Gåshaga

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gåshaga brygga med restaurang där Waxholmsbolagets skärgårdsbåtar lägger till och Lidingöbanan har sin slutstation.

Gåshaga är ett område inom stadsdelen Käppala på södra Lidingö i Stockholms län. Området omfattar den ostligaste delen av södra Lidingö mot Hustegafjärden och Höggarnsfjärden. Gåshagas markområde närmast havet i den östra och nordöstra delen var under lång tid i stadsplaneringen på Lidingö förbehållet olika industrier och båtvarv med behov av kajanläggningar som kunde ta emot större fartyg, men har efterhand, genom avvecklingen av många företag i området norr om Lidingöbanan, bebyggts med flerbostadshus, radhus och friliggande villor.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Tidig historia[redigera | redigera wikitext]

Karta över Gåshaga och Killinge gårdar upprättad 1720 av lantmätare Lars Kietzlingh.

Området har fått sitt namn av lantbruksfastigheten Gåshaga gård som fick sin fastighet lagfaren vid den stora skogsdelningen av Lidingölandets alla frälsehemman, som genomfördes med början den 29 augusti 1774. 1720 gjordes en viss uppdelning av skogen närmast gårdarna, men stora skogsområden var allmän mark ända fram till 1774, som på kartan från 1720 anges som "odelad skog". Nuvarande Gåshaga brygga ligger på den ostligaste udden på kartan från 1720, benämnd "Gåshaga Galten", som till mitten på 1600-talet var en holme skild från fastlandet, benämnd "Galten".[1] Strax norr om udden är en fast varp för strömmingsfiske[2] markerad. Fisk och speciellt strömming var under lång tid ett mycket viktigt baslivsmedel i skärgården som gårdarna med fiskevatten kunde ta upp i stora mängder till en låg kostnad och liten arbetsinsats.

De under tidigt 1300-tal etablerade Lidingögårdarna hade från cirka 1480 styrts av släkten Banér på Djursholms slott och utbjöds efter skogsdelningen 1774 till försäljning av Banérs. Vid uppmätningen av fastighetsgränserna mellan gårdarna hanterades Gåshaga gård som en separat gårdsenhet medan Käppala gård ingick i Breviks gård, vid den tiden kallad Stora Brevik. Gåshaga gårds huvudbyggnader låg strax norr om nuvarande korsning mellan Gåshagaleden och den stump av Ekholmsnäsvägen som finns vid Gåshaga, där den ursprungliga vägen från Gåshaga till Ekholmsnäs började.[3] Den första ägaren till Gåshaga gård efter skogsdelningen 1774 var sterbhusnotarien Johan Norlin, gift med Apollonia Westbeck som samtidigt 1775 förvärvade Ekholmsnäs gård och Katrinelund (Killinge). Gården såldes 1794 till kontrollören Anders Ekström som dock kort därefter överlät den till den tyske grosshandlaren Peter Hinrik Schön (1765-1821), gift med den firade dansösen på Stockholmsoperan, Giovanna Bassi (1762-1834). Samma år hade Schön förvärvat Ekholmsnäs gård. Redan 1775 såldes gården av Schön till skådespelarparet Joseph Desguillons (1750-1822) och hans hustru Marie Anne (1753-1829), född Bonnin. De sålde gården 1804 till f.d. löjtnanten vid flottan, kofferdikapten Johan Martin Witte (1750-1827). Gåshaga gård kom att innehas av familjen Witte i cirka 70 år. Från gården hade man direkt utsikt över Hustegafjärden och Elfvikslandet.

I början av 1960-talet anhöll dåvarande ägaren till gamla Gåshaga gård att få bränna ner de förfallna trähusen och de sista delarna av den ursprungliga gårdens träbyggnader revs en bit in på 1970-talet.

1900-talshistoria[redigera | redigera wikitext]

Gåshagas markområde närmast havet i den östra och nordöstra delen var länge förbehållet olika industrier med behov av kajanläggningar som kunde ta emot större fartyg. Ca 1917-18 fanns följande industrier etablerade i Gåshaga: AB Ljungströms Ångturbiner, Svenska Aktiebolaget Gasaccumulator (AGA) med en annexfabrik till huvudfabriken i den västra delen av Skärsätra, AB Stockholms Transport- och Bogseringsaktiebolag, AB Scania-Vabis, Olaus Olssons Kolimport & Varv, kommanditbolaget Sjö-express, AB C. G. Rydell och Uppsala Transport AB.

Ljungströms ångturbinlokomotiv[redigera | redigera wikitext]

Fredrik och Birger Ljungströms fabrik i Gåshaga för tillverkning av Ljungströms ångturbinlokomotiv, uppförd 1918.[4]
Det första exemplaret av Ljungströms ångturbinlokomotiv som levererades till SJ i mars 1921. Loket var monterat och dragkraftsprovat i prototypfabriken i Gåshaga.

En av de tidigaste industrierna som etablerades i Gåshaga kom till 1918 när bröderna Fredrik och Birger Ljungström lämnade företaget STAL (Svenska Turbinfabriks Aktiebolaget Ljungström) i Finspång och bosatte sig på Lidingö, där de uppförde en prototypverkstad i Gåshaga i form av en stor järnvägshall för att vidareutveckla Fredrik Ljungströms uppfinningar kring ångturbindrivna lokomotiv. Etableringen av fabriken skedde i samma tidsskede som Lidingö höll på att gå från ett renodlat bondesamhälle till en modern villastad. Någon räls fanns inte till fabriken så de lokomotiv som byggdes i fabriken fraktades med stora pråmar över till Stockholms järnvägsnät. Avsikten med Ljungströms ångturbinlokomotiv var att utveckla turbindrivna lokomotiv genom att ersätta dåvarande konventionella ångturbiner med sin egen turbinkonstruktion, den s.k. Ljungströmturbinen som kunde uppvisa en högre verkningsgrad än andra turbiner och som var mer kompakta. I fabriken utvecklade de också en konstruktion för höjning av verkningsgraden i ångturbinkraftverk som idag används över hela världen: den roterande luftförvärmaren, en avancerad form av värmeväxlare, som 1995 av ASME i USA blev inregistrerad som en ”världshistorisk milstolpe inom mekanisk konstruktion och värmeteknik”.[5] Som mest arbetade ett 70-tal personer i Gåshagafabriken.

På mitten av 1920-talet upphörde verksamheten i Ljungströms Gåshagafabrik och bröderna Ljungström lämnade bolaget. Verksamheten ändrades och verkstadsutrustningen flyttades 1924 till Nacka med en annan företagsledning. 1951 ändrades bolagsnamnet till Svenska Rotor Maskiner, som främst kom att ägna sig åt skruvkompressorer. Huvudanledningen till att tillverkningen av ångturbinlokomotiv upphörde var att man i mitten av 1920-talet hade fått konkurrens från dieselelektriskt drivna lokomotiv och den begynnande elektrifieringen av järnvägsnätet i Sverige för direkt elektrisk drift. Ångpannor och kol som bränsle för lokomotiv försvann inom ett tiotal år. Fabriksbyggnaden, som under en tid på 1930-talet användes som filmstudio, fanns kvar fram till 1972 då den revs för att göra plats för nya industri- och kontorsbyggnader.

Lidingöbanan och Gåshaga sportrestaurang[redigera | redigera wikitext]

1913 när Lidingös villabebyggelse och företaget AGA hade börjat etableras på södra Lidingö, påbörjades bygget av den södra delen av Lidingöbanan, senare linje 21. Banan utsträcktes till Gåshaga 1916. Slutstationen förlades alldeles intill vattnet. För att öka trafikunderlaget köpte trafikbolaget in strandmark och byggde ett strandcafé och friluftsbadet "Gåshagabaden" med badhytter. Omkring 1919 öppnade Gåshaga sportrestaurang, ritad av arkitekt Erik Hahr. För att öka attraktionskraften som nöjesetablissemang och friluftsbad byggde man också en dansrotunda och kägelbana. Konstnären Vicke Andrén som bodde i Brevik svarade för väggmålningarna i restaurangen med motiv från sommarens badliv. Restaurangen fick senare namnet Gåshaga värdshus och blev ett populärt utflyktsmål för båtfolket som kunde lägga till precis vid värdshuset. Värdshuset brann ner till grunden 1982 och inga planer kom fram på att försöka återskapa restaurangen. 1946 avkortades spårvagnslinjen något 100-tal meter. Spåren ned till stranden låg dock kvar för växling av järnvägsvagnar till den planerade industriella verksamheten i området, som kom till användning när en margarinfabrik uppfördes i området på 1960-talet.

Margarin, smörjmedel, aceton och plywoodlim[redigera | redigera wikitext]

1961 uppförde företaget Unilever en stor margarinfabrik i närheten av vattnet inom företaget AB LIVA Fabriker, då man slog ihop Unilevers margarinfabriker i Arboga, Svea i Kalmar, Agra i Stockholm och företaget Vandenbergh[6] i Sundbyberg till en gemensam produktionsenhet som förlades till Gåshaga. Fabriken kom att förse stora delar av Sverige med margarin och vegetabilisk olja. Större delen av råvaran fraktades till Gåshaga med företagets egna tankfartyg kallat "Margot" med anspelning på margarin, som lade till vid kajen nedanför fabriken. I mitten på 1980-talet hade man som mest cirka 220 anställda och tillverkade 40 000 ton margarin per år samt stora volymer raffinerad vegetabilisk olja, främst soja- och rapsolja, som såldes på 10–litersdunkar och 200–litersfat till grossister och bagerier. Restprodukter från tillverkningen exporterades med järnvägstankvagnar till Tyskland för användning inom kosmetikaindustrin. På hösten 1991 togs beslutet att lägga ner fabriken i Gåshaga och slå ihop den med bolagets margarinfabrik i Helsingborg, föranlett av en alltmer hårdnande konkurrens från Europas andra större margarinfabriker. Fabriken stängdes 1992 varvid de stora lokalerna stod tomma under några år. Idag har företaget Bonver Videodata AB sin huvudverksamhet i lokalerna som dessutom inrymmer ett antal mindre separata företag. Ett par mindre industrier fanns också i mitten på 1960-talet norr om margarinfabriken till vänster om vägen ner mot gamla Gåshaga Värdshus, nuvarande Gåshaga brygga, bland annat ett företag som tillverkade vattenfast lim för plywoodindustrin.

I början av 1900-talet hade AGA en anläggning för tillverkning av aceton i Gåshaga. Det fanns också en hamn för kol- och kokshantering av olika bolag. På den nordöstra delen av Gåshagaområdet hade Svenska Shell AB under många år sin stora fabriksanläggning för tillverkning av speciella smörjoljor, kallad Shell-Rasta[7], med ett stort antal lagringscisterner. Verksamheten lades ner i början på 1990-talet. Shells och andra industriers mångåriga verksamhet i Gåshagaområdet har medfört att marken blivit förorenad med olika typer av miljöfarliga ämnen. Flera undersökningar har utförts för att kunna fastställa graden av kvarstående föroreningar och risker för påverkan på miljön för människor i mark, luft och grundvatten.[8][9]

Efterhand har Gåshaga norr om Lidingöbanans spår närmast havet utvecklats från ett område med huvudsak industriell verksamhet till ett renodlat bostadsområde. Margarinbolagets gamla industribyggnader söder om banan där bland annat Bonver Videodata AB har sin verksamhet, Käppalaverkets lokaler ovan jord samt Gåshaga företagsby utgör dock fortfarande en betydande del av Gåshaga där industri- och industrilagerverksamhet bedrivs, inkluderande Gåshaga Marina.

Bostadsområden[redigera | redigera wikitext]

Sedan större delen av industriverksamheten vid Gåshaga hade avvecklats under senare delen av 1990-talet, uppfördes med början år 2000 exklusiva bostäder i området, där man som det huvudsakliga argumentet i boendemiljön vid försäljningen angav närheten och fri utsikt över havet med möjlighet till egen båtplats ett stenkast från bostaden. Den sista etappen i byggnationerna avslutades 2007. Området består av tre delar; Gåshaga Pirar med flerfamiljshus och radhus, Gåshaga Strand med friliggande villor och Gåshaga Brygga med radhus. Hela området präglas av sin närhet till vattnet, med småbåtshamnar, pirar och badö. De olika husen byggdes delvis i en ovanlig design med bland annat lärkträ och mycket stora fönsterytor. Gåshaga Strand och Gåshaga Pirar utvecklades av Wallfast och Skanska. Gåshaga brygga utvecklades av NCC.

Lidingöbanan förlängdes under 2001 åter ner till vattnet och fick en ny slutstation, Gåshaga brygga. Där anlades också en ny brygga för skärgårdsbåtar. Gåshaga brygga kompletterar den tidigare huvudbryggan för området vid Klippudden. Vid spårvägens modernisering 2013-15 flyttades hållplatsen Gåshaga ett hundratal meter västerut, samtidigt som Talludden lades ned.

Bilder Gåshaga bostadsområde[redigera | redigera wikitext]

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Inom området finns två hållplatser för Lidingöbanan, Gåshaga och slutstationen Gåshaga brygga. Gåshaga brygga trafikeras av skärgårdsbåtarna i Stockholms norra skärgård, exempelvis Waxholmsbolagets båtar och Cinderellabåtarna. Vägtrafiken är koncentrerad till Gåshagaleden som är södra Lidingös stora genomfartsled för vägtrafik.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lidingökarta från november 1661 upprättad av Pedher Mehnlöös.
  2. ^ På kartor från 1700-1800-talet över Lidingö finns ett stort antal strömmingsvarp markerade runt om ön. Varparna var fasta fångstredskap för strömming som var utlagda från stranden inom gårdens fiskevattenområde.
  3. ^ Gårdens placering, huvudbyggnader och vägnät framgår tydligast på en ekonomisk karta över Lidingö upprättad 1901.
  4. ^ Bostadshusen i övre delen av bilden var arbetarbostäder som uppfördes 1915-18 av Olaus Olssons Kolimport & Varv. Vissa har bevarats och byggdes om till bostadsrättslägenheter när Gåshaga bostadsområde uppfördes med början år 2000.
  5. ^ ”ASME Landmarks #185 Ljungstrom Air Preheater (1920).”. http://www.asme.org/Communities/History/Landmarks/Ljungstrom_Air_Preheater_1920.cfm. 
  6. ^ Namnet Vandenberg har sitt ursprung i den holländska familjen Van den Bergh, en av huvudägarna av Unilever.
  7. ^ Rasta är ett fastighetsområde i den nordöstra delen av Gåshaga mot Hustegafjärden som är uppkallat efter torpet Rasta som låg ett stycke från stranden och tillhörde Gåshaga gård. Området är idag bebyggt med fristående villor.
  8. ^ ”Rapport WSP, Lidingö stad, 15 oktober 2008, PDF 6 Mbyte.”. Arkiverad från originalet den 26 november 2011. https://web.archive.org/web/20111126082749/http://www.lidingo.se/download/18.3f8bad22124738525f78000215/GHB_F%C3%B6rdjupadriskbed%C3%B6ming_milj%C3%B6teknisk_mu_081015-ej%2Blabprot.pdf. 
  9. ^ ”Saneringsåtgärder i Gåshaga, meddelande från Lidingö stad 21 oktober 2009.”. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100820072306/http://www.lidingo.se/nyheterstartsida/nyheterstartsida/mindresaneringforeslasigashagabrygga.5.3f8bad22124738525f78000197.html. 

Källor[redigera | redigera wikitext]