Funktionell programmering

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Funktionell programmering är en form av programmering inom vilken program konstrueras genom komposition av matematiska funktioner, och exekvering innebär att funktionerna utvärderas. Detta kan kontrasteras med procedurell och imperativ programmering, där datorn instrueras att utföra instruktioner sekventiellt. Det finns ett flertal funktionella programspråk.

Funktionell programmering har flera fördelar:

Till nackdelarna hör:

  • Funktionella språk kan vara ineffektiva jämfört med imperativa språk, framför allt vid användning av komplicerade datastrukturer.
  • Funktionella program använder tekniker som många programmerare finner svåra att förstå och tillämpa, som rekursion, funktioner av högre ordning och polymorfism.
  • In- och utmatning (till exempel text, grafik och styrning av hårdvara) kan bli problematiskt i funktionella språk.

Funktionell programmering har sitt ursprung i Lambdakalkylen, som utvecklades på 1930-talet av Alonzo Church. Det äldsta funktionella språket är Lisp, vilket utvecklades på 1960-talet och näst Fortran är det äldsta programspråket som fortfarande används i större utsträckning. Det finns flera varianter av Lisp, däribland Common Lisp, Logo, Scheme, Dylan och Clojure. Till de moderna funktionella språken hör Haskell, ML (samt versioner av detta), Erlang, Clean, Miranda och F#.