Frälsejord

Frälsejord avsåg jord som var befriad från grundskatt. Tekniskt sett var även kyrkojord därmed ett slags frälsejord, men i praktiken har begreppet frälsejord främst använts om adelns jordar. Istället för grundskatten kunde adelsståndet besluta om efter jordinnehavet beräknade "bevillningar" till statskassan.

Skattebefriade jordar kunde under medeltiden antingen tillhöra det andliga frälset (kyrkan, eventuellt ett kloster) eller det världsliga frälset (ridderskapet och adeln). Vid reformationen återfördes stora delar av den jord som på olika sätt donerats till kyrkan till de adelsmän som ursprungligen ägt den. Genom ett stort inflytande över processen hamnade en stor del av jorden i händerna på Gustav Vasa själv under beteckningen Arv och eget.

Kyrkojorden som blev kvar var huvudsakligen till för att avlöna präster – och så småningom universitetslärare.

Ur böndernas perspektiv blev dock jorden inte skattebefriad: Tiondet måste fortfarande betalas och med tiden tillkom nya skatter, som mantalspenningarna.

I gengäld för skattebefrielsen ansvarade frälsehemman för rusttjänst, från 1600-talet genom att sätta upp kavalleri på sina frälsegods, med indelningsverket i slutet av 1600-talet även infanterisoldater. Endast frälsejorden inom "rå- och rörshemman" från säterierna undantogs.

Under frihetstiden hade man börjat tillåta att frälsejord friköptes av frälsebonde och omvandlades till skattejord. En sådan omvandling av jordtyper förbjöds dock av Gustav III 1772 och återinfördes av densamme först 1789 (se förenings- och säkerhetsakten).

Se även

• Kronojord
• Skattejord
• Jordägande
• Avvittring
• Stadgehemman
• Säteri
• Förläningsjorden i Ryssland