Epitel

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Typer av epitel.
Typer av epitel.

Epitel (av grek. epi - "på", "uppå", och thele - "bröstvårta") är en typ av vävnad som täcker kroppens ytor och består av epitelceller. Histologiskt är epitel en mycket heterogen vävnadstyp, den har många funktioner varav några är: barriär mot omgivningen, skydd för underliggande vävnadstyper, sekretion av substanser, absorption av substanser. Epitel finns i alla organ.

Några exempel: I blodkärlen kallas epitelcellerna för endotelceller, och utgör väggen mot lumen i blodkärlens insida. I huden byggs epidermis upp av skivepitel. Det enkla skivepitelet i lungsäckarna, hjärtsäcken och bukhinnan kallas mesotel. Även kroppens körtlar byggs upp av epitelceller.

Epitelceller har en mycket stor regenerativ kapacitet,[1] det vill säga de har förmågan att genomgå ett stort antal mitoser innan de blir terminalt differentierade. Denna egenskap gör även att epitelceller är ett särskilt hot i organismen, eftersom celler med stor förmåga till celldelningar även har en lägre tröskel att utvecklas till cancerceller. Så är även fallet med epitelceller; det är mycket vanligt att tumörer utgår från defekta epitelceller. En elakartad tumör som utgår från epitelceller kallas för ett carcinom.

Epitelcellerna är polära, har en apikal och en basal del.[1] Det mest basala lagret vilar på ett basalmembran uppbyggt av kollagen IV och laminin.[1] Epitelet har, i den mån det över huvud taget finns, mycket litet extracellulärt matrix. Epitelet är mekaniskt tåligt och dess celler är ihopkopplade med desmosomer, gap junctions, zona occludens och zonula adhaerens.[1] De kan ha utskott på cellytan som mikrovilli, stereocilier och kinocilier.[1]

Körtelepitel uppstår från ytepitel under fosterstadiet och är vävnader med celler specialiserade på att producera sekret.[1] Molekylerna som utsöndras lagras vanligen i cellerna i små membranbundna vesiklar, granula.[1]

Epiteltyper[redigera | redigera wikitext]

  • Flerskiktat skivepitel finns i huden, esofagus, rektum och cornea.[1] I huden är de apikala cellerna förhornade, det vill säga kärnan har trängts ut och cellen har blivit keratinfylld vilket ger epitelet en mekanisk och kemisk barriärfunktion.[1] Celldelningen hos flerskiktat epitel sker vid basalmembranet, cellerna "vandrar" till ytan.[1]
  • Flerradigt epitel består av två celltyper som bägge har kontakt med basalmembranet, varför det också kallas pseudostratifierat epitel. Alla celler når inte epitelytan, varför olika rader av cellkärnor kan skönjas i histologiska preparat. De mindre cellerna är prekursorer till de större. Ställen där flerradigt epitel återfinns är bland annat luftvägarna och manliga genitalia.
  • Övergångsepitel är en särskild typ av epitel, hos vilket man kan se 5–7 lager av celler med kärnor.[1] Detta epitel tål mekanisk påfrestning i form av tryckbelastning, då det har förmåga att tänjas ut. Övergångsepitelet finns i urinblåsa och urinledare, där man vid tom blåsa kan se många cellager (5–7) med kärnor, jämfört med ett fåtal (2–3) vid full blåsa.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u] Mescher, Anthony L. (2018). Junqueira's Basic Histology: Text and Atlas (15). ISBN 9781260026177. OCLC 1038533068