Förimpedans

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Explanation about short-circuit (with example) for designing electrical installations.JPG
Schleifentester groß.jpg

Förimpedans är en elektrisk egenskap i elnät som används för att dimensionera area och längd för elektriska ledare och säkringar. Syftet med att veta förimpedansen är att kontrollera utlösningsvillkoret, det vill säga att säkringen som skyddar (grupp)ledningen löser tillräckligt snabbt vid en kortslutning till fas, nolla eller skyddsjord.[1]

Förklaring[redigera | redigera wikitext]

Vid dimensionering av en elektrisk starkströmsanläggning är det av yttersta vikt att säkringar löser ut och bryter den elektriska kretsen med felaktig koppling tillräckligt snabbt. Detta för att undvika elektrisk chock och brandrisk.[1]

En livsviktig regel är att matningen i en elektrisk starkströmsanläggning frånkopplas inom 0,4 s vid kortslutning mellan fas och skyddsjord (höljet) i en apparat.[1]

I SS 424 14 05 finns angivet Imax för utlösning av säkring vid olika tider. Med säkring som skydd gäller t.ex. att en 10 A diazed kräver en ström på minst 82 A (fabrikat Ifö bryter på 56A) för att lösa inom 0.4 s. En C10A dvärg kräver 100 A. En B10A dvärg kräver istället bara 50 A för att lösa.[1]

Förimpedansen i matande nät är vanligtvis 0,3 - 0,8 Ω. Den uppmätta förimpedansen ska multipliceras med 1.5 för att ta hänsyn till elnätets ledartemperatur och spänningsfall (SS 436 40 00, 6C.61.3.6.2). Hårt nedlastat elnät ökar ledartemperaturen och därmed förimpedansen. Beräkning av förimpedans skall ske enligt SEK HB 421.[1]

Förimpedansen definieras i "anslutningspunkten" som i en liten anläggning är mätarskåpet i gränsen mellan nätägaren och abonnenten.[1]

Förimpedansen består av impedansen i transformatorn och matande ledningar. Den används till att dimensionera vid konstruktion av ny elektrisk anläggning. Nätägaren är skyldig att på begäran uppge förimpedansens värde och maximal kortslutningsström.[1]

Genom att mäta förimpedansen i den elanläggningens yttersta punkt får man den totala impedansen i kretsen.[1]

Förstärkning av elnätet kan krävas när variatonerna i nätet avviker från värdena i SS 50 160 som säger att "Under normala driftförhållanden, undantaget perioder med spänningsavbrott, bör spänningsvariationerna inte överstiga ± 10 % av den nominella spänningen Un" Vid elförsörjning av områden som inte är förbundna med stora sammanhängande elnät eller för elnätanvändare i särskilt avlägsna områden bör spänningsvariationerna inte överstiga +10 % /-15 % av Un. Detta har tidigare stått i IBL77.[1]

Installationstestare fungerar så att den mäter under en halvperiod, med en ström på cirka 20-30 A och bör vara godkänd enligt IEC 61557.[1]

Kortslutningsströmmen Ik1 visar om kortslutningsströmmen är hög nog att lösa ut säkringen. Kortslutningsströmmen betecknas även som jordfelström Ijf. Enligt formeln:[1]

Ijf = c * Un / (Zför * 1.5)
Zför - uppmätt förimpedans
c - spänningsfaktor beroende av typ av säkring. Dvärbrytare c=0,95 och Diazed c=0,85.
Un - nominell nätspänning som är 230 V i Sverige mellan fas och nolla

För gruppledningar ska säkringen lösa inom 0.4 s vid jordfel. Om gruppledningen skyddas av en jordfelsbrytare (JFB) kan man tillåta att säkringen löser ut vid 5 s (i detta fall vid kortslutning L-L och L-N eftersom JFB:n tar hand om L-PE). Den ström som krävs för att lösa en säkring inom denna tid är:[1]

Typ Märkström Minsta ström 0,4 s Minsta ström 5 s
Dvärg typ B In 5 * In 5 * In
Dvärg typ C In 10 * In 10 * In
Dvärg typ D In 20 * In 20 * In
Diazed gL/gG 6 47 (Ifö 20,7) 28 ( Ifö 14,3)
Diazed gL/gG 10 82 (Ifö 56) 47 (Ifö 32)
Diazed gL/gG 13 108 (Ifö 71) 60 (Ifö 41)
Diazed gL/gG 16 110 (Ifö 89) 65 (Ifö 51)
Diazed gL/gG 20 147 (Ifö 116) 85 (Ifö 68)
Diazed gL/gG 25 180 (Ifö 160) 110 (Ifö 87)
Notera att dvärgbrytare saknar definierad utlösningsström för 5 s, de löser inom 0.1 s vid ett visst tröskelvärde på strömmen enligt tabellen.

Uppmätning av förimpedans[redigera | redigera wikitext]

Värdet på förimpedansen kan uppmättas genom att mäta spänningen U1 och sedan ansluta en rent resistiv last såsom t.ex. en vattenkokare. Därefter läses spänning U2 och strömmen I av. Denna procedur upprepas 3-6 gånger för att medelvärdesbilda U1 och U2. Förimpedansen räknas sedan ut med Zför = (U1 - U2) / I Ω.[1]

Åtgärder som minskar utlösningstiden[redigera | redigera wikitext]

Utlösningsvillkor[redigera | redigera wikitext]

Utlösningsvillkoret är beräkningen att säkringen löser ut inom rätt tid, inte minst att den löser ut överhuvudtaget. För lång utlösningstid på säkringen kan uppkomma om förimpedansen är för hög. Vilket bland annat innebär brandfara. Utlösningsvillkor dök första gången upp i förklaring till föreskrifter från cirka 1988. Ordet utlösning av säkring och liknande skyddsapparater förekommer så långt bak som 1960 års föreskrifter.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] ”Hur gör ni en förimpedans mätning?”. fluxio.se. 18 maj 2012. Arkiverad från originalet den 18 april 2013. https://archive.is/20130418074239/http://www.fluxio.se/forum/maetteknik/10259-hur-goer-ni-en-foerimpedans-maetning.html. Läst 13 april 2013.  sista inlägget 2012-11-20