Roman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Roman (olika betydelser).
Titelsidan till förstaupplagan av romanen Jane Eyre av Charlotte Brontë under pseudonymen Currer Bell.

Roman är en populär skönlitterär form som består av en längre berättelseprosa. Tillsammans med novellen, sagan och eposet, utgör romanen den litterära genren epik inom skönlitteraturen. Romaner publiceras vanligen som tryckta böcker som är indelade i kapitel eller delar.

Huvuddelen av alla romaner framställer fiktioner och läses som underhållning, men de är trots det en viktig del av allmänbildningen och kan också innehålla strikt informativa delar. Moderna romaner kan ytterligare delas in i genrer såsom detektivroman, science fiction-roman och kärleksromaner. Estetiska studier av romaner kallas narratologi eller romanteori.

Historisk bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Romanen i antiken[redigera | redigera wikitext]

Det finns olika uppfattningar om när romanen kan sägas ha skapats. Några fåtaliga verk i antikens litteratur bryter mot gängse normer och blandar prosa i versberättelserna, och dessa är viktiga för romanens uppkomst om än deras anseende estetiskt sett var långt. Dit hör Longos grekiska herdedikt Daphnis och Chloe från 100-talet e.Kr. som är skriven på vers och prosa, och som blev stilbildande för kärleksromanen. Petronius anses vara upphovsmannen till satiren Satyricon på vers och prosa, som liksom föregående har få formmässiga likheter med dagens romaner. Apuleius Den gyllene åsnan är pikareskens föregångare. Dessa berättelser är allegoriska och hämtar stoff från mytologin. Fiktionsberättandet har en viktig klassisk föregångare i Lukianos En sann historia, från 100-talet. Dessutom har många av Platons sokratiska dialoger en viss form av reflektion, vilket bland annat Guido Mazzoni har noterat återkommer i romanen.[1]

Riddarromaner och epos[redigera | redigera wikitext]

Romanen i modern bemärkelse utvecklades ur så kallade romanser, berättelser på folkspråk, under medeltiden i länder där romanska språk numera talas. Det blev en viktig del i bildandet av folkspråken i dessa områden, eftersom det var första gången det talade språket i området mer omfattande användes till skrift. Som ordet ger antydning om, handlade romanserna ofta om kärlek och om äventyr. De bröt därmed med den rådande estetiken under medeltiden, som tillägnade Gud och religionen det konstnärliga skapandet. Romanserna blev en renässans för det världsliga.

Berättartekniskt har romanen sina anor i eposet, som är en längre berättelse på bunden vers och vilken under antiken var den genre som brukades för alla berättande stycken som inte var avsedda att sättas upp på teater. Den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin konstaterar att steget togs från epos till roman när händelser började skildras i sin samtid snarare än ett avlägset förflutet, och att mycket av ursprunget kan spåras till parodin och andra halvkomiska genrer.[2] Romanen har vidare förfäder i självbiografin, biografin och historieverket, som i klassisk tid och senare sällan författades på vers, och där beskrivningen och förklaringen av personer, miljö och händelseutveckling är i centrum. I och med romanens försök till analys, har den också beröringspunkter med alla vetenskaper.

Romanens genomslag[redigera | redigera wikitext]

Flera olika romaner har ansetts vara den första moderna romanen. Don Quijote och Genji monogatari är två exempel. Den ungersk-tyske litteraturvetaren Georg Lukács konstaterade att Dante genom Den gudomliga komedin utgjorde övergången från epos till roman: genom att vara komplett och distanserad, likt ett epos, men ändå med en individ i fokus.[3] Det var först på 1700-talet som romanen verkligen slog igenom, och den räknas till uppkomsten av den borgerliga kulturen, i motsats till den aristokratiska och klassicistiska. Romanen ansågs länge vara en vulgär form av litterärt skapande, eftersom den inte var skriven på vers, och för att den behandlade ämnen som ansågs vara triviala och lättviktiga; syftet var att med romanen nå ut till stora läsekretsar och att underhålla. 1700-talets romaner hade också didaktiska syften, ibland också politiska. Från detta århundrade blev England och Frankrike de stora producenterna av romaner. Även kvinnor skrev romaner; kvinnliga författare av epos är däremot mycket mer ovanliga. I samband med romanens spridning, övergick berättartekniken till att bli mer individualiserande. Berättarformen spreds och populariserades genom att flera romaner publicerades som följetonger i tidningar, och genom att olika tekniska landvinningar gjorde det billigare att tillverka böcker. Med förlagsbranschens uppkomst uppstod nya möjligheter att lansera nya litterära konstformer.

Romanen under l'ancien régime[redigera | redigera wikitext]

Den italienske litteraturvetaren Guido Mazzoni framhävdade i sitt verk Theory of the Novel att många romanteoretiker gör misstaget att hantera romanen som sådan, utan att inse att romanens kännetecken och karaktärsdrag har varierat mycket över tid. Som exempel anför han romanen under l'ancien régime, som han menar är tydligt distinkt från den moderna romanen. Han menar att vi idag inte förstår romanen från l'ancien régime eftersom den moderna läsaren inte förstår till vilken grad den styrdes av moral, eller andra konventioner. Han menar vidare att det fanns en förvånansvärt stor enhet kring de romaner som gavs ut i Italien, Spanien, Frankrike, Tyskland och Storbritannien mellan 1550 och 1750.[4] Romanen behövde ständigt legitimeras mot dess kritiker, och tog hjälp av Antikens litteratur och poetiker. Under ancien régime återvänder dekorum som stildrag i romanen, och Mazzoni menar att det är få perioder i Europas historia då detta har varit mer framträdande än under ancien régime. Bland annat menar han att det som kallas för Stiltrennung, "stilåtskillnad", blir centralt i den tidiga klassicismens romanverk, på tre vis:[5]

  1. Stilåtskillnaden framtvingade en hierarki av ämnen att skildra, stilar och genrer.
  2. Alla delar – innehållet, stilen, karaktärerna – måste vara samstämmiga och på rätt nivå.
  3. Ingen regelrätt "story" ska berättas, utan berättelserna ska tas från en repertoar av händelser som kopplar mot tradition och historia.

Han menar vidare att berättandet var hårt kontrollerat, och att krav ställdes på självcensur, att romanerna skulle vara underhållande och instruerande.[5] Genom ancien régimes romaner skulle man uppnå poetisk rättvisa: dygd skulle främjas och synd bekämpas.[6]

Romantiken[redigera | redigera wikitext]

Romanens status omvärderades under romantiken. Till detta bidrog bland annat Anna Laetitia Barbaulds litteraturkritiska arbeten,[källa behövs] men också en generell förändrad inställning till borgerlig kultur efter franska revolutionen. Under 1800-talet skrevs ungefär lika många epos som romaner, men från 1900-talet har romanformen blivit den segrande; det nyskrivs mycket sällan epos. Till skillnad från eposet är romanen normalt realistisk; ett antal populära genrer, som fantasy, strider emellertid mot denna norm. Den realistiska romanens fader brukar hållas för Henry Fielding, men borgerliga romaner med klassiska och historiska teman skrevs också av preciositeten. John Lyly brukar anses som fadern till den brittiska romanen.[källa behövs]

Under romantiken var det vanligt att betrakta romanen som ett mellanting mellan lyrik och drama. Genom sina visuella eller känslomässiga skildringar hade den gemenskap med lyriken. Genom dialogerna och den sceniska framställningen hade den syskonskap med dramat. Denna fusion bidrog till att popularisera romanen denna epok, eftersom romantiken sökte skapa allkonstverk, där så många konstformer som möjligt förenades.

Romanens särdrag[redigera | redigera wikitext]

Att definiera romanen har visat sig vara svårt, och har sysselsatt många litteraturvetare och filosofer, bland annat Michail Bachtin, Georg Lukács och Guido Mazzoni. Den svenske litteraturvetaren Staffan Björck väljer att i Romanens formvärld avstå från att ge en absolut definition av begreppet, eftersom han menar att en tillräckligt vid definition måste bli så omfattande att den är meningslös.[källa behövs]

Romaner är vanligen fiktioner, men kan också förekomma som historiska romaner, där historia och fantasi blandas, och som så kallade faktioner, där berättelsen är en nyckelroman eller på annat sätt blandar självupplevd verklighet med dikt. Spänningen mellan dikt och fakta framhålls ibland som kännetecknande för romanen. Romanen brukar skiljas från novellen genom dess längd, men det råder ingen exakt, objektiv distinktion mellan dessa genrer. Längre noveller (mer än 50 sidor) kan ofta benämnas som kortromaner, genom att de delas upp i kapitel. Romanen har som regel en eller flera huvudpersoner, och den psykologiska skildringen av dessa är ett av genrens kännetecken. Till skillnad från andra längre verk på prosa som kan kallas skönlitterära, som Claudio Magris Donau, måste romanen ha en berättelse, vilket narratologiskt kan beskrivas som att berättaren inte är densamme som författaren, samt att det finns en intrig och en story.[källa behövs] Detta för romanen till epiken. Olika epoker har uppställt andra normativa krav på romanens definition, med sådana har ofta omkullkastats av senare epoker.

Fiktionalitet[redigera | redigera wikitext]

Något som präglar den moderna romanen är dess fiktionalitet. Fiktionalitet är ett teoretiskt begrepp som har studerats av många, men visat sig svårt att definiera. En framstående litteraturvetare som studerat fiktionalitet är Catherine Gallagher. Hon menar att fiktionaliteten uppträder tydligt i den brittiska romanen under 1800-talet, och utgör en dramatisk förändring. Samtidigt menar hon också att "inget särdrag hos romanen verkar lika uppenbart och ändå lika lätt att ignorera som fiktionaliteten."[7] Fiktionalitet handlar om romanens, eller litteraturens, förhållande till verkligheten. Fiktionaliteten "på något vis upphäver, avleder, eller på annat vis inaktiverar normala referentiella sanningspåståenden om de vanliga erfarenheternas värld."[8] Gallagher menar att moderna romaner i samma process både tydliggör och undanhåller fiktionen. Med det menar hon att romanen samtidigt syftar till att framstå som fiktion, det vill säga distansera sig från verkligheten, men också vill dölja sin fiktion, för att kunna göra sanningsanspråk, det vill säga framstå som trovärdig.[9]

Bachtin om romanen[redigera | redigera wikitext]

I Det dialogiska ordet menar Bachtin att romanen är den enda genren som fortfarande utvecklas, och att det är en av anledningarna till att den är så svår att teoretisera kring. Han noterar också att majoriteten av all poetik därför undviker romanen, bland annat Aristoteles, Horatius och Nicolas Boileau.[10] Han försöker ändå att uppställa tre kriterier för vad som kännetecknar en roman:[11]

  1. Romanen bygger på en stilistisk tredimensionalitet.[12]
  2. Romanen bidrar till en radikal förändring av den litterära bildens tidskoordinater.[13]
  3. I all sin öppenslutlighet utgör den zonen för den yttersta kontakten med det nuvarande.[14]

Bachtin försöker även visa romanens särdrag genom att jämföra den med eposet, och noterar några skillnader, som kan uttryckas som följande:[15]

  1. Romanen är en genre i utveckling, medan eposet är en avslutad genre.
  2. Romanen skildrar händelser i sin samtid (även historiska romaner, i deras samtid), medan eposet skildrar dem i ett avlägset förflutet.
  3. Romanen är öppen och obestämd, medan eposet är komplett, färdigställt och ej naivt.

Lukács om romanen[redigera | redigera wikitext]

Lukács har beskrivs som en av 1900-talets mest inflytelserika tänkare,[16] och hans verk Theorie des Romans utgör hans sista verk innan han övergår till att skriva om marxism–leninism.[17] Även Lukács närmar sig romanens särdrag genom att jämföra den med eposet. Mycket av hans fokus ligger på vad de två respektive genrerna skildrar. Han menar att romanen tvingas fram ur "hålen i fasaden", medan det enda som skymtar i eposet är "glädje och ljus". Eposet kan bara beskriva det som redan är fritt från bojor, medan romanen beskriver själva bojorna. Romanen, menar Lukács, är bättre än eposet på att skildra en totalitet i en besvärlig tid. Eposet kan varken skildra brott eller galenskap. Romanens huvudkaraktärer och hjältar blir därmed i hög grad sökare, snarare än färdiga typer. I eposet är temat inte en individs öde, utan en gemenskaps, medan romanens tema i hög grad är individens öde. Lukács menar därför att Dante Alighieri med Den gudomliga komedin utgör övergången från epos till roman, eftersom verket är komplett och distanserat men ändå med en tydlig individs öde.[18]

Undergenrer[redigera | redigera wikitext]

Det finns ett flertal olika undergenrer av romanen. Landsbygdsskildringar är verk som skildrar förhållanden på landsbygden och i glesbygd. Bygderoman är prosaverk som skildrar det gamla bondesamhället, ofta med burleska inslag.

Andra undergenrer är:

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Mazzoni, s. 122.
  2. ^ Bachtin, s. 14, 22.
  3. ^ Lukács, s. 60.
  4. ^ Mazzoni, ss. 97-98.
  5. ^ [a b] Mazzoni, ss. 99-115.
  6. ^ Mazzoni, s. 126.
  7. ^ "No feature of the novel seems to be more obvious and yet more easily ignored than its fictionality." Gallagher, s. 336.
  8. ^ "somehow suspends, deflects or otherwise disables normal referential truth claims about the world of ordinary experience." Gallagher, s. 338.
  9. ^ Gallagher, ss. 337-338.
  10. ^ Bachtin, ss. 4-5.
  11. ^ Bachtin, s. 11.
  12. ^ "its stylistic three-dimensionality, which is linked with the multi-languaged consciousness realized in the novel"
  13. ^ "the radical change it effects in the temporal coordinates of the literary image"
  14. ^ "the new zone opened by the novel for structuring literary images, namely, the zone of maximal contact with the present (with contemporary reality) in all its openendedness."
  15. ^ Bachtin, ss. 7-22
  16. ^ Buhr, Manfred (1988) (på en). Lukács Today. Sovietica. Springer, Dordrecht. sid. 30–41. doi:10.1007/978-94-009-2897-8_3. ISBN 9789401078054. https://link.springer.com/chapter/10.1007/978-94-009-2897-8_3. Läst 9 november 2017 
  17. ^ ”The Theory of the Novel” (på en-US). MIT Press. https://mitpress.mit.edu/books/theory-novel. Läst 9 november 2017. 
  18. ^ Lukács, ss. 55-62.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bakhtin, M.M. 1981. 'The Epic and the Novel: Towards a Methodology for the Study in the Novel' in The Dialogic Imagination, ed. Michael Holquist (Austin: University of Texas Press)
  • Björck, Staffan (1983). Romanens formvärld (Sjunde). Lund: Bröderna Ekstrand Tryckeri AB. ISBN 91-27-01241-7 
  • Gallagher, Catherine (2006). ”The Rise of Fictionality”. i Moretti Franco (på eng). The novel. Vol. 1, History, geography, and culture. Princeton: Princeton University Press. Libris 10174380. ISBN 0-691-04947-5 
  • Lukács, György (1971) (på eng). The theory of the novel: a historico-philosophical essay on the forms of great epic literature. London: Merlin Press. Libris 9677483 
  • Michanek, Germund (1998). Litterär uppslagsbok. Stockholm: Wahlström & Widstrand. ISBN 91-46-17310-2 
  • Mazzoni, Guido; Hanafi Zakiya (2017) (på eng). Theory of the novel. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. Libris 19873628. ISBN 978-0-674-33372-7 
  • Olsson, Bernt; Ingemar Algulin (1990). Litteraturens historia i världen. Stockholm: Norstedt. ISBN 91-1-883862-6 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]