Katolska kyrkan i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Katolska kyrkan i Sverige
Grundad cirka 829[1]
1594-1599 de facto återupprättad av kung Sigismund
1781 lagligt återupprättad som apostoliskt vikariat
Grundare ärkebiskop Ansgar (traditionellt)
Nedlagd 1593-1781 lagförbjuden genom Uppsala möte, ratificerat 1599-1781
Typ Religionssamfund
Juridisk status Registrerat trossamfund
Säte Katolska biskopsämbetet
Plats Stockholm
Betjänad region Sverige
Medlemmar 106 873 registrerade (2013)[2]
(cirka 150 000 i inofficiellt)[2]
Officiella språk Svenska
Nyckelpersoner biskop Anders Arborelius
Moderorganisation Katolska kyrkan
Ansluten till Nordiska biskopskonferensen
Webbplats katolskakyrkan.se
Se även Stockholms katolska stift för katolska kyrkans nutida formella organisation i Sverige.

Katolska kyrkan i Sverige avser katolska kyrkans utbredning i Sverige inklusive historiska legationer och vikariat. Det katolska missionen sui juris etablerades traditionellt sett av ärkebiskop AnsgarBirka 829 och vidareutvecklades med Sveriges kristnande under 800-talet och framåt till den förste kristne kungen Olof Skötkonung (cirka 970-1021).

Under medeltiden nådde kontinental kultur, filosofi och vetenskap Sverige genom den katolska kyrkan, som även grundade skolor, universitet, sjukhus och kloster. Flera kyrkoaktiva kom även att bli betydande aktörer även utanför den religiösa sfären.

Reformationen i Sverige inleddes under 1500-talet då kung Gustav VasaVästerås riksdag 1527 lät bryta den svenska kyrkans gemenskap med påven i Rom, och i stället gjorde den politiskt kungastyrd. Kontroverser om den svenska kyrkans katolicism rasade dock ännu under kung Johan III:s (1568-1592) och katolske kung Sigismunds (1592-1599) regeringsperioder.

Vid Uppsala möte 1593 lagstadgades den svenska kyrkan under dåvarande riksföreståndaren hertig Karls inflytande till slut som en statlig, luthersk nationalkyrka, ratificerat efter densammes seger efter avsättningskriget mot Sigismund 1599. Därefter lagförbjöds katolicism i Sverige med utvisningar och dödsstraff för katoliker 1599-1781.

Med kung Gustav III:s toleransedikt 1781 avkriminaliserades katoliker att besöka Sverige. 1860 avkriminaliserades konvertering av svenska medborgare till katolska kyrkan. 1951 tilläts utträde ur Svenska kyrkan. 1977 avskaffades det sista lagförbudet mot katolska kloster i Sverige.

Sedan 1953 företräds katolska kyrkan i Sverige formellt genom Stockholms katolska stift, som täcker hela landet och har 106 873 registrerade medlemmar (2013), med inofficiella beräkningar om omkring cirka 150 000 katoliker i landet totalt. Många av dem har invandrarbakgrund, andra utgörs av infödda svenskar som upptagits eller konverterat från andra samfund.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Bremens katolska ärkestifts nordiska missionsprovins (cirka 829-1104)[redigera | redigera wikitext]

När Ludvig den fromme, karolingisk kejsare, år 829 besöktes av två sändebud från sveakungen, som menade att det var flera i deras hemland som ville övergå till den kristna tron, utsåg han ärkebiskop Ansgar att sprida tron. Ansgar och hans medhjälpare munken Witmar följde med en konvoj av köpmän, men halvvägs blev de överfallna av vikingar, och de måste ta sig till Birka till fots.

Ärkebiskop Ansgar, ibland kallad "Nordens apostel", anlände till staden Birka i Mälaren 829 från Bremens katolska ärkestift, och grundade vad man anser vara den första kristna församlingen i Sverige, Birka katolska församling. I denna ingick bland annat hövitsmannen Herigar, som i sin tur anses vara den förste dokumenterade svenska kristna katoliken. Som svensk kung anges för denna tid Björn i Vita Anskarii.

Därefter skedde kristnandet av Sverige från 800-talet till sena 1000-talet av människor som kommit i kontakt med kristendomen i andra länder och genom olika missionärer från områden som Tyskromerska riket och England.

Fynd av en kristen gravplats i området kring Varnhems klosterkyrka från 800-talet tyder dock på att kristendomen kan ha kommit tidigare än Ansgar till Sverige.[3][4] Dessutom är det inte osannolikt att kristna trälar och eventuellt andra utlänningar levde i Sveriges dessförinnan.

Götaland verkar ha kristnats före Svealand.

Det första tydliga tecknet på att kristendomen fått fotfäste i större skala är Olof Skötkonungs dop omkring år 1008.

Enligt Adam av Bremen fick Olof Skötkonung vid tinget i Uppsala ett ultimatum: att respektera den gamla tron och blotandet vid templet i Uppsala mot att han valde ett landskap som fick bli kristet. Han valde Västergötland och i samarbete med Hamburg-Bremens katolska ärkestift, som var ansvarigt ärkebiskopssäte för missionen i Norden, bildades Skara stift, vilkets första biskop vigdes 1014. Den förste omnämnde biskopen i Sverige var Thurgot av Skara (död cirka 1030). .

Lunds katolska ärkestifts nordiska kyrkoprovins (1104-1164)[redigera | redigera wikitext]

Se även: Lunds stift

I ett påvligt dokument från 1120 nämns Skara, Liunga kaupinga (Linköping), Tuna (Eskilstuna)), Strängnäs, Sigtuna och Arosa (Västerås eller möjligen Östra Aros/Uppsala) som biskopssäten.[5] Senare under 1100-talet omnämns även Växjö och Åbo stift. Dessutom flyttade Sigtuna till Uppsala. Stiften var från och med 1104 underställda ärkestiftet i Lund som då var danskt.

Under 1100- och 1200-talen etablerade sig flera olika klosterordnar i Sverige. Alvastra, Nydala och Varnhems kloster grundas av cistercienserna. Dominikaner och franciskaner öppnar konvent i bland annat Visby och Skara.

Uppsala katolska ärkestifts svenska kyrkoprovins (1164-1557)[redigera | redigera wikitext]

Se även: Uppsala stift

Det dröjde till 1164 innan Sverige blev egen kyrkoprovins med egen ärkebiskop i Uppsala, efter att tidigare ha tillhört Lunds kyrkoprovins. Den svenska kyrkoprovinsen var dock fortfarande formellt underställd Lund och förblev så fram till reformationen.[6]

Kyrkans viktigaste person i Sverige under 1300-talet var utan tvekan heliga Birgitta. Hennes uppenbarelser fick stor betydelse både andligt och politiskt över hela Europa. Hon lyckades med tiden utverka tillstånd av påven för att grunda Den helige Frälsarens orden vilket ledde till klosterbygge i Vadstena efter hennes död.

Medeltiden gav katolska kyrkan många svenska helgon. En del av dem firas fortfarande med egen mässa i den katolska kyrkan i Sverige. Några av dem är heliga Katarina, Nils Hermansson, Ingrid av Skänninge och Brynolf av Skara. (Se även Svenska helgon).

Reformationen[redigera | redigera wikitext]

Under loppet av ett par decennier under 1500-talets början kom dock den svenska staten, liksom flera andra nordeuropeiska stater, i och med reformationen att bryta med påven. Denna utvecklingsprocess blir omöjlig att förstå om man inte betänker de katolska företeelser som reformatorerna kritiserade samt sätter in reformationen i sitt samhällspolitiska sammanhang, det vill säga i Sverige framförallt uppbyggandet av en starkt centraliserad militärstat under kunglig kontroll.

Beslutet att överge den romersk-katolska kyrkan och delar av dess lära bestod dels av en politisk/ekonomisk del, dels av en rent inomkyrklig teologisk utveckling. När det gäller den första stod konflikten främst vid riksmötet i Västerås 1527 samt brytning med påven genom den kanonisk rättens avskaffande 1536 under Gustav Vasa.

Detta innebär dock inte att det inte fanns några romerska katoliker i Sverige alls under 1500-talet. Naturligtvis fanns det under och efter reformationen ett antal svenskar som inte i hjärtat bytt lojalitet, men inte ville fly landet. Hela tiden inkom dessutom med största sannolikhet invandrare från katolska länder som bara låtsades övergå till lutherdomen, men egentligen var kryptokatoliker. Romersk-katolska kyrkan skickade in representanter illegalt i landet och utbildade svenskar till romersk-katolska präster utomlands (vilka dock aldrig kunde verka i Sverige), allt i försök att få svenskarna att återgå till katolicismen.

Undantagstillstånd och avbrott från reformationen skedde. Dels under Johan III:s regeringstid och dels under hans son, katolske kung Sigismund och den svensk-polska unionen 1594–1599.

Johan III sökte mildra brytningen. Han bjöd in en norsk jesuit, Laurentius Nicolai Norvegus, kallad "Klosterlasse", som vistades i Sverige 15761580. Senare under perioden kom ytterligare jesuiter som bedrev teologisk utbildning, Collegium Stockholmense, på Riddarholmen i Stockholm. Johan III tog emot katolsk kommunion och förde allvarliga förhandlingar med Rom om en svensk återgång till katolicismen, något som bland annat föll på att Rom inte ville ge efter för kungens vilja att skapa en sorts mellanting mellan romersk katolicism och lutherdom i Sverige. Hans dotter gifte sig även romersk-katolskt.

Efter reformationen tog det lång tid för romersk-katolska kyrkan att återkomma till Sverige. Vid katolska ambassader kunde katolska präster förekomma, men deras inflytande förblev av förklarliga skäl ytterst begränsat; i Sverige var katolicismen förbjuden i lag.

Uppsala möte 1593[redigera | redigera wikitext]

Efter Johan III:s död 1592 blev hertig Karl riksföreståndare. I samband med detta bekräftades reformationen samt idén om den nationella enhetskyrkan i Sverige under Uppsala möte 1593. Därmed var den svenska kyrkans definitiva brytning med påven Rom ett faktum. I Sverige under var denna tid politik religion samt religion politik och beslutet ska även ses som en markering av tronpretendenten hertig Karl mot Johan III:s son, blivande kung Sigismund och hans anhängare, något som föranledde Avsättningskriget mot Sigismund.

Sigismund och svensk-polska unionen 1592–1599[redigera | redigera wikitext]

Katolske kung Sigismund av Svensk-polska unionen.

I och med katolske kung Sigismunds svenska trontillträde och svensk-polska unionen avbröts reformationen delvis 1592–1599 och viss religionsfrihet infördes. Åter tillsattes katoliker vid officiella svenska ämbeten samtidigt som en betydande mängd katoliker kom till Sverige.

Lagstödd antikatolicism 1599-1781[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Antikatolicism i Sverige

Efter hertig Karls seger i hans avsättningskrig mot Sigismund 1599 utvisades samtliga katoliker ur Sverige eller riskerade dödsstraff.

Sedan dess gör Svenska kyrkan anspråk på att vara den kontinuerliga historiska fortsättningen på den tidigare katolska kyrkan i Sverige.

Senare, efter kung Karl IX:s död 1611, gavs laglig rätt åt ambassadörer från katolska länder och deras husfolk att utöva sin tro, liksom för visst krigsfolk och viktiga köpmän som var katoliker och uppehöll sig i Sverige. Omedelbart började även invandrare från katolska länder i smyg delta i legationernas gudstjänster. Med riksdagen 1617 skärptes dock reglerna ytterligare.

För svenska konvertiter gällde dock alltjämt dödsstraff om de avslöjades. 1624 avrättades till exempel borgmästaren Zackarias Anthelius och kunglige sekreteraren Göran Bähr, även kallad Ursinius, för att de konverterat till katolicismen och vägrade avsvära sig sin tro.

Gustav II Adolfs dotter och tronarvinge drottning Kristina hade katolska präster som samtalspartner vid hovet, varefter hon småningom abdikerade för att själv konvertera till Katolska kyrkan.

På 1670-talet verkade jesuiten Johannes Sterck i Sverige. Han var ursprungligen legationspräst, men när ambassadören han tjänade dog stannade han och började istället missionera. Slutligen dömdes han till döden, men benådades och utvisades.

På 1720-talet bjöds en större mängd katolska textilarbetare, främst från Tyskland, in till Sverige och man blev tvungen att ge dem en begränsad religionsfrihet. Även de fick rätt att besöka legationskapellen och fira mässan där, om det skedde diskret och bakom lyckta dörrar; därmed utvecklade sig legationskapellen till regelrätta församlingar. Det är från denna tid begreppet ''främmande trosutövare'' används om katoliker.

Under tiden företrädde Apostoliska vikariatet i de nordiska missionerna den katolska missionen i Sverige.

Gustav III lade fram toleransediktet i Sverige 1781.

Apostoliska vikariatet i Sverige[redigera | redigera wikitext]

1781 infördes under Gustav III toleransediktet som gav utländska katoliker som flyttat till Sverige rätt att bygga katolska kyrkor och fostra sina barn i den katolska tron. Först tillkom Apostoliska prefekturen i Sverige. 1783 utnämnde påven Pius VI den franske prästen Nicolaus Oster till apostolisk vikarie över Apostoliska vikariatet i Sverige, varigenom abbé Oster fick biskopliga fullmakter. Det skulle dock hinna dröja 100 år innan förbudet för svenskar att övergå till den katolska bekännelsen upphävdes.

1784 grundades i Stockholm en katolsk församling. Denna saknade dock ett lämpligt kyrkorum. Fram till 1837 fick därför Stockholms katoliker fira gudstjänst i frimuraresalen i nuvarande Stadsmuseum, vilken man tilläts hyra.

Oscar I valde till maka en katolsk prinsessa, Josefina. För Romersk-katolska kyrkan i Sverige blev hon en stor tillgång. Med sig hade drottningen fört sin egen kaplan, dr Jakobus Laurentius Studach. Denne vigdes nu till biskop och fick bli apostolisk vikarie för Sverige. Under denna tid började man även bygga Sankta Eugenia kyrka på Norrmalm. Denna stod färdig 1837 men revs på 1960-talet under Norrmalmsregleringen.

Sedan 1873 har det varit tillåtet även för svenska medborgare att tillhöra Katolska kyrkan utan att riskera utvisning. De medborgerliga rättigheterna var dock inskränkta. De sista diskriminerande lagarna togs bort 1951; fram till dess var det förbjudet för katoliker att utbilda sig och arbeta som till exempel riksdagsledamot, lärare, läkare eller sjuksköterska.[7]

Dr Albert Bitter blev 1893 den apostoliske vikarien för Sverige. 1899 bodde i Sverige endast 2 500 registrerade katoliker. Katolska kyrkor fanns i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle. Psalmboken Cecilia utkom 1902. 1920 utkom för första gången tidskriften Credo (i dag Signum).

Under och efter andra världskriget växte den katolska befolkningen i Sverige kraftigt till följd av flyktingströmmar.

Den 29 juni 1953 upphöjde Pius XII Sverige till eget stift. Sverige betraktades inte längre som renodlat missionsområde och kunde få en självständigare ställning. Samma år fick S:t Eriks kyrka rang av domkyrka (katedral). Stockholms katolska stifts förste stiftsbiskop blev Johannes Evangelista Erik Müller, född i Bayern och sedan många år apostolisk vikarie för Sverige.[8]Biskop Müller efterträddes av biskop Ansgar Nelson, som var benediktinmunk. Dennes efterträdare blev biskop John Taylor (oblatpater) som i sin tur följdes av Hubertus Brandenburg. I Sverige har även hjälpbiskop William Kenney (passionist) varit verksam. Han är idag hjälpbiskop i Birmingham (Storbritannien).[9]

Stockholms katolska stift[redigera | redigera wikitext]

Stockholms katolska stift, grundat 1953, som omfattar hela Sverige, har över 100 000 medlemmar och är därmed en av Sveriges största kyrkor. År 1998 fick katolikerna i Sverige sin förste svenskfödde biskop, Anders Arborelius, sedan reformationen. Stiftets katedral är Sankt Eriks katolska domkyrka, belägen på Södermalm i Stockholm. Katolska domkyrkoförsamlingen i Stockholm har drygt 8 500 medlemmar.

Svenska blivande katolska präster utbildas vid Sankt Sigfrids prästseminarium i Uppsala och de akademiska studierna sker vid Newmaninstitutet. En del av studierna fullgörs vid något av de påvliga universiteten i Rom. Utbildningen tar normalt totalt sju år och omfattar studier i filosofi och teologi, praktiskt pastoralt arbete samt andlig och liturgisk formering.

År 1934 grundades stiftets officiella ungdomsorganisation, Sveriges Unga Katoliker (SUK).

Sedan andra halvan av 1900-har invandringen av katolska trosbekännare ökat kraftigt. Under de senaste åren har antalet människor i Sverige som valt att konvertera till katolska kyrkan ökat.[10]

Katolska domkyrkoförsamlingen har än idag olika lokaler i den Pauliska MalmgårdenSödermalm, vars fastighet köptes 1857. Vidare öppnade en katolsk skola på vid Nytorget på Södermalm 1795. 1859 kunde skolan flytta in i Malmgården. Först 1967 tog man andra lokaler i anspråk, i Enskede.

Namnfrågan i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Katoliker i de flesta länder kallar sitt samfund katolska kyrkan. Så även i Sverige fram till millennieskiftet. När av svenska staten registrerade samfund fick en ny rättslig status år 2000 och de stiftelser som dittills formellt juridiskt hade svarat för katolska kyrkan i Sverige upplöstes, så förlorade kyrkan rätten till namnet. Stiftsorganisationen hade ansett det så självklart att kyrkan hette katolska kyrkan att man aldrig hade skyddat namnet. Flera mindre samfund, bland annat Liberalkatolska kyrkan och Gammelkatolska kyrkan, motsatte sig att dock att något samfund skulle få kalla sig bara katolska kyrkan. Nödlösningen blev att göra som i Förenade kungariket där man länge talat om romersk-katoliker (engelska: "Roman Catholics"), för att inte stöta sig med eller sammanblanda med den anglikanska högkyrkligheten som ofta kallat sig själva anglokatoliker.[11]

Katolska kyrkan i Sverige omfattar såväl latinska kyrkan, inklusive latinska riter, som de östkatolska delkyrkor med östliga riter som står i full kyrkogemenskap med påven och därmed resten av katolska kyrkan. Att hänvisa till hela katolska kyrkan som romersk-katolsk riskerar således uppfattas missvisande av somliga som i benämningen enbart läser in den del av kyrkan som följer romersk rit inom den latinska delen av katolska kyrkan.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=1215836
  2. ^ [a b] http://www.katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/24/1/
  3. ^ http://www.vastergotlandsmuseum.se/varnhem/c14_analyser_2007.html
  4. ^ http://www.sr.se/skaraborg/nyheter/artikel.asp?artikel=1215836
  5. ^ Fornvännen: 1952 s. 178
  6. ^ ”Hur kristnades Sverige?”. Svenska kyrkan. 10 mars 2009. http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=679453. Läst 14 augusti 2014. 
  7. ^ Se Yvonne Maria Werners artikel "Katolicism och religionsfrihet", Signum 2002;9
  8. ^ Cf. domkyrkans jubileumstext. Cf. Yvonne Maria Werner, Världsvid men främmande - den katolska kyrkan i Sverige 1873-1929, Katolska bokförlaget 1996.
  9. ^ Cf. Barbro Lindqvist, År för år: kyrkans väg i Sverige 1783-1983 / framgrävd av Barbro Lindquist, Stockholm: Katolsk kyrkotidning, 1983. ISBN 91-7260-943-5.
  10. ^ Katolska kyrkan i Sverige (åtkomst 2007-08-31)
  11. ^ http://www.katolik.nu/html/bskp_katolsk.htm

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]