Svea flygflottilj

Från Wikipedia
(Omdirigerad från F 8 Barkarby)
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 59°24′45″N 17°52′30″Ö / 59.41250°N 17.87500°Ö / 59.41250; 17.87500

Svea flygkår
(F 8)
HMS Stockholm vapen.svg
Förbandets heraldiska vapen.
Datum 1 juli 1938–30 juni 1974
Land Sverige
Försvarsgren Flygvapnet
Typ Flygflottilj (1938–1963)
Flygkår (1963–1974)
Roll Jakt (1938–1963)
Utbildning (1963–1974)
Flygdivisioner 1.div (Helge Röd)
2.div (Helge Blå)
3.div (Helge Gul)
4.div (Helge Grön)
5.div (Helge Svart)
Del av Krigsmakten
Förläggningsort Barkarby
Tjänstetecken
Sköldemärken Flygvapnet roundel.svg
Flygplan
Bombflygplan B 4, B 5, B 6, B 17
Jaktplan J 6, J 7, J 8, J 9, J 21, J 22, J 26, J 28B, J 28C, J 29, J 34
Spaningsflygplan S 14
Skolflygplan Sk 7, Sk 11, Sk 12, Sk 14, Sk 15, Sk 16, Sk 25, Sk 50
Transportflygplan Tp 3, Tp 7, Tp 16, Tp 45, Tp 46, Tp 47, Tp 52, Tp 79, Tp 82, Tp 83, TP 85, Tp 91
Övriga typer G 101, Se 102, Se 103, Se 104, P 1
Helikoptar
Räddningshelikoptrar Hkp 1, Hkp 3, Hkp 4

Svea flygflottilj även F 8 Barkarby och F 8, var en svensk flygflottilj och senare ett skolförband inom Krigsmakten, som verkade i olika former mellan åren 1938 och 1974. Förbandet var förlagt inom Stockholms garnison i BarkarbyBarkarby flygbas, Järfälla kommun, Uppland.[1]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Nedan beskrivs två epoker av Svea flygflottilj och senare Svea flygkår. Flottiljen sattes upp genom 1936 års försvarsbeslut, och ombildades till flygkår genom 1958 års försvarsbeslut. Genom den utredning som gjordes av Försvarets fredsorganisationsutredning (FFU), avvecklades kåren år 1974. Och viss verksamhet överfördes till andra förband inom Flygvapnet.[2] Flygbasen i Barkarby förblev aktiv som krigsflygbas fram till 1994.[3]

Flottiljen[redigera | redigera wikitext]

Genom försvarsbeslutet 1936, vilken antogs av riksdagen den 11 juni 1936, angavs Flygvapnet att de fyra flygkårerna skulle ombildades till flygflottiljer. Vidare skulle tre nya flottiljer sättas upp, och Flygvapnet skulle totalt omfattas av fyra bomb-, en jakt- och två spaningsflottiljer.[4] Jaktflottiljen skulle förläggas till Stockholmsområdet, och till det då civila flygfältet i Barkarby. Samma år, 1936, överfördes all civil flygtrafik till den nyöppnade Bromma flygplats. Året därpå, 1937, började byggnader till flottiljen uppföras.[3]

Flottiljen bildades officiellt den 1 juli 1938. Inför försvarsbeslutet var det tänkt att flottiljen skulle heta Stockholms flygflottilj,[5] och fick med det Stockholms stadsvapen som förbandsemblem. När sedan riksdagen beslutade att flottiljen skulle sättas upp, fick den istället till Svea flygflottilj och förbandsbeteckningen F 8, men flottiljens förbandsemblem byttes aldrig ut mot det Lilla riksvapnet, som andra "Svea förband" använde sig av, till exempel Svea livgarde (I 1).[1]

Till en början var flottiljen en depå, då dess första division var detacherade till Västmanlands flygflottilj (F 1) i Västerås. Divisionen sattes upp i Västerås, i väntan på att flottiljen skulle organiseras. Och den 1 oktober 1938 överfördes den till Barkarby.[1] Den 6 juni 1939 invigdes flottiljen officiellt, då Kung Gustav V överlämnade flottiljens fana till flottiljchefen Georg Gärdin.[3] Flottiljen beväpnades år 1938 med J 6 Jaktfalken, J 7 Bristol Bulldog och J 8A Gloster Gladiator.[1]

Flottiljens första år blev väldigt hektiska, detta då det till en början var landets enda jaktflottilj. Och hade som uppgift att på kortast möjligast tid att utbilda nya jaktpiloter, samtidigt som flottiljen skulle upprätthålla beredskap för insatser av beredskaps och neutralitetsvakter. Till exempel ombaserades hela flottiljen till Bulltofta den 14 september 1939.[1]

År 1940 började flottiljen att ombeväpnas till J 9 Seversky, och de gamla flygplanen överförds bland annat till F 9 i Säve och F 10 i Ängelholm.[1]

År 1942 utökades antalet jaktdivisioner vid flottiljen till fyra, där tre av dom var jaktdivisioner med vardera 20 flygplan. Flottiljen som var Sveriges första jaktflottilj, blev under 1940- och 1950-talet även Sveriges största flottilj. Vid flottiljens fjärde division ingick bland annat flygstabens flygavdelning.[3] Med flottiljens storlek, blev den embryot för svenskt jaktflyg under efterkrigstiden. Flottiljen uppgick i Tredje flygeskadern (E 3) vilken bildades år 1943, och var en renodlad jakteskader.[1]

Under åren 1945 och 1946 baserades ett tiotal J 21:or vid flottilj i syfte för utprovning och utvärdering av stridstaktik. Åren 1945 och 1946 ombeväpnades flottiljen till flygplanet J 22. Den 27 maj 1949 tog flottiljen steget in i jetåldern, då flottiljen mottog sina första J 28B Vampire.[1]

Den 3 november 1958 tillkom Flygvapnets flygräddningsgrupp (FRÄD), vilken överfördes från Roslagens flygkår (F 2). Med det kom ett tillfördes olika helikoptersystem till F 8, bland annat Helikopter 1 och sen i augusti 1963 Helikopter 4. Flottiljen blev även det första förbandet som införde STRIL 60, och från året 1965 ansvaret för luftförsvarssektor O5 med luftförsvarscentralen "LFC Puman".[1]

År 1953 började J 28:orna ersättas med svenska J 29 Tunnan, vilket kom att ersättas av J 34 Hawker Hunter år 1956.

I december 1958 antog riksdagen propositionen, vilken låg till grund för försvarsbeslutet 1958, där det bland annat det framgick att två flygflottiljer skulle avvecklas. Detta på grund av minskade anslag till Flygvapnet, eller rättare sagt en nedskärning. För att kunna skapa ett ekonomiskt utrymme för modernisering av de kvarvarande delarna av Flygvapnet, bland annat genom införandet av flygplanen Saab 32 Lansen och Saab 35 Draken. Det vill säga en satsning på kvalitet framför kvantitet, något som hela försvaret genomgick vid denna tidpunkt.

Valet av flottiljer kom att falla på Svea flygflottilj (F 8) och Hallands flygflottilj (F 14). Istället skulle flottiljen ombildas och reduceras till en flygkår, och få en roll som ett markförband inom Flygvapnet.[6]

Flottiljen som vid denna tid var beväpnad med J 34 Hawker Hunter, skulle överföra samtliga individer till Göta flygflottilj (F 9) i Göteborg. Och den 24 april 1962 överfördes det sista flygplanet, vilket var individ 34099, och flögs ner till Göteborg av den sista flottiljchefen överste Sven Uggla.[7] Genom denna överlämning, upphörde jaktflyget vid Flygvapnets första jaktflottilj, och Svea flygflottilj upphörde den 30 juni 1963 som flygflottilj.[8] Flygbasen kvarstod under Barkarby flygdepå (F 8).[9]

Stamflygförarskolan[redigera | redigera wikitext]

Stamflygförarskolan bildades den 1 oktober 1946. Skolan utbildade elever med folkskoleexamen, till förberedande stamflygförarutbildning. År 1948 överfördes skolan till Roslagens flygflottilj (F 2).

Internationella uppdrag[redigera | redigera wikitext]

Utöver jaktförsvar av Stockholmsregionen hade F 8 även ansvarat för uppsättandet av olika förband i internationell tjänst, såsom:

Viktigare årtal[redigera | redigera wikitext]

  • 1936: Den 11 juni beslutar riksdagen om bland annat uppsättning Svea flygflottilj.
  • 1937: Flottiljområdet börjar byggas.
  • 1938: Den 1 juli bildas flygflottiljen.
  • 1938: Den 1 oktober tillfördes flottiljens första jaktdivision.
  • 1939: Den 6 juni delade Kung Gustav V ut flottiljen fana tillsammans med fyra andra flottiljer/skolor på Barkarby.
  • 1939: Den 14 september ombaserades hela flottiljen till Bulltofta.
  • 1939: Flottiljen hjälper till med att organisera Svenska frivilligflottiljen i Finland (F 19).
  • 1942: Flottiljens utökas till utökas, och består av tre jaktdivisioner och en transportflygdivison.
  • 1944: Den 17 september delade Kung Gustav V ut fanor till åtta flottiljer/skolor på Barkarby.
  • 1946: Stamflygförarskolan bildas vid flottiljen den 1 oktober.
  • 1948: Stamflygförarskolan överförs till Roslagens flygkår (F 2).
  • 1949: Den 27 maj mottog flottiljen sina första jetflygplan, J 28B Vampire.
  • 1953: Flottiljen börjar tillföras J 29 Tunnan.
  • 1956: Flottiljen börjar tillföras J 34 Hawker Hunter.
  • 1958: Den 3 november tillkom Flygvapnets flygräddningsgrupp (FRÄD) från Roslagens flygkår (F 2).
  • 1958: Flottiljen organiserar en FN-flyggruppen i Libanon.
  • 1961: Flottiljen sätter upp och organiserar 22 U.N. Fighter Squadron (F 22).
  • 1962: Den 24 april överfördes flottiljens sista J 34 Hawker Hunter (34099) till Göta flygflottilj (F 9).
  • 1963: Flygflottiljen upphör den 30 juni 1963.

Flygkåren[redigera | redigera wikitext]

Svea flygkår bildades officiellt den 1 juli 1963, och den 11 juli ändrades samtliga stämplar från flottilj till kår.[8] Inför avvecklingen hade dåvarande Chefen för Flygvapnet Torsten Rapp, fått i uppdrag att utreda den fortsatta verksamheten i Barkarby. Den 14 november 1960 redovisade Chefen för Flygvapnet två alternativ. Alternativ A, innebar att flygkåren skulle utnyttjas för transport- och räddningsflygning, samt flygledningens flygavdelning. Alternativ B, innebar att flygledningens flygavdelning överfördes till Södertörns flygflottilj (F 18), och transport- och räddningsflyget skulle ombaseras till Arlanda eller Bromma. Chefen för Flygvapnet föredrog själv alternativ A, då det var organisatoriskt och ekonomiskt ogynnsamt i jämförelse med alternativ B.[9]

I samma försvarsbeslut som innebar slutet för F 8 som flottilj, beslutades om att köpa in det brittiska luftvärnssystemet Bristol Bloodhound. Vilket utprovades under åren 1959 och 1961. År 1963 påbörjades leveranserna av systemet, och den 12 maj 1965 förevisades ett RB 68-förband på F 8, som även blev ett av de förband som skulle utbilda och sätta upp krigsförband med det nya luftvärnssystemet. Av totalt sex robotdivisioner, så sattes två upp vid F 8, en operativ robotdivision och en skolrobotdivision.[10]

I slutet av 1960-talet hade kåren som en gång i tiden varit centrum för jaktflyget, nu blivit centrum för ett luftvärnsrobotsystem. Dock så var det två utredningar som gick emot kåren. Dels Luftförsvarsutredningen 1967, där kommittén bakom utredning ansåg att luftförsvarsrobotar utgjorde en dyr, inflexibel och störbar lösning för luftförsvaret. Med det kom robotsystemet att avvecklas under perioden 1974-1978.

Den andra utredning skulle utreda lämpliga strukturförändringar i krigsmaktens fredsorganisation. Inför försvarsbeslutet hade man aktivt valt att utelämna förändringar i grundorganisationen, detta då Försvarets fredsorganisationsutredning (FFU) tillsattes i februari 1967. bland annat gjordes en översyn över Flygvapnets skolorganisation.[2]

När utredningen var färdig och överlämnad till regering och riksdag, kom beskedet att Roslagens flygkår (F 2) i Hägernäs, Svea flygkår (F 8) i Barkarby och Hallands flygkår (F 14) skulle avvecklas. Dessa tre flygkårer, vilka samtliga utbildade markförband till Flygvapnet, skulle ersättas med två nya skolförband. Flygvapnets Södertörnsskolor i Tullinge, för utbildning i huvudsakligen i stridslednings- och luftbevak­ningstjänst. Och Flygvapnets Halmstadsskolor för utbildning i huvudsakligen i bastjänst.[2]

Den 1 juli 1973 hade hälften av kårens förband avvecklats. Kvar vid kåren fanns robotskoldivisionen, helikoptergruppen och ett reducerat baskompani.[11]

Den verksamhet som fanns i Barkarby skulle överföras till andra förband och flottiljer. Sektorsansvaret för sektor O5 tillsammans med en strilbataljon överfördes den 1 juli 1973 till Västmanlands flygflottilj (F 1). Flygvapnets bastjänstskola (FBS) överfördes till Flygvapnets Halmstadsskolor (F 14). Stabens flygavdelning överfördes till Flygvapnets Södertörnsskolor. Svea flygkår avvecklades sedan officiellt den 30 juni 1974. Från den 1 juli 1974 övertogs förvaltningsansvaret av Västmanlands flygflottilj över Barkarby flygbas.[12]

Robotdivisionerna[redigera | redigera wikitext]

I samband med att flottiljen omorganiserades till en flygkår, fredsgrupperades två luftvärnsrobotdivisioner i Barkarby från den 1 juli 1963. De två divisionerna ingick i luftvärnsrobotavdelning vid kåren. En av divisionerna var en skoldivison, vilken hade det tekniska och operativa ansvaret för grundutbildning av anställd teknisk personal och värnpliktiga. Grundutbildning till robotsystemets radarenhet gjorde vid Flygvapnets radarskola på Roslagens flygkår (F 2). Under början av 1970-talet togs dock beslut om an avveckling av systemet, och därmed även divisionerna. Vid den punkten som divisionerna avvecklades, hade vapensystemet nått full operativ styrka och användbarhet. Robotdivisionerna avvecklades successivt, först avvecklades den operativa divisionen den 30 juni 1973. Skoldivisionen fortsatte grundutbildning, men trappades ner allt eftersom och avvecklades helt år 1974.[11]

FBS[redigera | redigera wikitext]

Flygvapnets bastjänstskola (FBS) bildades på 1960-talet vid Svea flygkår. I samband med att Svea flygkår avvecklades, överfördes Flygvapnets bastjänstskola till Halmstad. Där slogs den samman med Flygvapnets markstridsskola (FMS), och bildade den nya skolan Bastjänst- och Markstridsskolan (BMS).[13] En del källor menar att skolan fick det nya namnet Flygvapnets Basbefälskola (BBS).[14] Namnet Flygvapnets Basbefälskola (BBS) kan tillkommit genom reformen Ny befälsordning. Då skolan år 1990 benämndes som just Flygvapnets Basbefälskola (BBS).[15] I samband med att Flygvapnets Halmstadsskolor avvecklas år 1998. överfördes BBS till Försvarsmaktens Halmstadsskolor.

Viktigare årtal[redigera | redigera wikitext]

  • 1963: Den 1 juli organiseras Svea flygkår.
  • 1965: Den 12 maj 1965 förevisades ett RB 68-förband i Barkarby.
  • 1967: Den 1 april införs dygnet runt beredskap vid flygräddningsgruppen.
  • 1973: Den 30 juni avvecklas en robotdivision, transportdivisionen ombaseras till Östgöta flygflottilj (F 3).
  • 1974: Sektorsansvaret för sektor O5 överfördes till Västmanlands flygflottilj (F 1).
  • 1974: Flygvapnets bastjänstskola (FBS) överfördes till Flygvapnets Halmstadsskolor (F 14).
  • 1974: Stabens flygavdelning överfördes till Flygvapnets Södertörnsskolor (F 18).
  • 1974: Den 30 juni avvecklades flygkåren.

Flygvapnets flygräddningsgrupp[redigera | redigera wikitext]

Flygvapnets flygräddningsgrupp tillkom till flottiljen den 3 november 1958, då den överfördes från Roslagens flygkår (F 2). Flygräddningsgruppens första helikopter var Helikopter 2, vilken tillfördes år 1959. År 1962 tillfördes Helikopter 1 till flygräddningsgruppen, vilka blev första användare av systemet i Sverige.Samma år tillkom även Helikopter 3. Vid avveckling av Svea flygflottilj kvarstod Flygvapnets flygräddningsgrupp i Barkarby, och kom att ingå i Svea flygkår. År 1963 tillkom Helikopter 4. Från år 1964 opererade flygräddningsgruppen enbart Helikopter 3 och Helikopter 4.[1] År 1966 skedde en omfördelning av helikoptrarna inom Flygvapnet. Då de tunga helikoptrar inom Flygvapnet fördelades till flottiljerna F 8, F 15, F 17 och F 21, där F 8 fick tre helikoptrar.

Från den 1 april 1967 infördes dygnet runt beredskap vid flygräddningsgruppen. Bakgrunden var att man ansåg att helikoptrarna var ett viktigt komplement i sjöräddning. Och från att endast haft helikopterbesättningarna i beredskap under flygövningar, så övergick kåren till att hålla en helikopter i ständig beredskap, vilken utgick från Gotland. På Barkarby hade man normalt ingen beredskap, utan därifrån skötes underhåll, utbildning och transporter.[11]

I samband med att Svea flygflottilj reducerades till en flygkår, kvarstod flygräddningsgruppen i Barkarby. När kåren avvecklades år 1974 omfördelades helikoptrarna vid kåren till övriga delar av försvaret.

Stabens flygavdelning[redigera | redigera wikitext]

Stabens flygavdelning (SFA) bildades år 1926 som en självständigt förband. I samband med att Svea flygflottilj bildades, uppgick förbandet under namnet Flygledningens flygavdelning i flottiljen, och bildade där 4:e divisionen. Flygavdelning kallades även fjärde divisionen, men använde inte den gängse färgkoden, grön, för en flottiljs fjärde division. I stället målades flygplanens spinner, och i förekommande fall bokstavskod, i vitt. Kuriöst undantag är dock de Mustanger, J 26, som tillhörde flygstabens avdelning en kort tid i början på 1950-talet. Dessa fick alla gröna bokstavskoder. Dessutom, helt emot märkningsbestämmelserna, målades även flottiljsiffran med samma färg. Då de flesta piloter, som flög på stabens flygavdelning, var äldre officerare och de enda som använde gräsbanan som då fanns framför hangaren, blev detta stråk ofta kallat "Gubbängen" av flottiljens övriga piloter. När flygflottiljen reducerades till en flygkår, överfördes flygavdelning till flygkåren.

När flottiljen reducerades till en flygkår, kvarstannade Flygledningens flygavdelning på Barkarby, och som en del av Svea flygkår. I samband med att Svea flygkår avvecklades, överfördes flygavdelning år 1974 till Flygvapnets Södertörnsskolor i Tullinge, och bildade där Sambandsflygenheten. Från början använde enheten Sk 50 och Sk 60 som transportplan, dessa båda plan hade begränsningen att de saknade civila navigerings och landningshjälpmedel. Detta innebar att man var hänvisad till att flyga endast då den militära flygledningen tjänstgjorde, vilket endast vardagar. Två Sk 60 byggdes om med civila navigeringssystem och fick beteckningen Sk 60D. Senare tillfördes också en Tp 87, vilket gav betydligt större transportkapacitet. Efter affären med den grundstötta U 137 så fick sambandsflyget ett uppsving. Senare så införskaffades en Tp 88 som kom att användas för VIP-flygningar, även om den köptes för förflytta klargörningsstyrkor för incidentberedskapen. År 1985 så flyttade sambandsflyget till Bromma flygplats, detta då Bromma erbjöd start och landning utanför den ordinarie arbetstiden.[16] Samma år, den 1 juni 1985, överfördes Sambandsflygenheten till Upplands flygflottilj (F 16) i Uppsala, men bibehöll viss verksamhet på Bromma. Vid F 16 ingick enheten i flygunderhållsenheten, och fick den 1 juni 1990 det nya namnet Transportflygenheten.[17] Inför att F 16 skulle avvecklas år 2003, överfördes enheten organisatoriskt (då benämnd Specialflygenheten) den 31 december 2002 till Blekinge flygflottilj (F 17). [18] Den 1 oktober 2007 överfördes Specialflygenheten till Skaraborgs flygflottilj (F 7) i Såtenäs, där den tillsammans med Transportflygdivisionen bildade Transport- och specialflygenheten (7. TSFE), vilken finns baserad på Bromma flygplats, Ronnebys flygplats, Malmens flygplats, Luleås flygplats och Uppsala flygplats.[19]

Flygtransportdivisionen[redigera | redigera wikitext]

Flygtransportdivisionen har sin rötter i den planerade Flygtransportflottiljen, vilken fick sin förbandsbeteckning F 30, genom en flygvapenorder den 1 maj 1948. Flottiljen skulle bestå av en stab och tre divisioner, vilka skulle sättas upp av Svea flygflottilj (F 8). Till Flygtransportflottiljen sattes det även upp en fältverkstad (V 30), vilken verkade fram till den 1 oktober 1950. Flygtransportflottiljen (F 30) kom i praktiken aldrig att sättas upp, då flottiljen utgick redan den 1 augusti 1948, och istället reducerades till en flygtransportdivision. I realiteten verkade divisionen i fredsorganisationen som en flygtransportgrupp, 6:e transportgruppen. Vilken ingick i 4:e divisionen vid Svea flygflottilj. Divisionen utförde bland annat signalspaning åt Flygvapnet och Försvarets radioanstalt (FRA).[20][21] Vid avveckling av Svea flygflottilj kvarstod Flygtransportdivisionen i Barkarby, och kom att ingå i Svea flygkår. Inför att flygkåren skulle avvecklas år 1974, beslutades det att divisionen skulle överföras och ombaseras till Östgöta flygflottilj.

Hangarer[redigera | redigera wikitext]

Entrén till berghangaren (2013)

F 18 var en av fem flottiljer där berghangaranläggningar byggdes. Under början av 1950-talet påbörjades byggnationen av bergshangaren, vilken byggde på 1948-års utbyggnadsplan. Berghangarerna i Sverige stod alla färdiga att tas i bruk år 1959. Under 1960-talet modifierades berghangaren för att kunna rymma J 35 Draken. Då flottiljen avvecklades, övergick berghangaren till att förrådsställa övertaliga stridsflygplan från andra flottiljer. Bland annat förrådställde Södertörns flygflottilj ett 20-tal J 34:or under perioden 1 oktober 1962 till 1 maj 1963, vilka senare överfördes till Skånska flygflottiljen (F 10). Även J 35B Draken från F 18 förrådsställdes i hangaren. I övrigt så kom den att användas av robotdivisionerna fram till att kåren avvecklades.[22]

Efter att Svea flygkår avvecklades, fungerade tjänade bergshangaren som hangar vid den krigsflygbas som verkade fram till 1994. Under den tiden förrådsställdes även övertaliga stridsflygplan. Efter att flygfältet stängdes fungerar den som förråd för hela Försvarsmakten. Bergshangaren i sig är helt nedsänkt från markytan, och har två 300-500 meter långa lutande uppfartstunnlar, vilka är sammankopplade med huvudtunneln, vilken är hästskoformad. Längst ned i huvudtunneln finns ett antal sidotunnlar. Totalt är anläggningen på cirka 22.000-24.000 m2.[23]

Traditioner[redigera | redigera wikitext]

Flottiljemblemet består av "I ett blått fält ett krönt S:t Erikshuvud av guld" applicerat i begränsad utsträckning framför i förarplatsen på båda sidor av flygplanskroppen, främst för flottiljens transportflygplan.[1]

Efter att flottiljen avvecklades överfördes fanan och traditionerna till Västmanlands flygflottilj (F 1). När F 1 avvecklades år 1983, överfördes traditionerna till Upplands flygflottilj. Sedan början av 2000-talet förs förbandets traditioner vidare av Luftstridsskolan (LSS). Fanan lämnades runt 1990 in till Armémuseet, men är sedan 1999 deponerad till F 8 Kamratförening.[1]

Under den upprustning som gjordes av Flygvapnet under 1930- och 1940-talet, blev Svea flygflottilj och Barkarby den plats där 12 av Flygvapnets 21 flottiljer mottog sin fana av Kung Gustav V.

  • Roslagens flygflottilj (F 2), mottog sin fana den 6 juni 1939 på Barkarby.[24]
  • Östgöta flygflottilj (F 3), mottog sin fana den 6 juni 1939 på Barkarby.[25]
  • Jämtlands flygflottilj (F 4), mottog sin första fana den 6 juni 1939 på Barkarby.[26]
  • Krigsflygskolan (F 5), mottog sin första fana den 6 juni 1939 på Barkarby.[27]
  • Skånska flygflottiljen (F 10), mottog sin fana den 17 september 1944 på Barkarby.[28]
  • Kalmar flygflottilj (F 12), mottog sin fana den 17 september 1944 på Barkarby.[29]
  • Bråvalla flygflottilj (F 13), mottog sin fana den 17 september 1944 på Barkarby.[30]
  • Hallands flygflottilj (F 14), mottog sin fana den 17 september 1944 på Barkarby.[31]
  • Upplands flygflottilj (F 16), mottog sin första fana den 17 september 1944 på Barkarby.[32]
  • Blekinge flygflottilj (F 17), mottog sin första fana den 17 september 1944 på Barkarby.[33]
  • Flygvapnets Uppsalaskolor (F 20), mottog sin första fana den 17 september 1944 på Barkarby.[34]
  • Norrbottens flygflottilj (F 21), mottog sin första fana den 17 september 1944 på Barkarby.[35]

Tjänstgöringstid för flygplanstyper och helikoptrar vid F 8[redigera | redigera wikitext]

Jaktflygplan[redigera | redigera wikitext]

Transport- och signalspaningsflygplan[redigera | redigera wikitext]

Helikoptrar[redigera | redigera wikitext]

Förbandschefer[redigera | redigera wikitext]

Namn, beteckning och förläggning[redigera | redigera wikitext]

Namn
Kungliga Svea flygflottilj 1938 1963
Kungliga Svea flygkår 1963 1974
Beteckningar
F 8 1938 1963
F 8/Se O5 1963 1974
Förläggningsorter, detachement och baser
Barkarby flygbas (F) 1938 1974

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l] Braunstein (2003), s. 69-73
  2. ^ [a b c] prop. 1971:110
  3. ^ [a b c d] sveaflygflottilj.se
  4. ^ Flygvapnet 85 år
  5. ^ Kungliga biblioteket
  6. ^ Kungl. Hallands flygkår
  7. ^ mikaelcarlssonsflyg.se
  8. ^ [a b] Lundgren (1973), s. 127
  9. ^ [a b] Flygvapennytt 1961-2
  10. ^ Svea flygflottilj (1938-1974)
  11. ^ [a b c] Flygvapennytt 1974-1
  12. ^ Odqvist (1979), s. 50
  13. ^ Flygvapnetnytt 1970-5
  14. ^ Flygvapnets Halmstadsskolor
  15. ^ Flygvapnetnytt 1990-4
  16. ^ Åshage 2011, s. 135–140
  17. ^ Vingar över Uppland (1993), s. 214-218
  18. ^ Det sista decenniet (2003), s. 77
  19. ^ Krigsarkivet
  20. ^ Lundgren (1973), s. 63
  21. ^ Lundgren (1973), s. 127
  22. ^ Svenska flygbaser (2008), s. 120
  23. ^ Svenska flygbaser (2008), s. 118
  24. ^ Braunstein (2005), s. 48
  25. ^ Braunstein (2005), s. 52
  26. ^ Braunstein (2005), s. 55
  27. ^ Braunstein (2005), s. 139
  28. ^ Braunstein (2005), s. 79
  29. ^ Braunstein (2005), s. 87
  30. ^ Braunstein (2005), s. 91
  31. ^ Braunstein (2005), s. 95
  32. ^ Braunstein (2005), s. 103
  33. ^ Braunstein (2005), s. 107
  34. ^ Braunstein (2005), s. 149
  35. ^ Braunstein (2005), s. 115

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Braunstein, Christian (2005). Svenska Flygvapnets förband och skolor under 1900-talet. [Östervåla]: Christina von Arbin. ISBN 91-971584-8-8 
  • Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. [Gävle]: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. ISBN 978-91-631-8699-8 
  • Lundgren, Carl-Ulrik (1973). Kungl. Svea flygflottilj, F 8, 1938–1974. [Barkaby]: Svea flygflottilj. Libris 1913470 
  • Regefalk, Egon (1993). Vingar över Uppland: Ett halvsekel med Ärnaflyget: F 16 1943-1993. [Västerås]: Flygvapnet flygflottilj. ISBN 91-630-1597-8 
  • Ulriksson, Christer (2003). Det sista decenniet: F 16 Upplands flygflottilj: en minnesbok 1993-2003. [Ödeshög]: Upplands flygflottiljs kamratförening. ISBN 91-631-3932-4 
  • Törnell, Bernt (2008). Berghangarer. [Nyköping]: LAH Bunkertours. ISBN 978-91-977297-1-0 
  • Odqvist, Gösta (1979). Kungl. Västmanlands flygflottiljs historia-Del 1, 1929-1979. Västmanlands flygflottiljs historiekommitté. Libris 604901 
  • Åshage Jarl, red (2011). Sjunde jaktflottiljen: F 18 - en nedlagd flygflottilj. [Tullinge]: Norlén & Slottner. Libris 12306331 


Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]