Gramfärgning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Grampositiv mjältbrandsbakterie (purpurfärgade stavar) i prov från cerebrospinalvätska. Övriga celler är vita blodkroppar)
Principskiss av en grampositiv (överst) respektive gramnegativ (nederst) bakterie. Grampositiv bakterie: 1-cellmembran, 2-cellvägg med tjockt peptidoglykanskikt, 3-periplasma. Gramnegativ bakterie: 4-cellmembran, 5-cellvägg, 6-yttre membran med lipopolysackarid, 7-periplasma.

Gramfärgning är en metod för infärgning av bakterier som används för bakterieklassificering. Metoden utvecklades av den danska bakteriologen Hans Christian Gram. Bakterierna klassificeras som gramnegativa (ofta förkortat G-) och grampositiva (G+).[1]

Gramfärgning[redigera | redigera wikitext]

Proceduren är indelad i fem steg:[1]

  1. Fixering av bakterien på glasplatta
  2. Infärgning med kristallviolett, vilket leder till att alla bakterier på plattan blir blåfärgade
  3. Sköljning med jod och jodkalium
  4. Sköljning med 96-procentig alkohol. Detta gör att de gramnegativa bakterierna förlorar den blåa färgen och blir praktiskt taget osynliga.
  5. Sköljning med kontrastfärg, till exempel safranin, vilket synliggör de gramnegativa bakterierna.

Anledningen till att bakterierna tar åt sig färg på detta sätt är att de har en skillnad i uppbyggnaden av sina cellväggar. Det finns även bakterier som saknar cellvägg, vilket gör att de är varken grampositiva eller gramnegativa. Dessa bakteriearter är dock sällsynta. Exempel på cellväggslösa bakteriearter är Mykoplasma och Rickettsia.[2]

Grampositiva bakterier[redigera | redigera wikitext]

Grampositiva bakterier har en tjockare cellvägg bestående av flera skikt av peptidoglykan, innehåller teikonsyra och saknar lipopolysackarid (LPS). Grampositiva bakteriers cellväggar består av uppemot 90% peptidoglykan. Den höga andelen peptidoglykan i cellväggen gör att grampositiva celler är motståndskraftiga mot diverse miljöfaktorer, såsom uttorkning.[2]

Exempel på grampositiva bakteriesläkten:

Gramnegativa bakterier[redigera | redigera wikitext]

Gramnegativa bakteriers cellväggar består av omkring 10% peptidoglykan, och har LPS i sin cellvägg, i ett skikt som ligger utanför peptidoglykanskiktet. Delar av LPS-skiktet är toxiskt, men frisätts först när bakterien dör. LPS är således ett endotoxin och en virulensfaktor för bakterierna.[2] Då man sköljer bakterierna med alkohol tappar de gramnegativa den violetta färgen, eftersom cellväggen har en hög halt av lipider som löses upp av alkoholen. De behöver därför färgas in med en kontrastfärg, till exempel safranin, för att synas igen. De grampositiva bakterierna påverkas inte av alkoholen eftersom lipidinnehållet i deras cellväggar är obetydligt. Det sker en dehydrering av cellväggen och porstorleken i cellhöljet minskar och bakterien behåller därför det violetta färgkomplexet.

Exempel på gramnegativa släkten:

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Steen & Degré (2011) s. 258
  2. ^ [a b c] Steen & Degré (2011) s. 30

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]