Fon (fonetik)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

En fon (också kallad ett segment[1]) är inom lingvistiken (speciellt fonetiken) det minsta urskiljbara ljudsegmentet i mänskligt tal som frambringas av talapparaten och som ingår i det talade språket.[2] Foner beskrivs på fysikaliska grunder (vilka akustiska egenskaper de har) och inget avseende fästs vid hur fonerna påverkar ordens betydelser.

Ordet fon (engelska phone, tyska phon) kommer av grekiska φωνή (phōnḗ, ”ljud”), men har i den moderna betydelsen använts sedan 1940‐talet.[3]

Exempel[redigera | redigera wikitext]

Ordet ”ramlar” består av en följd av sex foner. Ordet ”sjöar” har fem alfabetiska skrivtecken (grafem), men bara fyra foner, eftersom digrafen ⟨sj⟩ står för en fon, ett sj‑ljud, i standardsvenskt uttal.

Foner beskrivs i skrift med Internationella fonetiska alfabetet (IPA, International Phonetic Alphabet).[2] Sådan beskrivning kallas fonetisk transkription.[2] Orden ”ramlar” och ”sjöar” transkriberas fonetiskt så här:

[ˈramlar]

[ˈɧøːar]

De flesta IPA‐symbolerna för fonerna i exemplen ovan är lättförståeliga, med vissa ljud betecknas med specialtecken, som [ɧ] för sj‑ljud. Långt ljud utmärks med triangulärt kolon. IPA‐symboler som betecknar foner skrivs alltid inom hakparanteser.

Skillnad mellan fon och fonem[redigera | redigera wikitext]

Ordet ”språkljud” är tvetydigt. Det kan syfta på foner, som studeras inom fonetiken, eller på fonem, som studeras inom fonologin. Skillnaden mellan disciplinen fonetik och disciplinen fonologi är grundläggande i lingvistiken.

Om en svensktalande person som talar med rullande tungrots‑r (uvular tremulant) säger ordet ⟨ramlar⟩, transkriberas det ljudet med IPA‐symbolen [ʀ]: [ʀamlaʀ]. Tungspets‑r [r] och tungrots‑r [ʀ] beskrivs som olika foner, även om valet av det ena eller andra ljudet inte spelar någon roll för ett ords betydelse i ett visst språk.[4] Man kan höra skillnad på [r] och [ʀ], men de är likvärdiga vad gäller svenska ords betydelse.

Allofon[redigera | redigera wikitext]

[r] och [ʀ] är olika foner, men i fonologisk analys av svenska räknas [r] och [ʀ] som varianter av ett och samma fonem. Fonologer säger därför att [r] och [ʀ] är allofoner (varianter) av fonemet /r/. Symbolen för ett fonem bildas genom att man tar IPA‐symbolen för det fonetiska ljud som anses mest typiskt, och sätter symbolen inom snedstreck.[2] Det svenska fonemet /r/ har alltså allofonerna [r] och [ʀ] (och ytterligare några varianter av r‑ljud).

Om en symbol från det fonetiska alfabetet sätts inom snedstreck, blir den alltså något annat och väsensskilt, nämligen en symbol för ett fonem i fonematisk transkriiption. Trots att namnet på Internationella fonetiska alfabetet innehåller ordet ”fonetisk”, används det i lika hög grad till ett annat ändamål än fonetisk transkription, nämligen fonematisk transkription.

Allofoner med komplementär distribution[redigera | redigera wikitext]

Valet mellan olika r‑ljud i svenska är valfritt, men ibland används olika foner i olika bestämda positioner i ord. Ett sådan fall är det standardsvenska fonemet /ø/ (ö‑ljudet). Framför fonemet /r/ används i standardsvenska ett öppnare ö‑ljud än i andra positioner. Det öppna ‑ljudet har IPA‐symbolen [œ]. Det öppna ö‑ljudet och det slutna ö‑ljudet är allofoner i standardsvenska, och man säger att allofonerna av det standardsvenska fonemet /ø/ har komplementär distribution.[5]

I fonetisk transkription skrivs det slutna ö i ”dö” och det öppna ö i ”dör” med olika IPA‐symboler:

dö [døː]

dör [dœːr]

Men i fonematisk transkriiption görs ingen skillnad:

dö /døː/

dör /døːr/

Terminologisk instabilitet[redigera | redigera wikitext]

Termen fon används inte i alla beskrivningar av språk. Vissa beskrivningar av fonetik och fonologi använder termer som ”segment” och ”speech sound” (språkljud) som beteckning på de minsta urskiljbara delarna av löpande tal.[3] Termen fon har använts sedan modern fonetik och fonologi började utvecklas, och används alltjämt,[3] men vid studier av språkvetenskap måste man vara beredd på att författaren till den vetenskapliga text man studerar kanske kallar de fonetiska ljuden i tal något annat än ”fon”, till exempel segment (som också är flertydigt). Vad man än kallar de minsta fonetiska elementen, är terminologin i nästa steg – den fonologiska analysen – mer stabil. I alla analyser, som grundas på klassisk fonologi, hänförs alltså de med fonetiska metoder avskilda ljuden (foner, segment, språkljud, eller vad de än må kallas) till olika allofoner, som i sin tur sägs vara realisationer av fonem. Medan det finns konsensus kring termerna allofon och fonem, finns det vetenskapliga texter som inte brukar termen fon.[6]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin, artikeln ”fon”. Hämtdatum 29 juni 2017. [1].
  2. ^ [a b c d] David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidan 227
  3. ^ [a b c] Klaus J. Kohler, ”From Phonetics to Phonology and Back Again” i Phonetica 2012; 69, sidorna 254–273, DOI: 10.1159/000351218.
  4. ^ Karl Erland Gadelii, ”PM i Fonetiska Elementa”. Göteborgs universitet 2006. [2]
  5. ^ Bertil Malmberg, Svensk fonetik. Fjärde upplagan. Lund 1968.
  6. ^ Till exempel används i Svenskans fonologi av Claes Garlén termen ”ljudsegment” i stället för ”fon”. Garlén, Claes (1988). Svenskans fonologi : i kontrastiv och typologisk belysning. Lund: Studentlitteratur. sid. 9–10, 13. Libris 8353448. ISBN 914428151X .