Gramfärgning

Gramfärgning är en metod för infärgning av bakterier som används för bakterieklassificering. Färgämnet heter kristallviolett och gramfärgningen är det enklaste sättet varigenom bakterier klassificeras: en gramnegativ (ofta förkortat G-) bakterie färgas inte in medan en grampositiv (G+) färgas in. Gramfärgning är också ett led i identifiering av okända bakterieprov, exempelvis i samband med en infektionssjukdom. Metoden beskrevs 1884 av den danske läkaren Hans Christian Gram.

Proceduren är indelad i fem steg:

Fixering av bakterien på glasplatta
Infärgning med gentiana
Sköljning med jod
Sköljning med vatten och därefter alkohol.
Sköljning med motfärgningsvätska, till exempel safranin.

Anledningen till att bakterierna tar åt sig färg på detta sätt är att de har en skillnad i uppbyggnaden av sina cellväggar. Grampositiva bakterier har en tjockare cellvägg bestående av flera skikt av peptidoglykan, innehåller teikonsyra och saknar lipopolysackarid (LPS). En gramnegativ bakterie däremot har LPS i sitt andra cellmembran utanför peptidoglykanskiktet (peptidoglykanet och det andra cellmembranet kan ses som bakteriens cellvägg) som är tunnare än hos grampositiva bakterier. Då man sköljer bakterierna med alkohol tappar de gramnegativa den violetta färgen, eftersom cellväggen har en hög halt av lipider som löses upp av alkoholen och behöver därför färgas in med en kontrastfärg, till exempel safranin. De grampositiva bakterierna påverkas inte av alkoholen eftersom lipidinnehållet i deras cellväggar är obetydligt. Det sker en dehydrering av cellväggen och porstorleken i cellhöljet minskar och bakterien behåller därför det violetta färgkomplexet.

Exempel på grampositiva bakteriesläkten:

Bacillus
Lactobacillus
Streptococcus

Exempel på gramnegativa släkten:

Enterobacter
Escherichia
Pseudomonas
Salmonella
Legionella