Förläning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

En förläning innebär att en ägare (länsherre) behåller sin äganderätt men överlåter nyttjanderätten, rätten att använda och dra nytta av det län det gäller. Förläningar är ett kännetecknande drag för feodalismen. Den som får använda och dra nytta av länsherrens gods kallas för läntagare eller vasall. Länet ifråga kan vara landskap, grevskap, socknar, eller enskilda gårdar. En förläning kan vara både på livstid och på begränsad tid, och kan även vara ärftlig. Men det är länsherrens fulla rätt att dra in förläningen och återta den egendom som han lånat ut, exempelvis om länsherrens förvaltning av godset visar sig bristfällig.

I Sverige kan fyra huvudtyper urskiljas:[källa behövs]

  1. Län på räkenskap, typiskt för slottslän (borgar och kungsgårdar).
  2. Pantlän som säkerhet för en skuldfordran på kronan
  3. Län för tjänst, vanlig framför allt under 1500- och 1600-talen. Adeln hade ensamrätt till högre ämbeten i statens tjänst och belönades genom förläningar av gods och gårdar, i stället för att som nutida statstjänstemän erhålla en fastställd lön i pengar.
  4. Län på avgift, som innebar att länstagaren årligen erlägger en i förväg fastställd summa, och sedan kan behålla eventuellt överskott från grundskatterna.


Ordet län har bibehållits i Sverige och Finland, men utgör numera en modern administrativ indelning av riket.

Se även[redigera | redigera wikitext]