. Under mitten av 1920-talet uppträdde Katajavuori på restaurang Cuba i Helsingfors. Där träffade han 1926 Martti Jäppilä, som värvade honom till Dallapé. Katajavuori stannade vid orkestern under de kommande tolv åren. Dock studerade Katajavuori vid Helsingfors musikinstitut och Helsingfors statskonservatorium åren 1929-31. Katajavuori specialiserade sig på xylofon, vilket han verkade i Dallapé. Katajavuori även sångare och komiker inom orkestern och åren 1937-38 var Katajavuori Dallapés kapellmästare och efterträdde därmed Georg Malmsté i den befattningen. Katajavuori medverkade i flera skivinspelningar under åren 1929-39, däribland i Viljo Vesterinens Säkkijärven polkka. 1929 gjorde Katajavuori den första skivinspelningen under sitt eget namn, då han på piano spelade Pieno mutta hieno.[1]
1938 lämnade Katajavuori Dallapé och fortsatte sin musikaliska karriär tillsammans med Georg Malmstén, Viljo Vesterinen och George de Godzinsky. När vinterkriget bröt ut skickades Katajavuori till underhållstrupperna. Åren 1945-60 medverkade Katajavuori i flera filmer. 1958 var Katajavuori medlem i Pumppu-Veikot och blev året därpå medlem i Humppa-Veikkot. Som 70-åring utgav Katajavuori soloalbum; det första 1972 med den egenkomponerade Caramba Caracho och under våren 1973 med Etana asialla.[1]
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från finskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
- ^ [a b c] ”Eino Katajavuori”. http://pomus.net/001470. Läst 1 januari 2016.