Riksdagshusbranden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Riksdagshuset i Berlin den 27 februari 1933.

Riksdagshusbranden (tyska: der Reichstagsbrand) kallas den eldsvåda som härjade Berlins riksdagshus den 27 februari 1933 och som anses vara ett avgörande moment i etablerandet av nazisternas styre. Huruvida den huvudanklagade, holländaren Marinus van der Lubbe, verkligen anlade branden eller ej har varit föremål för diskussion men oavsett vilket gav branden en anledning för Hitler att påbörja avvecklingen av den tyska demokratin.

Händelseförlopp[redigera | redigera wikitext]

Ett ögonvittne, Hans-Hinrich Flöter, observerade vid niotiden på kvällen hur fönster krossades och en person som rörde sig inne i riksdagshuset. Flöter larmade brandkåren och polisen klockan 21:25.[1][2] Brandkåren kom dock på grund av isbelagda gator och felkörningar för sent och Riksdagshuset förstördes till stora delar, först efter midnatt släcktes elden helt. Samtidigt hade en allt större skara åskådare samlats utanför avspärrningarna.

Vid tiden för branden åt rikskanslern Adolf Hitler middag hos Joseph Goebbels. När Goebbels fick ett telefonsamtal om branden avfärdade han det först som en lögn men när nästa samtal kom meddelade han Hitler.[3] Båda anlände till Riksdagshuset just när branden höll på att släckas. På plats mötte de Riksdagens ordförande, Hermann Göring, som öppet beskyllde kommunisterna för branden och sa att en av de ansvariga hade gripits för att ha anlagt den. En holländsk murare, 24-årige Marinus van der Lubbe, tidigare medlem i Nederländernas kommunistiska parti, hittades av polis inuti den brinnande byggnaden och arresterades för anstiftan till mordbrand.[4] van der Lubbe hävdade att han hade utfört dådet ensam men den 28 februari proklamerade flera dagstidningar att Tyskland hade drabbats av en bolsjevikisk revolution.[5]

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Dagen efter branden krävde Hitler ökade befogenheter för att kunna bekämpa vad han ansåg vara en kommunistisk konspiration anförd av KPD och den 28 februari formulerades en lagtext av det preussiska inrikesministeriet under Hermann Göring som signerades av rikspresident Paul von Hindenburg samma dag. Riksdagsbrandförordningen gav enligt artikel 48 i Weimarkonstitutionen regeringen befogenheter att vidta åtgärder för att skydda allmänheten utan Riksdagens godkännande och upphävde de flesta medborgerliga rättigheter på obestämd tid.[6][7] Rudolf Diels, chef för preussiska hemliga polisen, menade att van der Lubbe var en sinnessjuk ensam gärningsman och gick därmed emot sina överordnade som menade att branden var del av en större komplott. Dagarna efter branden ledde en massiv arresteringsvåg till att runt 4000 medlemmar i KPD fängslades utan rättegång, inklusive partiledaren Ernst Thälmann. Kommunistisk press förbjöds och samtliga KPD:s riksdagsledamöter sattes i "skyddshäkte".

Branden kom lägligt för nazisterna inför riksdagsvalet 5 mars 1933. Nazisterna hade genomgående propagerat för en "kamp mot marxismen" och spelat på folks rädslor för en kommunistisk revolution. Nu lyckades NSDAP gå kraftigt framåt och partiet fick 288 mandat (44%), jämfört med 196 mandat i föregående val. Redan innan Riksdagshusbranden hade polis i samarbete med nazistiska Sturmabteilung angripit den politiska vänstern, såväl kommunister som socialdemokrater och fackföreningsmedlemmar, på olika sätt men detta intensifierades än mer efter branden.[8] Eftersom Marinus van der Lubbe till synes hade kopplingar till Tysklands socialdemokratiska parti förbjöds socialdemokratiska tidskrifter och även valplakat i 14 dagar, alltså till efter valet.[9] Eftersom nazisterna inte uppnådde sitt mål att få egen majoritet i Riksdagen ingick de i en koalition med det konservativa Tysknationella folkpartiet för att driva igenom sin politik, tillsammans hade de 52% av alla riksdagsmandat. 6 mars, dagen efter valet, förbjöds slutligen Tysklands kommunistiska parti.[10] För att kunna nå sitt nästa mål, stiftandet av Fullmaktslagen 1933, behövde Hitler dock 2/3 kvalificerad majoritet i kammaren. Detta uppnåddes den 23 mars efter att samtliga kommunistiska ledamöter hade fängslats, en stor del av de socialdemokratiska ledamöterna hotats att frånvara vid omröstningen eller också fängslats och katolska Centerpartiet pressats att rösta för.

Marinus van der Lubbe dömdes till döden för högförräderi och mordbrand i december 1933 och halshöggs med giljotin månaden därpå. Övriga fyra åtalade för delaktighet i branden släpptes i brist på bevis. Det florerade dock mycket tidigt rykten om att nazisterna själva hade stuckit riksdagshuset i brand för att kunna skylla det hela på sina politiska motståndare, t ex att SA-ledaren Karl Ernst hade lett en grupp män som antänt riksdagshuset.[11]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Zum Tod von Prof. Dr. Dr. Hans-Hinrich Flöter” (på tyska). SPD-Bezirk Weser-Ems. 6 juli 2011. Arkiverad från originalet den 24 januari 2014. http://www.webcitation.org/6Ms9R9Ogv. Läst 24 januari 2014. 
  2. ^ Tobias, Fritz, The Reichstag Fire. New York: Putnam, 1964, s. 26–28.
  3. ^ Schirer, William L., The Rise and Fall of the Third Reich. Mandarin, London, 1991, pp. 191–192 ISBN 0-7493-0697-1
  4. ^ Siehe Bahar, Kugel, Reichstagsbrand, s. 90.
  5. ^ Snyder, Louis, Encyclopedia of the Third Reich. New York: McGraw-Hill, 1976, ss. 286–287
  6. ^ Claudia Koonz, The Nazi Conscience, s. 33 ISBN 0-674-01172-4
  7. ^ RiksdagsbrandförordningenWikisource
  8. ^ Evans, Richard J., The Coming of the Third Reich, Penguin Press, New York, 2004, s.317-320
  9. ^ Heinrich August Winkler: Der Weg in die Katastrophe. Arbeiter und Arbeiterbewegung in der Weimarer Republik 1930 bis 1933. Bonn 1990, ISBN 3-8012-0095-7, S. 880–883.
  10. ^ Evans, Richard J., The Coming of the Third Reich, Penguin Press, New York, 2004, s.336
  11. ^ Shirer 1961, s. 228

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Shirer, William L. (1961). Det tredje rikets uppgång och fall: det nazistiska Tysklands historia, del 1. Stockholm: Forum 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Pritchard, R. John (1974). Riksdagshusbranden. Stockholm: Aldus/Bonnier. ISBN 91-0-039673-7 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]