Företrädesprincipen
Företrädesprincipen är en princip som tillämpas inom europeiska unionsrätten enligt rättspraxis. Principen innebär att unionsrätten har företräde framför Europeiska unionens medlemsstaters egna lagar. Om en nationell lag inte är förenlig med unionsrätten, ska bestämmelsen i unionsrätten äga företräde. Detta innebär att de nationella domstolarna måste bortse från nationella lagar och andra bestämmelser när dessa inte är förenliga med unionsrätten.
Principen om unionsrättens företräde är inte kodifierad, utan utgör en rättspraxis som har uppkommit successivt efter flera domar från Europeiska unionens domstol. Principen fastslogs ursprungligen i mål 6/64 av dåvarande EG-domstolen:
| ” | Den överföring som staterna företagit från sin nationella rättsordning till förmån för gemenskapsrättsordningen av rättigheter och skyldigheter i överensstämmelse med fördragets bestämmelser, medför således en definitiv inskränkning av staternas suveräna rättigheter. En senare ensidig rättsakt som är oförenlig med gemenskapsbegreppet kan inte gälla framför denna inskränkning. | „ |
| – Utdrag ur EG-domstolens dom i målet Costa mot E.N.E.L (mål 6/64)[1] | ||
Historia
Tillkomst
I ett mål 1964 behandlade Europeiska gemenskapernas domstol ett klagomål från en italiensk medborgare, som motsatte sig nationaliseringen av ett italienskt elbolag eftersom han ägde aktier i företaget. Han vägrade att betala sin elräkning och hävdade att nationaliseringen stred mot gemenskapsrätten eftersom det innebar ett statligt ingrepp på den gemensamma marknaden.
Den italienska regeringen hävdade å sin sida att en privatperson inte kunde åberopa gemenskapsrätten eftersom det rörde sig om bestämmelser i en nationell lag.
Domstolen dömde till regeringens fördel, eftersom den relevanta gemenskapsbestämmelsen föreskrev att endast kommissionen kunde klaga hos domstolen. Emellertid ansåg domstolen att den italienska regeringen ändå hade fel; även om den nationella lagen föreskrev något annat, var det gemenskapsrätten som ägde företräde. Därmed hade domstolen lagt grunden för den rättspraxis som blev företrädesprincipen.
Försök till kodifiering
Om Europeiska konstitutionen hade trätt i kraft skulle principen ha infogats i Europeiska unionens fördrag enligt följande:
| ” | Konstitutionen och den rätt som antas av unionens institutioner genom utövande av de befogenheter som den har tilldelats skall ha företräde framför medlemsstaternas rätt. | „ |
| – Artikel I-6 i Europeiska konstitutionen[2] | ||
I Lissabonfördraget var denna artikel borttagen och därför saknas fortfarande referenser till företrädesprincipen i fördragen.
Konsekvenser
Företrädesprincipen har haft betydelse för flera mål som avgjorts av Europeiska unionens domstol. Den har också haft en principiell betydelse, eftersom den delvis har åsidosatt de nationella lagarna.
Särskilt kontroversiellt har förhållandet mellan unionsrätten och de nationella konstitutionella bestämmelserna varit: i ett mål 1986 konstaterade dåvarande EG-domstolen att inte en enda bestämmelse i den tyska grundlagen kunde påverka unionsrättens företräde, vilket skapade en allvarlig konflikt med Tysklands författningsdomstol. Flera nationella konstitutioner är emellertid anpassade för företrädesprincipen: I den tjeckiska konstitutionen föreskrivs att alla internationella avtal som landet ratificerat har företräde framför den nationella rätten. Även i den irländska konstitutionen föreskrivs unionsrättens företräde framför de nationella lagarna.
Se även
Referenser
Noter
|
|
EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |