Europeiska unionen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Uppslagsordet ”EU” leder hit. För andra betydelser, se EU (olika betydelser).
Europeiska unionen Mottagare av Nobels fredspris 2012
Flag of Europe.svg
Flag of the Western European Union.svg
1993
Europeiska flaggan
Europeiska flaggan
Valspråk: Förenade i mångfalden
Hymn: Till glädjen
Europeiska unionens utbredning
Huvudstad Bryssel, Belgien (de facto)[1][2]
Officiella språk 24 officiella språk
Grundfördrag
EKSG-fördraget 23 juli 1952–23 juli 2002
EUF-fördraget 1 januari 1958–
EU-fördraget 1 november 1993–
Politiska ledare
Rådsordförande Donald Tusk
Kommissionsordförande Jean-Claude Juncker
Yta 4 479 968[3] km² (7:e)
 • varav vatten 3,08 %
Demografi
 • folkmängd  (2018) 512 596 400[4] (3:e)
 • befolkningstäthet 114,4/km² (59:e)
BNP (PPP)
 • totalt  (2016) 14 905 miljarder euro[5] (2:a)
 • per capita 29 100 euro
HDI (2015) 0,874[6] (14:e)
Ginikoefficient (2015) 31,0 ()
Valuta Euro[7] (EUR)
Tidszon Normaltid UTC 0 till +2,[8] sommartid tillämpas[9]
Topografi
 • högsta punkt Mont Blanc
4 807 m ö.h.
 • största sjö Vänern
5 648 km²
 • längsta flod Donau
2 860 km
Europadagen 9 maj
Toppdomän .eu

Europeiska unionen (EU) är en fördragsbunden union mellan 28 europeiska demokratier och det mest långtgående överstatliga samarbetet i världen. Unionen upprättades den 1 november 1993 och ersatte då Europeiska gemenskaperna. Den bär huvudansvaret för fullföljandet av den europeiska integrationsprocess som påbörjades 1952 genom upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen och som syftade till att få slut på krigen i Europa.

Unionen omfattar 28 medlemsstater: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien (planerar dock att utträda den 29 mars 2019), Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Med syfte att nå sina gemensamma mål har dessa stater frivilligt överfört en del av sin egen suveränitet till unionens sju institutioner: Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens domstol, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten.[10]

Unionens övergripande mål är enligt fördraget om Europeiska unionen att främja freden, unionens värden (såsom frihet, demokrati och jämlikhet) och folkens välfärd.[11] Unionen har som ambition att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, en inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital, en ekonomisk och monetär union med en gemensam valuta, och att verka för sina värden runt om i världen, bland annat genom en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.[12]

EU-samarbetet har varit föremål för omfattande diskussioner och utgör en kontroversiell fråga i stora delar av unionen. Kritiker hävdar bland annat att unionen är odemokratisk, byråkratisk och för centraliserad och komplex, medan förespråkarna hävdar att unionen utgör ett viktigt samarbete för att utveckla det ekonomiska och sociala välståndet i Europa samt för att bevara freden sedan andra världskriget.

Europeiska unionen tilldelades 2012 Nobels fredspris med motiveringen ”för att i över 60 år ha bidragit till fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa”.[13]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionen har sina rötter i upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) efter andra världskrigets slut. Efter ett misslyckat försök med att bilda en försvarsgemenskap, fokuserades samarbetet istället på ekonomiska och energipolitiska frågor. En ekonomisk gemenskap med en gemensam marknad bildades 1958 och tio år senare fulländades inrättadet av en tullunion. Det var dock först 1993 som en fullständig inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital förverkligades, med en gemensam valuta och en monetär politik från och med 1999.

Utvecklandet av det europeiska samarbetet har skett successivt genom antagandet av nya fördrag. Denna process har till stor del varit beroende av de nära relationerna mellan Frankrike och Tyskland, som formaliserades under Charles de Gaulles och Konrad Adenauers tid genom undertecknandet av Élysée-fördraget den 22 januari 1963.

Schumandeklarationen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Schumandeklarationen

Europeiska kol- och stålgemenskapen bildades på initiativ av den franske tjänstemannen Jean Monnet och Frankrikes utrikesminister Robert Schuman. Den 9 maj 1950, numera känt som Europadagen, lade Schuman fram ett förslag, Schumandeklarationen, där han bland annat hävdade att ”världsfreden inte kan upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror” och att ett enat Europa var en nödvändighet för att undvika nya krig.

Schumandeklarationen innebar att en överstatlig organisation skulle inrättas och att den franska och tyska kol- och stålproduktionen, som var en förutsättning för att producera krigsmateriel, skulle underställas denna organisation. Organisationen skulle innefatta en hög myndighet, som skulle vara oberoende av medlemsstaterna och vars beslut skulle vara rättsligt bindande för dem. Förutom att bevara freden i Europa, syftade organisationen även till att skapa ekonomiskt och socialt välstånd. Detta välstånd skulle senare användas för att utveckla Afrika. Samarbetet skulle vara fördragsbundet och stå öppet för andra europeiska stater att ansluta.[14]

Den 18 april 1951 undertecknades fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG-fördraget), som förverkligade Schumans tankar och idéer, i Paris. Förutom Frankrike och Västtyskland, ingick även Italien och Benelux-staterna Belgien, Nederländerna och Luxemburg i samarbetet. Fördraget trädde i kraft den 23 juli 1952 för en period av 50 år. Genom fördraget upprättades världens första överstatliga organisation. Den oberoende Höga myndigheten, som utgjorde organisationens verkställande institution och som bestod av nio ledamöter, kunde utfärda beslut som var direkt bindande för medlemsstaterna i syfte att uppnå målen i fördraget. Jean Monnet utsågs till Höga myndighetens första ordförande. Förutom en hög myndighet, inrättades också en rådgivande parlamentarisk församling, ett ministerråd och en gemensam domstol.[15]

Romfördragen undertecknades i Kapitolinska museerna den 25 mars 1957.

Efter undertecknandet av EKSG-fördraget påbörjades arbetet med att inrätta ett försvarspolitiskt samarbete. Den 27 maj 1952 undertecknades fördraget om upprättandet av Europeiska försvarsgemenskapen, som innebar inrättandet av ett gemensamt försvar. Den 30 augusti 1954 avslogs fördraget dock av den franska nationalförsamlingen med röstsiffrorna 264–319. Fördraget kunde därför inte träda i kraft, och utvecklingen av det europeiska försvarssamarbetet kom därför att istället ske inom ramen för Nato och Västeuropeiska unionen.

Efter detta bakslag fokuserades det europeiska samarbetet på ekonomiska och energipolitiska frågor. Framför allt Benelux-staterna förespråkade inrättandet av en gemensam tullunion, vilket redan sedan tidigare existerade inom Benelux. Samtidigt hade kärnkraften utvecklats till att bli en minst lika viktig resurs som kol och stål. Benelux-staterna lyckades tillsammans med Italien få igenom en resolution om att samarbetet borde utvecklas ytterligare. En kommitté, ledd av Belgiens utrikesminister Paul-Henri Spaak, fick i uppdrag att utarbeta ett förslag om hur samarbetet skulle kunna utvecklas. Kommittén föreslog bildandet av två nya organisationer: Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), som skulle bestå av en tullunion med en gemensam handelspolitik och en gemensam marknad, samt Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), som skulle innefatta samarbete kring kärnkraft och forskning.

Den 25 mars 1957 undertecknades fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG-fördraget) och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom-fördraget), även kända som Romfördragen, i Rom, vilket ledde till upprättandet av EEG och Euratom den 1 januari 1958 med EKSG som föregångsmodell. Till skillnad från EKSG-fördraget, ingicks EEG- och Euratom-fördragen på obestämd tid. Parallella institutioner inrättades för EEG och Euratom; en kommission istället för en hög myndighet samt ett ministerråd för varje organisation. Endast den parlamentariska församlingen och domstolen var gemensamma för de tre organisationerna. Till skillnad från EKSG, präglades EEG och Euratom inte av lika långtgående överstatlighet, vilket främst var ett krav från Frankrike. Den lagstiftande makten behölls av medlemsstaterna genom ministerråden, medan de nya kommissionerna endast hade till uppgift att föreslå och verkställa beslut. Beslut kunde dock fortfarande fattas genom kvalificerad majoritet, för att förhindra blockeringar från enskilda medlemsstater.

De tre gemenskaperna[redigera | redigera wikitext]

  Grundarstaterna
  Stater som anslöt sig under 1970- och 80-talen

Den 1 juli 1965 drabbades gemenskaperna av en kris när Frankrike lämnade rådet för EEG i protest mot kommissionens förslag om hur jordbrukspolitiken skulle finansieras. Frankrike återkallade sin representant vid organisationen, vilket gav upphov till ”den tomma stolens kris” som benämning på konflikten. Krisen var främst en konsekvens av Frankrikes motstånd till kommissionens försök att utöka sina och den parlamentariska församlingens maktbefogenheter på rådens bekostnad. I september 1965 fördjupades krisen ytterligare av Frankrikes president Charles de Gaulle. Krisen löstes slutligen under januari 1966 i Luxemburg. Luxemburgkompromissen innebar att medlemsstaterna kom överens om att fatta beslut med enhällighet i frågor som ansågs vara av vitalt intresse för någon av medlemsstaterna, även om fördragen föreskrev att endast kvalificerad majoritet var nödvändigt.

Året därpå, den 1 juli 1967, trädde fusionsfördraget i kraft. Fördraget innebar att de tre gemenskaperna förenades under Europeiska gemenskaperna (EG). De parallella institutionerna slogs samman till en gemensam kommission och ett gemensamt ministerråd. Samtidigt ombildades den parlamentariska församlingen till Europaparlamentet. De tre gemenskaperna bestod dock som skilda juridiska personer och de institutionella befogenheterna förändrades inte jämfört med tidigare bestämmelser.

Den 1 januari 1973 ägde gemenskapernas första utvidgning rum då Danmark, Irland och Storbritannien anslöt sig till gemenskaperna. Deras anslutning hade försenats på grund av blockering från Frankrike, eftersom den franske presidenten Charles de Gaulle motsatte sig ett brittiskt medlemskap.[16] Även Norge hade förhandlat om medlemskap, men anslutningen avslogs av de norska väljarna i en folkomröstning den 25 september 1972. Under 1980-talet utvidgades gemenskaperna till att även omfatta Grekland (1981) och Portugal och Spanien (1986), efter att dessa stater hade demokratiserats.[17]

Bildandet av en politisk union[redigera | redigera wikitext]

I juni 1979 hölls det första direkta valet till Europaparlamentet, efter att rådet hade enats om hur valsystemet skulle utformas.[18] Under 1980-talet ökade entusiasmen för det europeiska samarbetet på nytt. Europeiska rådet uttryckte vid sitt sammanträde under juni 1983 i Stuttgart sin vilja för att upprätta en politisk union, med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, viss harmonisering av lagar och ett samarbete i rättsliga och inrikes frågor. 1985 tillträdde Jacques Delors som ny ordförande för kommissionen. Den nya kommissionen påbörjade ett omfattande arbete med att förbättra den fria rörligheten med 310 åtgärder för fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital.

Den 1 juli 1987 trädde europeiska enhetsakten i kraft, vilket ledde till att en fullständig inre marknad upprättades den 1 januari 1993. 1985 slöt också flera av gemenskapernas medlemsstater ett avtal, Schengenavtalet, om att avskaffa sina gränskontroller vid de gemensamma gränserna.[19] Enhetsakten följdes av fördraget om Europeiska unionen, som undertecknades den 7 februari 1992 i Maastricht, Nederländerna, och trädde i kraft den 1 november 1993 efter en utdragen ratificeringsprocess. Fördraget innebar upprättandet av Europeiska unionen, vilken innefattade bland annat en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och rättsliga och inrikes frågor.[20] Europeiska ekonomiska gemenskapen ersattes av Europeiska gemenskapen, som utgjorde en del av unionen.

Införandet av euron[redigera | redigera wikitext]

Eurosedlar och euromynt infördes den 1 januari 2002 inom euroområdet.

Den nya unionen hade även som mål att införa en gemensam valuta före 1990-talets slut. Under 1997 antog Europeiska rådet två viktiga beslut i Amsterdam. Det första gällde stabilitets- och tillväxtpakten, som innebar att medlemsstaterna åtog sig att hålla goda offentliga finanser. Det var en förutsättning för bildandet av en valutaunion, som skulle verkställas under de kommande åren.[21] Det andra beslutet gällde Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999. Fördraget införlivade Schengensamarbetet inom unionens ramar och överförde en del uppgifter och funktioner från Västeuropeiska unionen till Europeiska unionen.

Den 1 juni 1998 inrättades Europeiska centralbanken med uppgift att föra den gemensamma monetära politiken inom euroområdet. Den 1 januari 1999 infördes euron som den gemensamma valutan i elva av medlemsstaterna; alla utom Danmark, Grekland, Storbritannien och Sverige. Grekland anslöt sig dock den 1 januari 2001. Euromynt och eurosedlar infördes den 1 januari 2002 och ersatte då de nationella valutorna i Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike. En del länder, bland annat Sverige, vill dock inte införa euron, vilket delat upp EU i två delar med olika fri rörlighet för kapital.

Efter kalla kriget[redigera | redigera wikitext]

Berlinmurens fall den 9 november 1989 var en förutsättning för östutvidgningen.

Järnridåns och Berlinmurens fall under 1989 var en förutsättning för unionens utvidgning österut. Året därpå återförenades Östtyskland med Västtyskland.[22] Kalla krigets slut innebar att de neutrala staterna Finland, Sverige och Österrike ansökte om medlemskap och den 1 januari 1995 anslöt de sig till unionen. Även Norge hade ansökt om medlemskap, men anslutningen avslogs för en andra gång av de norska väljarna i en folkomröstning den 28 november 1994.

Den 23 juli 2002 upplöstes EKSG till följd av att EKSG-fördraget upphörde att gälla. EKSG:s resurser överfördes då till Europeiska gemenskapen. För att anpassa unionen inför den kommande utvidgningen antogs Nicefördraget, som trädde i kraft den 1 februari 2003. Den 1 maj 2004 ägde slutligen unionens dittills största utvidgning rum då åtta central- och östeuropeiska stater samt Cypern och Malta anslöt sig till unionen. Parallellt med utvidgningen utarbetades också en europeisk konstitution, men denna avslogs 2005 i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Istället utarbetades ett annat fördrag, Lissabonfördraget, som efter en utdragen ratificeringsprocess trädde i kraft den 1 december 2009. Fördraget innebar att Europeiska unionen slutligen ersatte Europeiska gemenskapen och blev en egen juridisk person. Den 1 januari 2007 blev Bulgarien och Rumänien medlemmar i unionen, trots omfattande kritik mot korruptionen och den organiserade brottsligheten i de båda staterna. Under 2010 och 2011 avvecklades Västeuropeiska unionen och dess kvarstående uppgifter och funktioner övertogs av Europeiska unionen. Mot slutet av 2009 drabbade den djupa och långvariga eurokrisen medlemsstaterna. Den 1 juli 2013 blev Kroatien medlem i unionen.

Den 23 juni 2016 röstade en majoritet av britterna för att lämna unionen i en folkomröstning. Den brittiska regeringen begärde utträde den 29 mars 2017, vilket väntas ske två år senare efter förhandlingar om ett utträdesavtal.

Utbredning och utvidgning[redigera | redigera wikitext]

Topografisk karta över Europeiska unionen i Europa.

Europeiska unionens territorium upptar större delen av norra, västra, södra och centrala Europa. Den totala ytan av unionens 28 medlemsstater är 4 479 968 km²,[3] vilket kan jämföras med Europas totala yta på ungefär 10 180 000 km². Tillsammans har medlemsstaterna en 13 271 kilometer lång gräns till 17 andra europeiska stater, däribland Norge, Ryssland, Turkiet, Ukraina, Vitryssland och västra Balkan.[3] Unionen har också världens största exklusiva ekonomiska zon med 25 miljoner km².[23]

Medlemsstater[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionen består av 28 demokratiska och suveräna medlemsstater: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Vid upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952 ingick endast Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland i samarbetet. Sedan dess har det successivt utvidgats till att omfatta fler europeiska stater. Till en början blockerades utvidgningen av Frankrikes president Charles de Gaulle, eftersom han motsatte sig ett brittiskt medlemskap i samarbetet. Efter att de Gaulle hade ersatts av Georges Pompidou, kunde den första utvidgningen med Danmark, Irland och Storbritannien äga rum 1973. Den följdes 1981 av Grekland och 1986 av Portugal och Spanien. I och med Berlinmurens fall 1989, kunde Östtyskland återförenas med Västtyskland 1990 och bli en del av gemenskaperna. 1995 anslöt sig även Finland, Sverige och Österrike, som alla hade varit neutrala stater under kalla kriget. Den 1 maj 2004 skedde den dittills största utvidgningen; då anslöt sig Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Dessa tio stater följdes av Bulgarien och Rumänien den 1 januari 2007 och Kroatien den 1 juli 2013.[24]

Anslöt Medlemsstat Folkmängd Yta (km²) Valuta
1952 Belgien Belgien &&&&&&&011413100.&&&&&011 413 100 &&&&&&&&&&030528.&&&&&030 528 euro
1952 Frankrike Frankrike &&&&&&&067221900.&&&&&067 221 900 &&&&&&&&&0674843.&&&&&0674 843 euro
1952 Italien Italien &&&&&&&060484000.&&&&&060 484 000 &&&&&&&&&0301318.&&&&&0301 318 euro
1952 Luxemburg Luxemburg &&&&&&&&&0602000.&&&&&0602 000 &&&&&&&&&&&02586.&&&&&02 586 euro
1952 Nederländerna Nederländerna &&&&&&&017118100.&&&&&017 118 100 &&&&&&&&&&041526.&&&&&041 526 euro
1952 Tyskland Tyskland &&&&&&&082850000.&&&&&082 850 000 &&&&&&&&&0357050.&&&&&0357 050 euro
1973 Danmark Danmark &&&&&&&&05781200.&&&&&05 781 200 &&&&&&&&&&043094.&&&&&043 094 krona
1973 Irland Irland &&&&&&&&04838300.&&&&&04 838 300 &&&&&&&&&&070273.&&&&&070 273 euro
1973 Storbritannien Storbritannien &&&&&&&066186400.&&&&&066 186 400 &&&&&&&&&0244820.&&&&&0244 820 pund
1981 Grekland Grekland &&&&&&&010738900.&&&&&010 738 900 &&&&&&&&&0131990.&&&&&0131 990 euro
1986 Portugal Portugal &&&&&&&010291000.&&&&&010 291 000 &&&&&&&&&&092391.&&&&&092 391 euro
1986 Spanien Spanien &&&&&&&046659300.&&&&&046 659 300 &&&&&&&&&0506030.&&&&&0506 030 euro
1995 Finland Finland &&&&&&&&05513100.&&&&&05 513 100 &&&&&&&&&0338145.&&&&&0338 145 euro
1995 Sverige Sverige &&&&&&&010120200.&&&&&010 120 200 &&&&&&&&&0449964.&&&&&0449 964 krona
1995 Österrike Österrike &&&&&&&&08822300.&&&&&08 822 300 &&&&&&&&&&083871.&&&&&083 871 euro
2004 Cypern Cypern &&&&&&&&&0864200.&&&&&0864 200 &&&&&&&&&&&09251.&&&&&09 251 euro
2004 Estland Estland &&&&&&&&01319100.&&&&&01 319 100 &&&&&&&&&&045226.&&&&&045 226 euro
2004 Lettland Lettland &&&&&&&&01934400.&&&&&01 934 400 &&&&&&&&&&064589.&&&&&064 589 euro
2004 Litauen Litauen &&&&&&&&02808900.&&&&&02 808 900 &&&&&&&&&&065303.&&&&&065 303 euro
2004 Malta Malta &&&&&&&&&0475700.&&&&&0475 700 &&&&&&&&&&&&0316.&&&&&0316 euro
2004 Polen Polen &&&&&&&037976700.&&&&&037 976 700 &&&&&&&&&0312683.&&&&&0312 683 złoty
2004 Slovakien Slovakien &&&&&&&&05443100.&&&&&05 443 100 &&&&&&&&&&049037.&&&&&049 037 euro
2004 Slovenien Slovenien &&&&&&&&02066900.&&&&&02 066 900 &&&&&&&&&&020273.&&&&&020 273 euro
2004 Tjeckien Tjeckien &&&&&&&010610100.&&&&&010 610 100 &&&&&&&&&&078866.&&&&&078 866 krona
2004 Ungern Ungern &&&&&&&&09778400.&&&&&09 778 400 &&&&&&&&&&093030.&&&&&093 030 forint
2007 Bulgarien Bulgarien &&&&&&&&07050000.&&&&&07 050 000 &&&&&&&&&0110910.&&&&&0110 910 lev
2007 Rumänien Rumänien &&&&&&&019523600.&&&&&019 523 600 &&&&&&&&&0238391.&&&&&0238 391 leu
2013 Kroatien Kroatien &&&&&&&&04105500.&&&&&04 105 500 &&&&&&&&&&056594.&&&&&056 594 kuna
Europeiska unionen Europeiska unionen &&&&&&0512596400.&&&&&0512 596 400 &&&&&&&&04381376.&&&&&04 381 376 euro

Kandidatländer[redigera | redigera wikitext]

Se även: Ansökarland
  Europeiska unionen
  Stater som omfattas av EES-avtalet
  Europeiska mikrostater
  Schweiz
  Kandidatländer
  Potentiella kandidatländer

Flera europeiska stater väntar på att få ansluta sig till unionen. Det finns fem officiella kandidatländer: Albanien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Turkiet. Av dessa har Montenegro, Serbien och Turkiet påbörjat medlemskapsförhandlingar, men förhandlingarna med framför allt Turkiet har gått långsamt. Även Bosnien och Hercegovina och Kosovo är så kallade potentiella kandidatländer, varav Bosnien och Hercegovina har ansökt om medlemskap.[25]

För att kunna ansluta sig till unionen krävs det att ansökarlandet uppfyller Köpenhamnskriterierna, som består av politiska, ekonomiska och administrativa kriterier. Det politiska kriteriet innefattar att ansökarlandet har stabila institutioner, som garanterar demokrati, rättsstatens principer, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter. Det ekonomiska kriteriet innefattar att ansökarlandet har en fungerande marknadsekonomi som klarar av konkurrenstrycket och marknadskrafterna inom unionen. Det administrativa kriteriet innefattar att ansökarlandet har kapacitet att åta sig de skyldigheter som följer av medlemskapet, framför allt att kunna genomföra hela unionens regelverk.[26] Medlemskapsvillkoren fastställs i ett anslutningsfördrag, som måste ratificeras av ansökarlandet och alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan det kan träda i kraft och ansökarlandet blir en medlemsstat.

Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz har alla någon gång ansökt om medlemskap i unionen, men har på grund av inrikespolitiska skäl, till exempel folkomröstningar, dragit tillbaka sina ansökningar. Island, Liechtenstein och Norge har dock ett mycket nära samarbete med unionen genom EES-avtalet och andra avtal, som tillåter dem att ingå i den inre marknaden, Schengensamarbetet och andra delar av det europeiska samarbetet utan att vara en del av unionen. Även Schweiz har ett nära samarbete med unionen genom bilaterala avtal. De europeiska mikrostaterna Andorra, Monaco, San Marino och Vatikanstaten har ett särskilt nära samarbete med unionen i bland annat tull-, handels- och valutapolitik.

De östeuropeiska staterna Moldavien, Ukraina och Vitryssland samt de kaukasiska staterna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien samarbetar med unionen inom ramen för ett östligt partnerskap. De har inte erhållit några officiella löften om medlemskap på längre sikt, men flera av dessa stater, framför allt Georgien och Ukraina, har som långsiktig ambition att ansluta sig till unionen.

Utträde[redigera | redigera wikitext]

Varje medlemsstat inom unionen har möjlighet att utträda. En medlemsstat ska då anmäla sin avsikt till Europeiska rådet, som består av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer. Ett utträdesavtal, som fastslår villkoren och tidpunkten för utträdet, ska därefter upprättas mellan unionen och den utträdande medlemsstaten. Om så dock inte sker, utträder medlemsstaten efter två år från dess utträdesanmälan.[25]

Hittills har ingen stat lämnat unionen, men däremot territorierna Algeriet, Grönland och Saint-Barthélemy. Storbritannien anmälde dock sin avsikt om utträde till Europeiska rådet den 29 mars 2017 efter att de brittiska väljarna hade röstat för utträde i en folkomröstning den 23 juni 2016.

Det finns ingen möjlighet till att utesluta en medlemsstat som missköter sig, men om en medlemsstat bryter mot unionens grundläggande värden kan ett så kallat artikel 7-förfarande inledas, vilket kan leda till att vissa av medlemsstatens rättigheter som följer av medlemskapet fråntas, däribland rösträtten i Europeiska unionens råd.

Institutioner, organ och byråer[redigera | redigera wikitext]

Institutioner[redigera | redigera wikitext]

Europaparlamentet är en av de två lagstiftande institutionerna inom unionen.

Europeiska unionens institutionella struktur bygger på representativ demokrati och maktdelningsprincipen.[27] Det innebär att unionen styrs av demokratiskt utsedda institutioner, vars funktioner och befogenheter är väl avgränsade genom unionens fördrag. Europeiska rådet, bestående av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer, ansvarar för att ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling och bestämma dess allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar.

De lagstiftande institutionerna utgörs av Europaparlamentet, bestående av 751 ledamöter som väljs genom direkta val vart femte år, och Europeiska unionens råd, bestående av en företrädare på ministernivå för varje medlemsstat. De antar gemensamt europeiska lagar – huvudsakligen förordningar och direktiv – i enlighet med unionens lagstiftningsförfarande.

Lagförslag utarbetas av Europeiska kommissionen, som fungerar som en europeisk regering och som även genomför de antagna lagarna på unionsnivå, förvaltar unionens budget och representerar unionen vid internationella förhandlingar. I enlighet med principen om parlamentarism är kommissionen kollektivt ansvarig inför Europaparlamentet, som årligen beviljar kommissionen ansvarsfrihet mot bakgrund av rapporter från Europeiska revisionsrätten och som kan avsätta den genom en misstroendeförklaring.[28]

Kommissionen har också till uppgift att övervaka medlemsstaternas tillämpning av unionslagstiftningen. Om en medlemsstat agerar i strid med unionens fördrag kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande, vilket i förlängningen kan leda till att talan om fördragsbrott väcks vid Europeiska unionens domstol och att vite utdöms. Europeiska centralbanken ansvarar för den monetära politiken inom euroområdet och utgivandet av euro.

Ordförande och ordförandeskap[redigera | redigera wikitext]

Varje institution leds av en ordförande. Vilka uppgifter som åligger ordföranden skiljer sig dock från institution till institution. Den politiskt viktigaste är kommissionens ordförande, som kan liknas vid en premiärminister för unionen. Kommissionens ordförande fyller en central funktion i utarbetandet av kommissionens politiska program. Han eller hon utses av Europeiska rådet för en period av fem år i taget efter att ha blivit vald av Europaparlamentet med absolut majoritet på förslag av Europeiska rådet med hänsyn till utgången i det senaste Europaparlamentsvalet. Varje år håller kommissionens ordförande ett tal om tillståndet i unionen inför Europaparlamentet där han eller hon utvärderar det gångna året och redogör för övergripande politiska riktlinjer inför nästkommande år. Nuvarande ordförande är Jean-Claude Juncker (EPP), som tillträdde den 1 november 2014.

Övriga ordförande, inklusive Europaparlamentets talman, Europeiska rådets ordförande och Europeiska centralbankens ordförande, fyller mer administrativa än politiska roller, även om de också till viss del har möjlighet att styra den politiska inriktningen i sina respektive institutioner. Deras huvuduppgifter är att leda institutionernas arbete framåt och att representera dem utåt. Europaparlamentets talman är Antonio Tajani (EPP) sedan januari 2017, Europeiska rådets ordförande är Donald Tusk (EPP) sedan december 2014 och Europeiska centralbankens ordförande är Mario Draghi sedan november 2011.

Ordförandeskapet i Europeiska unionens råd roterar mellan medlemsstaterna var sjätte månad. I alla konstellationer utom rådet för utrikes frågor leds rådet av den rådsmedlem som företräder den medlemsstat som utövar det halvårsvisa roterande ordförandeskapet. Rådet för utrikes frågor leds istället av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik.[29] Under andra halvåret 2018 innehas ordförandeskapet av Österrike.

Lagstiftningsförfarande[redigera | redigera wikitext]

Europeiska lagar – huvudsakligen förordningar och direktiv – antas av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd i enlighet med unionens lagstiftningsförfarande inom de befogenhetsområden som medlemsstaterna har gett unionen behörighet att lagstifta. Lagstiftningsförfarandet kan i regel inledas endast på initiativ av Europeiska kommissionen. Olika lagstiftningsförfaranden tillämpas beroende på lagförslagets rättsliga grund i fördragen.

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet, som tillämpas på de flesta lagförslag, består i att Europaparlamentet och rådet lagstiftar gemensamt. Detta förfarande kräver att både parlamentet och rådet godkänner lagförslaget för att det ska antas. Båda institutionerna har också möjlighet att ändra i lagförslaget under lagstiftningsprocessen.[30] I regel fattar Europaparlamentet beslut med enkel majoritet,[31] medan rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet.[32] Detta innebär att ett lagförslag, i enlighet med den så kallade unionsmetoden, kan antas även om inte alla medlemsstaters regeringar stöder det.

Inom vissa specifika politikområden, i synnerhet de där medlemsstaterna fortfarande vill ha full kontroll över de antagna lagarna, tillämpas särskilda lagstiftningsförfaranden. I dessa fall lagstiftar rådet i regel ensamt och beslut fattas med enhällighet. Detta innebär att ett lagförslag inte kan antas utan att alla medlemsstaters regeringar stöder det. Samrådsförfarande är ett särskilt lagstiftningsförfarande där Europaparlamentet först måste få yttra sig om lagförslaget, men dess yttrande är inte bindande för rådet. Godkännandeförfarande är ett särskilt lagstiftningsförfarande där Europaparlamentet först måste ge sitt godkännande, innan rådet kan anta lagförslaget, men där parlamentet inte har någon möjlighet att göra några ändringar i lagförslaget.

Organ och byråer[redigera | redigera wikitext]

Utöver institutionerna finns ett flertal organ och byråer med uppgifter som antingen specificeras i fördragen eller i de unionsakter som institutionerna har antagit med fördragen som rättslig grund. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) och Europeiska regionkommittén (ReK) är två rådgivande organ till institutionerna. EESK består av arbetsgivare, fackföreningar, företagare och andra representanter från det civila samhället och syftar till att förankra vissa av unionens beslut.[33] ReK består av nationella politiker som är engagerade på regional och kommunal nivå. Dess uppgift är att ge synpunkter i frågor som rör regionalpolitiken.[34] Förutom EESK och ReK, återfinns även bestämmelser om Europeiska investeringsbanken, Europeiska ombudsmannen, Eurojust och Europol i fördragen. Även en europeisk datatillsynsman har inrättats inom unionen. Därutöver finns byråer, som var och en utgör en juridisk person med ansvar för vissa tekniska, vetenskapliga eller administrativa uppgifter. Byråernas verksamheter är decentraliserade i unionen.[35]

Unionsrätten[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Europeisk unionsrätt

De europeiska lagar och andra bestämmelser som unionens institutioner antar utgör, tillsammans med unionens fördrag, unionsrätten. Unionsrätten utgör en unik rättsordning i internationell rätt eftersom inte enbart medlemsstaterna, utan även deras medborgare, lyder under den. Den har under vissa omständigheter direkt effekt, det vill säga den kan åberopas inför en nationell domstol likt en nationell lag, och den äger, i enlighet med företrädesprincipen, företräde framför nationell rätt om de nationella lagarna är oförenliga med unionsrätten. Europeiska unionens domstol ansvarar för att avgöra lagenligheten för unionsakterna och tolkar unionsrätten på begäran av de nationella domstolarna genom att meddela förhandsavgöranden.

Unionens fördrag – den så kallade primärrätten – utgör en sorts konstitution för unionen. De reglerar institutionernas sammansättning, funktioner och befogenheter. Unionens institutioner kan anta bindande unionsakter – förordningar, direktiv och beslut – endast i de fall medlemsstaterna har tilldelat dem befogenhet genom fördragen att göra så.

Proportionalitets- och subsidiaritetsprincipen[redigera | redigera wikitext]

Unionsrätten bygger på ett antal viktiga rättsprinciper, varav proportionalitets- och subsidiaritetsprincipen är två av de viktigaste. Subisidiaritetsprincipen innebär att unionen, inom de befogenhetsområden där den inte har exklusiv befogenhet, får vidta en åtgärd endast om den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, vare sig på central nivå eller på regional och lokal nivå, och därför bättre kan uppnås på unionsnivå.[36] Genom en så kallad subsidiaritetsprövning har varje nationellt parlament möjlighet att pröva om ett lagförslag, inom ett befogenhetsområde där unionen inte har exklusiv befogenhet, är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Om minst en tredjedel av de nationella parlamenten invänder, måste Europeiska kommissionen ompröva skälen till att ett lagförslag har föreslagits.

Proportionalitetsprincipen innebär att unionens institutioner inte får vidta åtgärder som går utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen.[37] De lagstiftande institutionerna kan välja mellan att anta en förordning, som är direkt tillämplig inom hela unionen, eller ett direktiv, som medlemsstaterna måste genomföra i sin nationella lagstiftning, när de lagstiftar. I enlighet med proportionalitetsprincipen får institutionerna anta förordningar endast om åtgärden kräver fullständigt gemensamma bestämmelser inom hela unionen.

Befogenhetsområden[redigera | redigera wikitext]

I enlighet med principen om tilldelade befogenheter kan unionens institutioner anta unionsakter endast i de fall medlemsstaterna har tilldelat dem befogenhet genom fördragen att göra så. Det finns tre huvudtyper av befogenhetsområden. Den mest långtgående befogenheten, ”exklusiv befogenhet”, innebär att endast unionen får lagstifta och anta bindande unionsakter. Medlemsstaterna får lagstifta inom sådana områden enbart för att tillämpa unionens beslut eller efter unionens medgivande.[38] Unionen har exklusiv befogenhet inom fem områden.[39]

Den andra befogenheten, ”delad befogenhet”, innebär att både unionen och medlemsstaterna får lagstifta. Medlemsstaterna får dock göra det endast så länge unionen inte redan har antagit lagstiftning inom området. Unionen kan välja att inte längre utöva sin befogenhet, vilket möjliggör för medlemsstaterna att på nytt utöva sina befogenheter.[40]

Den tredje befogenheten, ”stödjande befogenhet”, innebär att unionen får vidta åtgärder enbart för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas politik.[41] Därutöver har unionen även befogenhet att bedriva en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt att samordna medlemsstaternas ekonomiska politik och sysselsättningspolitik. Unionen kan också inleda samordning inom frågor som rör socialpolitik.

Exklusiva befogenheter
Endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter.
Delade befogenheter
Medlemsstaterna får utöva sina befogenheter i den mån som unionen inte redan har utövat sin. Unionen kan utöva sin befogenhet, men det får inte hindra medlemsstaterna från att utöva sina.
  • Forskning, teknisk utveckling och rymden
  • Utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd
Medlemsstaterna ska samordna sin politik inom unionen.
Stödjande befogenheter
Unionen kan vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenheter på dessa områden.
  • Skydd för och förbättring av människors hälsa
  • Industri
  • Kultur
  • Turism
  • Utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott
  • Civilskydd
  • Administrativt samarbete


Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

De fem största ekonomierna i världen under 2017 enligt Internationella valutafonden (IMF).[42]

Europeiska unionen utgör med sin bruttonationalprodukt (BNP) på 14 905 miljarder euro en av världens största ekonomier.[3][5] Mellan medlemsstaterna har handelshinder, såsom tullavgifter och kapitalrestriktioner, gradvis avskaffats med syfte att tillåta fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. En gemensam valuta – euron – har införts för att ytterligare fördjupa den ekonomiska och politiska integrationen inom euroområdet.

Levnadsstandarden i unionen är mycket hög. HDI uppgår till 0,874,[6] varav alla medlemsstater utom Bulgarien har ett HDI över 0,800, vilket svarar mot att de är mycket högt utvecklade stater.[43] Inkomstfördelningen i unionen är också relativt jämn; unionen i sin helhet har en ginikoefficient på 30,7.[44] Dock finns det stora variationer mellan medlemsstaterna, framför allt mellan Väst- och Östeuropa.

Finanskrisen 2007–2008 slog hårt mot unionens ekonomi och gav upphov till en skuldkris under de efterföljande åren. Mellan 2010 och 2013 beviljade euroområdets medlemsstater nödlån till Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Cypern, då dessa medlemsstater inte längre klarade av att låna från marknaden till rimliga räntor eller för att stabilisera deras banksystem. Det långsiktiga ekonomiska problemet för unionen är dock den åldrande befolkningen.

Budget[redigera | redigera wikitext]




Circle frame.svg

Inkomstområden 2016

  BNI-avgift (72,9 %)
  Momsbaserad avgift (13,1 %)
  Traditionella egna medel (tull- och sockeravgifter) (12,9 %)
  Övriga inkomster (1,1 %)



Circle frame.svg

Utgiftsområden 2016

  Hållbar tillväxt: naturtillgångar (38,3 %)
  Smart tillväxt för alla (46,1 %)
  Administration (6,2 %)
  Europa i världen (7,1 %)
  Säkerhet och medborgar­skap (2,1 %)
  Särskilda instrument (0,2 %)

Unionens egen verksamhet finansieras genom dess allmänna budget. Budgeten omfattar cirka 130 miljarder euro, vilket motsvarar ungefär en procent av medlemsstaternas bruttonationalinkomst (BNI) eller en femtiondedel av medlemsstaternas samlade nationella budgetar.

Största delen av budgeten flödar tillbaka till medlemsstaterna i form av omfördelande bidrag och åtgärder för att skapa tillväxt och jobb i syfte att utjämna de ekonomiska skillnaderna inom unionen. Runt sex procent av budgeten går till unionens administration, inbegripet en procent för kostnaden för översättning och tolkning. Mer ekonomiskt utvecklade medlemsstater bidrar med en större andel till budgetens finansiering, medan mindre ekonomiskt utvecklade medlemsstater erhåller en större andel av investeringarna.

Unionens årliga budget bestäms av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd på förslag av Europeiska kommissionen. Den årliga budgeten måste vara förenlig med den fleråriga budgetramen, som rådet antar vart sjunde år och som fastställer ett utgiftstak för de årliga budgetarna.

Budgeten finansieras genom ett system med egna medel. Mer än 70 procent av budgeten finansieras genom avgifter som medlemsstaterna betalar baserat på sin egen bruttonationalinkomst (BNI). Cirka 13 procent av budgeten finansieras genom momsbaserade avgifter, och en ungefär lika stor andel finansieras genom tull- och sockeravgifter på handel med tredjeländer.

Inre marknaden och de fyra friheterna[redigera | redigera wikitext]

Den inre marknaden utgör den gemensamma marknaden mellan unionens medlemsstater. Handelshinder, såsom tullavgifter och kapitalrestriktioner, mellan medlemsstaterna har gradvis avskaffats med syfte att tillåta de fyra friheterna: fri rörlighet för varor, fri rörlighet för tjänster, fri rörlighet för personer (inklusive fri rörlighet för arbetstagare) och fri rörlighet för kapital. Genom den gemensamma tullunionen bedriver medlemsstaterna en gemensam tullpolitik gentemot tredjeländer. Den gemensamma konkurrenspolitiken syftar till att motverka snedvridningar i konkurrensvillkoren mellan medlemsstaterna genom bland annat strikta villkor för när och hur de nationella myndigheterna får ge statsstöd eller ha monopol. En gemensam produktlagstiftning har införts med syfte att underlätta gränsöverskridande handel med varor genom att harmonisera produktbestämmelserna inom unionen. Unionsmedborgare har rätt att röra sig fritt inom unionen och uppehålla sig i en annan medlemsstat, till exempel för att ta anställning, driva företag eller bedriva studier på samma villkor som de egna medborgarna i medlemsstaten i fråga.

Genom EES-avtalet ingår också Island, Liechtenstein och Norge till stor del i den inre marknaden. De måste i utbyte tillämpa en stor del av unionsrätten, vad gäller fri rörlighet och den gemensamma produktlagstiftningen. Även Schweiz har viss tillgång till den inre marknaden genom bilaterala avtal med unionen.

Ekonomiska och monetära unionen[redigera | redigera wikitext]

Alla unionens medlemsstater ingår i en ekonomisk och monetär union med syfte att ytterligare fördjupa den ekonomiska och politiska integrationen. Det ekonomiska samarbetet bygger på samordning av medlemsstaternas finanspolitik, medan det monetära samarbetet bygger på en gemensam monetära politik med en gemensam valuta.

Stabilitets- och tillväxtpakten är ett gemensamt regelverk för de offentliga finanserna, till exempel får en medlemsstat inte gå med underskott med mer än tre procent av sin BNP. Genom den europeiska planeringsterminen granskar medlemsstaterna och unionens institutioner de nationella budgeterna varje år och lämnar rekommendationer till hur de kan förbättras utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Unionen antar vart tionde år en strategi för unionens ekonomiska utveckling; den senaste strategin som antogs var Europa 2020.

För att ytterligare fördjupa integrationen inom unionen infördes en gemensam valuta – euron – den 1 januari 1999. Eurosedlar och euromynt infördes den 1 januari 2002 inom euroområdet. Alla medlemsstater, utom Bulgarien, Danmark, Kroatien, Polen, Rumänien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien och Ungern, har euron som valuta. De medlemsstater som inte har euron som valuta, utom Danmark och Storbritannien, har förbundig sig att införa den gemensamma valutan när de väl uppfyller konvergenskriterierna.

Rättsliga och inrikes frågor[redigera | redigera wikitext]

Grundläggande rättigheter och unionsmedborgarskap[redigera | redigera wikitext]

Artikel 2 slår fast att dödsstraff är förbjudet inom unionen.

Europeiska unionen bygger på ett antal grundläggande värden, som innefattar respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter.[45] Om en medlemsstat bryter mot unionens grundläggande värden kan ett så kallat artikel 7-förfarande inledas, vilket kan leda till att vissa av medlemsstatens rättigheter som följer av medlemskapet fråntas, däribland rösträtten i Europeiska unionens råd.

Grundläggande rättigheter inom unionen finns fastställda i dess stadga om de grundläggande rättigheterna, som har samma rättsliga värde som fördragen. Stadgan slår fast rättigheter, friheter och principer som gäller inom unionen, däribland att människans värdighet är okränkbar, att ingen får dömas till döden eller avrättas, att alla människor har rätt till integritet samt att tortyr och slaveri är förbjudet. Bland de friheter som fastslås återfinns religions-, yttrande-, mötes- och näringsfrihet. Likhet inför lagen, icke-diskriminering, mångfald och barns och äldres rättigheter inkluderas också, tillsammans med arbetares rättigheter, hälso- och konsumentskydd, rösträtt och rättsstatens principer. Unionen har även möjlighet att ansluta sig till Europakonventionen,[46] men en sådan anslutning har blockerats av Frankrike och Storbritannien.[47]

Alla medborgare i unionens medlemsstater åtnjuter ett unionsmedborgarskap. Medborgarskapet kompletterar, och ersätter inte, de nationella medborgarskapen. Unionsmedborgare har rätt att röra sig fritt inom unionen, uppehålla sig i andra medlemsstaters territorium, rösta och kandidera vid val till Europaparlamentet samt vid kommunala val i den medlemsstat som unionsmedborgaren är bosatt i, på samma villkor som de egna medborgarna. Unionsmedborgare har också rätt till skydd i tredjeländer av en annan medlemsstats diplomatiska eller konsulära myndigheter, om den egna medlemsstaten inte är representerad där. Unionsmedborgare har också rätt att göra framställningar till Europaparlamentet och Europeiska ombudsmannen, samt rätt att vända sig till någon av unionens institutioner, organ eller byråer på ett av unionens officiella språk och få svar på samma språk. Genom ett europeiskt medborgarinitiativ kan en miljon unionsmedborgare gå samman och kräva att Europeiska kommissionen lägger fram ett lagförslag i en fråga där unionen har befogenhet att lagstifta.

Området med frihet, säkerhet och rättvisa[redigera | redigera wikitext]

En inre gräns mellan Tyskland och Österrike, utan gränskontroller.

Europeiska unionen har som ambition att utgöra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, med gemensam europeisk lagstiftning vad gäller gränskontroller, asyl, invandring samt förebyggande och bekämpande av brottslighet. Genom Schengensamarbetet har gränskontrollerna vid de inre gränserna inom Schengenområdet avskaffats, samtidigt som gränskontrollerna vid de yttre gränserna har förstärkts för att förhindra obehöriga gränspassager och det gemensamma polissamarbetet har fördjupats för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Den gemensamma viseringspolitiken fastställer under vilka villkor tredjelandsmedborgare kan erhålla visum till Schengenområdet.

Den gemensamma asylpolitiken fastställer gemensamma normer för mottagande av asylsökande, gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla asyl och gemensamma normer för när tredjelandsmedborgare anses vara berättigade till asyl. Dublinförordningen fastställer vilken medlemsstat som ansvarar för att hantera en asylansökan. Den gemensamma invandringspolitiken fastställer gemensamma bestämmelser om uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

Inom polissamarbete och straffrättsligt samarbete samt civilrättsligt samarbete har medlemsstaterna samarbete inom ramen för Europol och Eurojust. En viktig del av samarbetet är medlemsstaternas ömsesidiga erkännande av varandras domar. Genom en europeisk arresteringsorder kan en medlemsstats myndigheter begära en misstänkt eller dömd person utlämnad från en annan medlemsstat. Förföljda och utsatta brottsoffer kan skyddas genom en europeisk skyddsorder.

Infrastruktur och miljö[redigera | redigera wikitext]

Jordbruk och fiskeri[redigera | redigera wikitext]

En stor del av unionens budget går till dess jordbrukspolitik.

Av unionens totala landyta utgörs 47 procent av jordbruksmark och 30 procent av skog. Jordbruks- och livsmedelsindustrin står för sex procent av unionens BNP, 15 miljoner företag och 46 miljoner arbetstillfällen. Jordbruket är den enda sektorn som helt och hållet finansieras genom unionens budget; andra sektorer, till exempel utbildning, forskning, transport, försvar och hälso- och sjukvård, mottar endast delvis eller inte alls finansiering på unionsnivå. Jordbrukspolitiken utgör följaktligen en stor andel av unionens budget; 2011 stod den för 43 procent av unionens budget. Andelen har dock minskat sedan 1984, då den låg på 72 procent.[48]

Den gemensamma jordbrukspolitiken syftar till att säkerställa en hållbar livsmedelsproduktion, en hållbar förvaltning av naturresurserna och en balanserad utveckling av landsbygdsområdena. Unionen har ett regelverk för hur import och export av jordbruksprodukter får ske och hur dessa produkter ska säljas. Unionen garanterar jordbrukare ett lägsta pris på deras produkter. Om marknadspriset understiger det pris som garanteras, köper kommissionen upp varor av den aktuella produkten och höjer därmed efterfrågan till dess att priset motsvarar den nivå som är garanterad. Vidare har unionen importtullar på och exportsubventioner för jordbruksprodukter för att gynna det inhemska jordbruket.[48]

Jordbrukspolitiken innefattar också stöd till landsbygden för utveckling och bevarande. Unionen har även en gemensam politik för fiskeri, vilket innefattar begränsningar för hur mycket fisk som får fångas, minimipriser för fisk, märkning av fisk samt stöd till fiskerinäringen. Unionens politik syftar bland annat till att garantera en fungerande fiskerinäring och att förhindra utfiske.

Transeuropeiska nät[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Transeuropeiska nät
Öresundsbron mellan Danmark och Sverige är en del av transeuropeiska nät.

Transeuropeiska nät är de gränsöverskridande infrastrukturnätverk som kopplar ihop medlemsstaternas transport-, energi- och telenät. Unionens politik inom detta område innefattar satsningar på att göra de nationella infrastruktursystemen kompatibla med varandra och att förbättra tillträdet till dessa system.

Projekt som ingår i de transeuropeiska näten kan erhålla ekonomiskt stöd från unionen genom till exempel sammanhållningsfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden. Lån och särskilda garantiinstrument kan även beviljas av Europeiska investeringsbanken. De transeuropeiska transportnäten innefattar vägtrafik, järnvägstrafik och trafik till sjöss. Unionen har till exempel utvecklat ett gemensamt signalsystem för järnvägarna för att underlätta järnvägstrafik mellan olika medlemsstater. Även det europeiska systemet för satellitbaserad navigering, Galileo, ingår i denna kategori.

De transeuropeiska energinäten syftar till att trygga energiförsörjningen och att inrätta en inre marknad för energi. Inom transeuropeiska telenät är investeringarna fokuserade kring modernisering av de redan befintliga näten.[49] Europeisk lagstiftning har gradvis tvingat teleoperatörer till att minska sina roamingavgifter, vilka avskaffades helt för konsumenterna den 15 juni 2017.

Miljö och energi[redigera | redigera wikitext]

Energipolitiken har sitt ursprung i Europeiska kol- och stålgemenskapen, som redan från första början fokuserade på resurs- och energifrågor. Syftet med energipolitiken är att öka konkurrensen på den inre marknaden, uppmuntra investeringar och förbättra sammankopplandet av olika elnät, öka mängden energiresurser som kan motstå krissituationer och att använda redan existerande energitillgångar mer effektivt och samtidigt öka användandet av förnybara energikällor och ny energiteknologi.[50]

Unionen importerar 82 procent av all sin råolja och 57 procent av all sin naturgas, vilket gör den till världens ledande importör av dessa bränslen.[51] Den totala energiförbrukningen i unionen utgjordes 2010 av olja (35 procent), gas (27 procent), kol (16 procent), kärnkraft (13 procent) och förnybara alternativ (10 procent). Elproduktionen varierar mellan medlemsstaterna, till exempel är elproduktionen i Sverige och Österrike till stor del baserad på vattenkraft medan elproduktionen i Frankrike är baserad på kärnkraft.[52] Under 2007 enades medlemsstaterna om att övergå till minst 20 procent förnybara energikällor och att minska koldioxidutsläppen till 2020 med minst 20 procent jämfört med utsläppsnivån under 1990.[53] 2015 utgjorde förnybara källor 16,7 procent av energiproduktionen.[54]

Den första miljöpolitiken inom Europeiska gemenskaperna påbörjades 1972. Sedan dess har den riktat sig mot surt regn, det uttunnade ozonlagret, luftkvalitet, för höga bullernivåer, resursslöseri och vattenföroreningar. Vattendirektivet är ett exempel på vattenpolitik, med mål att sjöar, floder, mark och kustvatten ska vara av ”god kvalité”. Vildliv är skyddat genom Natura 2000 och täcker mer än 30 000 platser genom hela Europa.[55] REACH-förordningen är en del av unionens lagstiftning med syfte att säkerställa att de cirka 30 000 kemikalier som dagligen används är säkert testade.[56] Vid Förenta nationernas klimatkonferens 2007 föreslog Europeiska unionen en minskning på 50 procent av alla växthusgaser fram till 2050.[57]

Handels- och utrikespolitik[redigera | redigera wikitext]

Unionen och dess medlemsstater är världens största biståndsgivare.

Europeiska unionen har exklusiv befogenhet vad gäller den gemensamma handelspolitiken. Unionen har därför i regel ensamrätt att ingå handelsavtal med tredjeländer. Unionen bedriver också ett omfattande bistånds- och utvecklingssamarbete med tredjeländer. Utrikespolitiken och förbindelserna med omvärlden leds av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, som fungerar som en utrikesminister för unionen.

Inom Världshandelsorganisationen (WTO) företräds unionen och dess medlemsstater av Europeiska kommissionen. Unionen har samarbete i olika former med bland annat Förenta nationernas organ och dess fackorgan, Europarådet, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD).[58] Unionen representeras i tredjeländer och vid internationella organisationer av sina delegationer, som leds av unionens ambassadörer.

Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken[redigera | redigera wikitext]

En belgisk soldat som deltar i en av unionens stridsgrupper.

Europeiska unionen bedriver en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, som även innefattar den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Detta sker under den höga representantens ledning. Beslutsfattandet inom detta befogenhetsområde skiljer sig från övriga eftersom det i regel sker på mellanstatlig basis, det vill säga alla medlemsstater måste vara överens för att ett beslut ska kunna fattas. Europaparlamentets inflytande är samtidigt mycket begränsat.

Den gemensamma försvarspolitiken innefattar det permanenta strukturerade samarbetet mellan medlemsstaternas försvarsmakter, och syftar till att öka försvarskapaciteten, minska kostnaderna och bidra till förbättrade villkor för försvarsindustrin.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har gradvis förstärkts. Unionen har övertagit de uppgifter och funktioner som Västeuropeiska unionen hade innan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Unionen har befogenhet att ytterligare fördjupa försvarssamarbetet och inrätta ett gemensamt försvar om alla medlemsstater skulle gå med på det.

Unionen har ett nära samarbete med Nato, eftersom 22 av de 28 medlemsstaterna även ingår i försvarsalliansen. Cypern, Finland, Irland, Malta, Sverige och Österrike står utanför Nato, men ingår i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken liksom i Nato-samarbetet Partnerskap för fred.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Unionens folkmängd uppgick enligt officiell statistik till 512 596 400 den 1 januari 2018.[4] En viss befolkningsökning är väntad framöver, främst på grund av invandring från tredjeländer. Trots ökad medellivslängd väntas befolkningen minska efter år 2050.[59] Med en befolkningstäthet på 114,4 personer per km² utgör unionen en av världens befolkningstätaste regioner. 80 procent av medborgarna lever i storstadsområden och en tredjedel lever i städer med mer än en miljon invånare.[60] Unionen omfattar även flera befolkningstäta regioner som inte har någon enskild stadskärna, utan består av flera städer som har vuxit samman. De största regionerna är Rhen-Ruhr-området (Köln, Dortmund och Düsseldorf i Tyskland) med runt 10,5 miljoner invånare, Randstad (Amsterdam, Rotterdam, Haag och Utrecht i Nederländerna) med runt 7,0 miljoner invånare, Frankfurt-Rhen-området (Frankfurt am Main och Wiesbaden i Tyskland) med runt 5,8 miljoner invånare och Schlesien-området (Katowice och Sosnowiec i Polen) med runt 3,5 miljoner invånare.

Kultur och utbildning[redigera | redigera wikitext]

Erasmus är ett utbytesprogram för huvudsakligen högskolestudenter.

Inom kultur och utbildning har Europeiska unionen begränsade befogenheter och kan endast stödja medlemsstaternas politik. Europas kulturhuvudstäder är ett exempel på unionens kulturpolitik. Unionen stöder även flera kulturprojekt och har startat en webbportal ägnad åt Europa och kultur för att förbättra nätverket av kulturinformation så att alla medborgare ska ha tillgång till den europeiska kulturen.

I Europa finns det totalt 371 världsarv, varav mer än 300 inom unionen. Detta motsvarar ungefär 37 procent av världens alla världsarv. Inom det utbildningspolitiska området utgör utbytesprogrammet Erasmus en av de mest konkreta åtgärderna. Varje år deltar ungefär 200 000 högskolestudenter i Erasmus.

Vissa förespråkare av europeisk integration lyfter fram det gemensamma europeiska historie- och kulturarvet, som inkluderar bland annat antikens Grekland och Romerska riket, feodalismen under medeltiden, renässansen, upplysningen, 1800-talets liberalism och (ibland) negativa inslag, såsom världskrigen och förintelsen. De europeiska värdena antas vara grundade i denna gemensamma historia.[61]

Officiella språk[redigera | redigera wikitext]

Mångspråkiga skyltar utanför Europaparlamentet i Bryssel.

Europeiska unionen har 24 officiella språk: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, kroatiska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska.[62] Alla lagstiftningsakter översätts till samtliga officiella språk. Europaparlamentet är dock den enda institution som har som regel att översätta alla sina handlingar, och inte enbart lagstiftningsakter. Övriga institutioner använder ett begränsat antal språk, främst engelska, franska och tyska, som interna arbetsspråk.

Nästan alla officiella språk är indoeuropeiska språk, utom estniska, finska och ungerska, som är uraliska språk, och maltesiska, som är ett semitiskt språk. De flesta använder sig av det latinska alfabetet, utom bulgariska, som använder det kyrilliska alfabetet, och grekiska, som använder det grekiska alfabetet.[63]

Utöver de officiella språken finns det över 60 regionala språk och minoritetsspråk som talas regelbundet av ungefär 40 miljoner människor inom unionen.[64] Av dessa språk har de spanska regionala språken katalanska, baskiska och galiciska och de brittiska regionala språken skotsk gäliska och kymriska en särstatus eftersom de kan användas vid kontakt med vissa av unionens institutioner. Turkiska och luxemburgiska är de enda två språken som är officiella i en medlemsstat, men inte på unionsnivå. Dessutom finns det en stor minoritet som talar ryska, framför allt i Baltikum. Medlemsstaterna beslutar själva om sin språkpolitik, även om det finns vissa program på unionsnivå för att stödja och skydda de regionala språken.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Unionens institutioner har även sina säten i Luxemburg, Strasbourg (Frankrike) och Frankfurt (Tyskland).
  2. ^ Cybriwsky, Roman Adrian (2013). Capital Cities around the World: The Capital of Europe. ABC-CLIO. sid. 64. ISBN 978-1610692489 
  3. ^ [a b c d] ”European Union”. The World Factbook. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ee.html. Läst 30 december 2017. 
  4. ^ [a b] ”EU population up to nearly 513 million on 1 January 2018” (på engelska). Eurostat. 10 juli 2018. http://ec.europa.eu/eurostat/documents/2995521/9063738/3-10072018-BP-EN.pdf/ccdfc838-d909-4fd8-b3f9-db0d65ea457f. Läst 11 juli 2018. 
  5. ^ [a b] ”GDP and main components (output, expenditure and income)” (på engelska). Eurostat. 14 oktober 2016. http://appsso.eurostat.ec.europa.eu/nui/show.do?dataset=namq_10_gdp&lang=en. Läst 28 december 2017. 
  6. ^ [a b] Aritmetiskt medelvärde baserat på UNDP:s statistik
  7. ^ Medlemsstaterna Bulgarien, Danmark, Kroatien, Polen, Rumänien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien och Ungern använder egna nationella valutor.
  8. ^ Azorerna (UTC-1), Franska Guyana (UTC-3), Guadeloupe (UTC-4), Kanarieöarna (UTC±0), Madeira (UTC±0), Martinique (UTC-4) och Réunion (UTC+4)
  9. ^ ”Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/84/EG av den 19 januari 2001 om bestämmelser beträffande sommartid”. EGT L 31, 2.2.2001, s. 21-22. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32000L0084. 
  10. ^ ”Artikel 13.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 22. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  11. ^ ”Artikel 3.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 17. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  12. ^ ”Artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 17. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  13. ^ ”The Nobel Peace Prize 2012: European Union (EU)” (på engelska). Nobelstiftelsen. 12 oktober 2012. https://www.nobelprize.org/nobel_prizes/peace/laureates/2012/. Läst 12 oktober 2012. 
  14. ^ ”Schumandeklarationen den 9 maj 1950”. Europa (webbportal). https://europa.eu/european-union/about-eu/symbols/europe-day/schuman-declaration_sv. Läst 1 januari 2018. 
  15. ^ ”The Treaties establishing the European Communities” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/collections/unit-content/-/unit/d5906df5-4f83-4603-85f7-0cabc24b9fe1/7550d654-18b4-4e04-86d1-9bd3a8dddf5a/Resources. Läst 1 januari 2018. 
  16. ^ ”The first enlargement” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/collections/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/203b890b-5028-4f36-ac2b-70190aab2b10/Resources. Läst 1 januari 2018. 
  17. ^ ”Enlargement to the south” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/collections/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/3fac8928-b0a0-4f17-9e99-f55abb594239. Läst 1 januari 2018. 
  18. ^ ”The new European Parliament” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/collections/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/f68a1a98-e070-4dab-ab58-a5a6f53c6101/Resources. Läst 1 januari 2018. 
  19. ^ ”Europeiska unionens historia - 1985”. Europa (webbportal). https://europa.eu/european-union/about-eu/history/1980-1989/1985_sv. Läst 1 januari 2018. 
  20. ^ Craig, Paul; Grainne De Burca, P. P. Craig (2006). EU Law: Text, Cases and Materials (Fjärde upplagan). Oxford: Oxford University Press. sid. s. 15. ISBN 978-0-19-927389-8 
  21. ^ ”Europeiska rådets resolution från Amsterdam om stabilitets- och tillväxtpakten”. EUR-Lex. 4 november 2005. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=LEGISSUM:l25021. Läst 31 december 2017. 
  22. ^ ”Europas nya ansikte – Berlinmurens fall”. Europa (webbportal). https://europa.eu/european-union/about-eu/history/1980-1989_sv. Läst 1 januari 2018. 
  23. ^ ”Outermost regions”. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/summary/glossary/outermost_regions.html?locale=en. Läst 30 december 2017. 
  24. ^ ”Från fredsprojekt till gemensam marknad”. EU-upplysningen. http://eu.riksdagen.se/vad-ar-eu/medlem-i-eu/eus-historia/#Fr%C3%A5n-fredsprojekt-till-gemensam-marknad. Läst 31 december 2017. 
  25. ^ [a b] ”Att gå med i och att lämna EU”. EU-upplysningen. http://eu.riksdagen.se/vad-ar-eu/medlem-i-eu/#Att-g%C3%A5-med-i-och-att-l%C3%A4mna-EU. Läst 31 december 2017. 
  26. ^ ”Att bli medlem i EU: Köpenhamnskriterierna”. Europaportalen. 22 juli 2009. https://www.europaportalen.se/2009/07/att-bli-medlem-i-eu-kopenhamnskriterierna-0. Läst 31 december 2017. 
  27. ^ ”Artikel 10.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 20. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  28. ^ ”Artikel 17.8 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  29. ^ ”Artikel 18.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  30. ^ ”Artikel 294 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 173-175. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  31. ^ ”Artikel 231 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 152. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  32. ^ ”Artikel 16.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 24. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  33. ^ ”Europeiska ekonomiska och sociala kommittén”. Europa (webbportal). https://europa.eu/european-union/about-eu/institutions-bodies/european-economic-social-committee_sv. Läst 30 december 2017. 
  34. ^ ”Europeiska regionkommittén”. Europa (webbportal). https://europa.eu/european-union/about-eu/institutions-bodies/european-committee-regions_sv. Läst 30 december 2017. 
  35. ^ ”EU-byråer”. Europa (webbportal). https://europa.eu/european-union/about-eu/agencies_sv. Läst 30 december 2017. 
  36. ^ ”Artikel 5.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 18. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  37. ^ ”Artikel 5.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 18. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  38. ^ ”Artikel 2.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 50. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  39. ^ ”Artikel 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 51. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  40. ^ ”Artikel 2.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 50. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  41. ^ ”Artikel 2.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 50. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  42. ^ ”Report for Selected Countries and Subjects” (på engelska). Internationella valutafonden. 14 oktober 2017. http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2017/02/weodata/weorept.aspx?sy=2017&ey=2017&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=.&br=1&pr1.x=79&pr1.y=14&c=924%2C534%2C158%2C111&s=NGDPD&grp=0&a=. Läst 31 december 2017. 
  43. ^ ”Human Development Report 2016” (på engelska). FN:s utvecklingsprogram. http://hdr.undp.org/sites/default/files/2016_human_development_report.pdf. Läst 22 juli 2018. 
  44. ^ ”Distribution of family income - gini index” (på engelska). The World Factbook. 14 oktober 2011. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/fields/2172.html. Läst 20 april 2013. 
  45. ^ ”Artikel 3.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 17. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  46. ^ ”Artikel 6.2 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 19. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  47. ^ ”MEPs clash over EU accession to ECHR” (på engelska). BBC News. 19 april 2012. http://news.bbc.co.uk/democracylive/hi/europe/newsid_9709000/9709051.stm. Läst 27 juli 2012. 
  48. ^ [a b] ”EU:s jordbruk och jordbrukspolitik – vanliga frågor”. Europeiska kommissionen. 26 juni 2013. http://europa.eu/rapid/press-release_MEMO-13-631_sv.htm. Läst 31 december 2017. 
  49. ^ ”Transeuropeiska nät: mot en samordnad strategi”. EUR-Lex. 2 april 2008. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=LEGISSUM:l24481. Läst 31 december 2017. 
  50. ^ ”Q&A: EU energy plans” (på engelska). BBC News. 9 mars 2007. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/4783996.stm. Läst 31 december 2017. 
  51. ^ ”'Low-carbon economy' proposed for Europe” (på engelska). MSNBC. http://www.nbcnews.com/id/16560106/. Läst 31 december 2017. 
  52. ^ ”EU:s energimix i framtiden”. Europaparlamentet. 19 mars 2013. http://www.europarl.europa.eu/news/sv/headlines/content/20130318STO06602/html/EUs-energimix-i-framtiden. Läst 19 mars 2013. 
  53. ^ Rettman, Andrew (9 mars 2007). ”EU sticks out neck in global climate change battle” (på engelska). EUobserver. http://euobserver.com/9/23665. Läst 9 mars 2007. 
  54. ^ ”Share of renewables in energy consumption in the EU still on the rise to almost 17% in 2015” (på engelska). Eurostat. 14 mars 2017. http://ec.europa.eu/eurostat/documents/2995521/7905983/8-14032017-BP-EN.pdf/af8b4671-fb2a-477b-b7cf-d9a28cb8beea. Läst 31 december 2017. 
  55. ^ ”Celebrating the Environmental Union” (på engelska). BBC News. 23 mars 2007. http://news.bbc.co.uk/1/hi/sci/tech/6476273.stm. Läst 15 augusti 2007. 
  56. ^ ”EU chemicals directive agreed” (på engelska). RTÉ News. 1 december 2006. http://www.rte.ie/news/2006/1201/reach.html. Läst 15 augusti 2007. 
  57. ^ ”In Bali, EU Floats 50% Greenhouse Gas Cut” (på engelska). Business Week. 4 december 2007. http://www.businessweek.com/globalbiz/content/dec2007/gb2007124_968205.htm?chan=globalbiz_europe+index+page_top+stories. Läst 7 december 2007. 
  58. ^ ”Artikel 220.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 147. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  59. ^ ”European life expectancy up by 2-3 months each year” (på engelska). EUobserver. 1 april 2011. https://euobserver.com/social/32111. Läst 31 december 2017. 
  60. ^ ”Archive:European cities” (på engelska). Eurostat. 6 november 2009. http://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php?title=Archive:European_cities&oldid=15381. Läst 31 december 2017. 
  61. ^ ”Hans-Gert Pöttering anger riktlinjerna för sitt mandat”. Europaparlamentet. 13 februari 2007. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+IM-PRESS+20070208IPR02888+0+DOC+XML+V0//SV. Läst 31 december 2017. 
  62. ^ ”Språkpolicy”. Europa (webbportal). https://europa.eu/european-union/abouteuropa/language-policy_sv. Läst 30 december 2017. 
  63. ^ ”Many tongues, one family: Languages in the European Union” (på engelska). Europeiska kommissionen. Juli 2004. http://www.formacionsve.es/salida/documentos/61.pdf. Läst 31 juli 2015. 
  64. ^ ”Regionala språk och minoritetsspråk”. Europeiska kommissionen. 5 juni 2015. http://ec.europa.eu/languages/policy/linguistic-diversity/regional-minority-languages_sv.htm. Läst 31 juli 2015. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Wikiquote-logo.svg
Wikiquote har citat av eller om Europeiska unionen.
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.