Fokalisering

Fokalisering är ett begrepp inom narratologi som används för att beskriva ur vilket perspektiv berättelsens information förmedlas. Termen introducerades av litteraturvetaren Gérard Genette i Narrative Discourse (1972) och avser relationen mellan berättarrösten och det perspektiv genom vilket berättelsens värld uppfattas. Fokalisering bör inte förväxlas med berättare eller berättarnivå, utan avser i första hand vem som ser eller upplever berättelsens händelser, snarare än vem som berättar dem.

Genette formulerar distinktionen som skillnaden mellan frågorna vem talar? och vem ser?. Fokalisering besvarar den senare frågan och handlar om begränsning eller utvidgning av information, särskilt i fråga om kunskap, perception och tillgång till karaktärers inre liv.

Olika former av fokalisering

Inom Genettes modell skiljer man mellan tre huvudtyper av fokalisering: nollfokalisering (icke-fokalisering), intern fokalisering och extern fokalisering.

• Nollfokalisering (icke-fokalisering): Vid nollfokalisering är berättaren inte begränsad till någon enskild karaktärs perspektiv. Berättaren har tillgång till mer information än de uppträdande gestalterna och kan röra sig fritt i tid och rum samt redovisa flera personers tankar, känslor och motiv. Denna form av fokalisering förknippas ofta med en allvetande berättare.
• Intern fokalisering: Vid intern fokalisering är berättelsens information begränsad till vad en viss karaktär upplever, vet eller uppfattar. Händelser och miljöer återges ur denna karaktärs perspektiv, och läsaren får tillgång till karaktärens inre liv i den mån berättartekniken medger det. Intern fokalisering kan vara fast (knuten till en och samma karaktär), variabel (växlande mellan flera karaktärer) eller multipel (samma händelse återges ur flera perspektiv). Intern fokalisering förekommer både i jag-form och i tredje person.
• Extern fokalisering: Vid extern fokalisering begränsas berättelsen till sådant som är yttre och observerbart, såsom handlingar, rörelser och repliker. Berättaren redovisar inte karaktärers tankar eller känslor annat än genom deras beteende. Denna form av fokalisering har ofta liknats vid ett kameraöga och innebär en striktare informationsbegränsning än både nollfokalisering och intern fokalisering.

I viss narratologisk tradition, särskilt hos Mieke Bal, används termen fokalisator för att beteckna den instans genom vilken perceptionen av diegesen struktureras. Genette själv avvisar dock termen som överflödig och föredrar att tala om fokalisering som en funktionell relation snarare än att införa ytterligare aktörer i berättarmodellen. Skillnaden speglar olika terminologiska traditioner inom narratologin.

Analytisk användning

Fokalisering används i litteraturanalys för att undersöka hur perspektiv, kunskap och subjektivitet struktureras i berättande texter. Genom att analysera vilken typ av fokalisering som föreligger kan man belysa frågor om tillförlitlighet, begränsning, identifikation och hur läsarens tillgång till berättelsens värld styrs.

Sammanfattning

Claes-Göran Holmberg och Anders Ohlsson sammanfattar i sin Epikanalys fokalisering på följande sätt:

”	Fokaliseringen kan vara extern och då äga rum i nära anslutning till berättaren eller intern och då ta sin utgångspunkt i närheten av en karaktär. Skillnaden mellan dessa båda typer av fokalisering kan också avläsas i vad som fokaliseras med avseende på de fyra aspekterna rum, tid, kunskap och känslor. Om extern fokalisering föreligger kan berättaren röra sig fritt i tid och rum. Mot detta obegränsade fågelperspektiv står, då intern fokalisering råder, en begränsning till karaktärernas här och nu. I externt fokaliserade texter har berättaren, till skillnad från då intern fokalisering råder, obegränsad kunskap om allehanda förhållanden i den fiktiva verkligheten: berättaren vet mer än de uppträdande karaktärerna. Slutligen när det gäller aspekten känslor så är en objektiv eller neutral ton utmärkande för extern fokalisering, medan det i den interna varianten inte sällan finns en subjektiv ton i berättarens framställning.	„
– Ur Epikanalys.

Referenser

Tryckta källor

• Holmberg, Claes-Göran; Anders Ohlsson (1999). Epikanalys: en introduktion. Lund: Studentlitteratur. Libris 8352716. ISBN 91-44-00804-X 
• Genette, Gérard (1980). Narrative Discourse: An Essay in Method. Ithaca: Cornell University Press.
• Bal, Mieke (1997). Narratology: Introduction to the Theory of Narrative. Toronto: University of Toronto Press.