Granatkartesch
Granatkartesch används inom artilleriet och är en äldre granattyp. I en granatkartesch är granatkroppen fylld med blykulor inbäddade i harts. Bakom blykulorna finns en drivspegel och under den ligger drivladdningen som består av vanligt svartkrut. Tändröret sitter i granatens spets och fungerar samtidigt som ett lock över verkansdelen. Tändröret är ett tidrör, vilket efter en förinställd tidsrymd via en central krutkanal tänder drivladdningen som skjuter ut blykulorna i en framåtriktad konformad kärve, speciellt verksamt mot trupp.
Granatkarteschen uppfanns med inspiration från karteschen av Henry Shrapnel 1784 och en vidareutveckling började användas av brittiska armén 1803 under Napoleonkrigen. Fransmannen Bernard de Belidor hade emellertid redan 1760 rapporterat sina hemliga experiment med motsvarade koncept.
Granatkartescher var i början av 1900-talet det svenska fältartilleriets huvudsakliga ammunitionstyp och användes på skjutavstånd upp till 4 à 5 km. Även efter att trotylladdade spränggranater börjat införas 1910 behölls dock både granatkartescher och kartescher för självförsvar av batteriplatsen fram till 1960-talet.
Se även
Wikimedia Commons har media som rör Granatkartesch.
