Fullmaktslagen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Adolf Hitler talar i riksdagen den 23 mars 1933.

Fullmaktslagen (tyska Ermächtigungsgesetz) var en lag som antogs av den tyska riksdagen den 23 mars 1933 och som trädde i kraft dagen därpå. Lagen, vars formella titel var Gesetz zur Behebung der Not von Volk und Reich (”Lagen om avhjälpande av folkets och rikets nöd”), innebar att Tysklands rikskansler Adolf Hitler blev högsta lagstiftande organ. Hitler blev därmed Tysklands diktator.

Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) hade tillsammans med Tysknationella folkpartiet (DNVP) absolut majoritet för lagens antagande, men man behövde två tredjedels majoritet. Genom att förbjuda Tysklands kommunistiska parti (KPD), hota socialdemokratiska ledamöter och ge lösa löften till Centrumpartiet (Z) kunde lagen antas med 444 röster för och 94 emot. I och med detta var Weimarrepublikens tid definitivt slut.

Riksdagens talman, Hermann Göring, ändrade proceduren för att anta lagen. Under Weimarkonstitutionen behövdes ett kvorum av två-tredjedelar av hela riksdagens medlemmar vara närvarande för att en förändring av en grundlag skulle kunna diskuteras. 432 av riksdagens 584 ledamöter behövdes alltså för ett kvorum. Göring ändrade dock antalet till 378, genom att bortse från de 81 ledamöter från KPD.

Göring förklarade också att ledamöter som var "frånvarande från riksdagen utan anledning" skulle beaktas som närvarande, för att göra det enklare att rösta igenom lagen obehindrat.

Majoriteten av närvarande ledamöter stödde fullmaktslagen, de som ansågs motvilliga hotades av SA män som omgav mötet. Alla de 94 motröster kom från SPD, lett av Otto Wels. Riksdagen hade röstat igenom fullmaktslagen med stöd från 83% av de närvarande ledamöterna. Efter att riksrådet gett sitt godkännande antogs lagen. Otto Wels lämnade sedan landet i fruktan för sitt liv.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]