Katolska kyrkan i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Katolska Kyrkan i Sverige
FörkortningKKS
TypKristet samfund
PlatsSverige
Medlemmarca 150 000
Officiella språkSvenska
StiftStockholms katolska stift
StiftsbiskopAnders Arborelius
Webbplatskatolskakyrkan.se
TidskrifterKatolskt Magasin (utgedd av Katolsk Kyrkotidning)
För kyrkan i Sverige före reformationen, se Svenska kyrkans historia.

Katolska kyrkan i Sverige återetablerades i Sverige efter reformationen i Sverige i flera steg. Inledningsmässigt accepterades inte några samfund som var katolska och inte heller utövare av den religionen, även om många invandrare och diplomater stationerade i Sverige var katolska trosbekännare. 1781 infördes toleransediktet som ger utländska katoliker som flyttat till Sverige rätt att ha egna kyrkor och uppfostra sina barn katolskt. En apostolisk vikarie tillsattes för ledningen av arbetet i Sverige. Sedan 1873 har det varit tillåtet även för svenska medborgare att tillhöra katolska kyrkan, utan att riskera utvisning. De sista lagarna som begränsade rättigheter för katoliker togs bort 1951. 1953 inrättades Stockholms katolska stift.

Tiden före 1953[redigera | redigera wikitext]

Redan direkt efter reformationen fanns ett antal svenskar som inte i hjärtat bytt tro, men inte ville fly landet. Hela tiden inkom dessutom invandrare från katolska länder som bara låtsades övergå till protestantismen, men egentligen var kryptokatoliker. Katolska kyrkan skickade in representanter illegalt i landet och utbildade svenskar till katolska präster utomlands (vilka dock aldrig kunde verka i Sverige), allt i försök att få svenskarna att återgå till katolicismen. Kung Johan III inbjöd en norsk jesuit, Laurentius Nicolai Norvegus, kallad "Klosterlasse" som vistades i Sverige 1576–1580. Senare under perioden kom flera ytterligare jesuiter som drev teologisk utbildning på Riddarholmen. Johan III tog emot katolsk kommunion och förde allvarliga förhandlingar med Rom om en svensk återgång till katolicismen, något som bland annat föll på att Rom inte ville ge efter för kungens vilja att skapa en sorts mellanting mellan katolicism och protestantism i Sverige. I och med Sigismunds trontillträde kom en stor mängd katoliker till Sverige, vilka dock utvisades därefter. Drottning Kristina hade också katolska präster som samtalspartner vid hovet.

Några decennier in på 1600-talet gavs det laglig rätt för ambassadörer från katolska länder och deras husfolk att utöva sin tro, liksom för visst krigsfolk och viktiga köpmän som var katoliker och uppehöll sig i Sverige. Omedelbart började även invandrare från katolska länder i smyg delta i legationernas gudstjänster. För svenska konvertiter gällde dock dödsstraff om de avslöjades. År 1624 avrättades till exempel borgmästaren Zackarias Anthelius och den kunglige sekreteraren Georg/Göran Behr/Bähr, kallad "Ursinius" för att de konverterat till katolicismen och vägrade avsvära sig sin tro. På 1670-talet verkade jesuiten Johannes Sterck i Sverige. Han var ursprungligen legationspräst, men när ambassadören han tjänade dog stannade han och började istället missionera. Slutligen dömdes han till döden, men benådades och utvisades.

1720-talet bjöds en större mängd katolska textilarbetare, främst från Tyskland, in till Sverige och man blev tvungen att ge dem en begränsad religionsfrihet. Även de fick rätt att besöka legationskapellen och fira mässan där, om det skedde diskret och bakom lyckta dörrar; därmed utvecklade sig legationskapellen till regelrätta församlingar. Det är från denna tid begreppet främmande trosutövare används om katoliker.

1781 infördes toleransediktet som ger utländska katoliker som flyttat till Sverige rätt att ha egna kyrkor och uppfostra sina barn katolskt. En apostolisk vikarie tillsattes för ledningen av arbetet i Sverige.

Sedan 1873 har det varit tillåtet även för svenska medborgare att tillhöra katolska kyrkan, utan att riskera utvisning. De medborgerliga rättigheterna var dock inskränkta. De sista diskriminerande lagarna togs bort 1951; fram till dess var det förbjudet för katoliker att utbilda sig och arbeta som lärare, sjuksköterska eller läkare.[1] Under 1900-talet har invandringen av katolska trosbekännare ökat kraftigt.

Stockholms katolska stift[redigera | redigera wikitext]

Vapen för Stockholms katolska stift.

Stockholms katolska stift, som omfattar hela Sverige etablerades 1953 och har nästan 87 000 medlemmar (december 2007) (från omkring 84 000 medlemmar i december 2006)[2] och är därmed en av Sveriges största kyrkor. År 1998 fick katolikerna i Sverige sin förste svenskfödde biskop, Anders Arborelius, sedan reformationen. Stiftets katedral är Sankt Eriks katolska domkyrka som är belägen på Södermalm i Stockholm. Katolska domkyrkoförsamlingen i Stockholm har drygt 8 500 medlemmar. Under de senaste åren har antalet människor i Sverige som valt att konvertera till katolska kyrkan ökat.[3]

Svenska blivande präster utbildas vid Sankt Sigfrids prästseminarium i Uppsala och de akademiska studierna sker vid Newmaninstitutet. En del av studierna fullgörs vid något av de påvliga universiteten i Rom. Utbildningen tar normalt totalt sju år och omfattar studier i filosofi och teologi, praktiskt pastoralt arbete samt andlig och liturgisk formering.

År 1934 grundades stiftets officiella ungdomsorganisation, Sveriges Unga Katoliker (SUK).

Namnfrågan i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Katoliker i de flesta länder kallar sitt samfund för "katolska kyrkan". Så gjorde de även i Sverige fram till senaste sekelskiftet, men när svenska samfund fick en ny rättslig status år 2000 och de stiftelser som dittills juridiskt byggt upp den katolska kyrkan i Sverige upplöstes, så förlorade kyrkan rätten till namnet. Stiftet hade ansett det så självklart att kyrkan hette katolska kyrkan att man aldrig hade skyddat namnet, men flera små samfund, bland andra Liberalkatolska kyrkan och Gammelkatolska kyrkan, motsatte sig att någon skulle få kalla sig bara katolska kyrkan. Nödlösningen blev att göra som i Storbritannien där man länge talat om "roman catholics" för att inte sammanblanda med den anglikanska högkyrkligheten som ofta kallats anglokatoliker.[4]

Katolska kyrkan består av de kristna kyrkor av såväl östliga som västliga riter som erkänner påvens (biskopen av Rom) överhöghet och står i kommunion med honom. Att referera till hela katolska kyrkan som romersk-katolsk är således missvisande, då det enbart syftar på den del av kyrkan som följer den rit inom den latinska delen av katolska kyrkan som inte har någon patriark mellan sig och påven. Det som också gör namnet romersk-katolsk bedrägligt är att även de ortodoxa kyrkorna i öst benämner sin kyrka som romersk-katolsk.[källa behövs]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Se Yvonne Maria Werners artikel "Katolicism och religionsfrihet", Signum 2002;9
  2. ^ Stiftets hemsida Arkiverad 11 oktober 2008 hämtat från the Wayback Machine., kollad 9 juli 2007
  3. ^ Katolska kyrkan i Sverige (åtkomst 2007-08-31)
  4. ^ http://www.katolik.nu/html/bskp_katolsk.htm