Granatkartesch

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Brittisk granatkartesch model: 18 pounder Shrapnel shell, "splitter granat till 18-pundare", genomskuren,

Granatkartesch, kort grkt, modernt kallat kulspränggranat, kort kulsgr, är en äldre projektiltyp som primärt användes i haubitsar och kanoner. En granatkartesch är en granat där granatkroppen är fylld med ca tio- till hundratals kulor (vanligen i bly) inbäddade i harts. Bakom blykulorna finns en drivspegel och under den ligger drivladdningen som består av vanligt svartkrut. Tändröret sitter i granatens spets och fungerar samtidigt som ett lock över verkansdelen. Tändröret är ett tidrör, vilket efter en förinställd tidsrymd via en central krutkanal tänder drivladdningen som skjuter ut blykulorna i en framåtriktad konformad kärve, speciellt verksamt mot trupp.

Granatkarteschen uppfanns med inspiration från karteschen av Henry Shrapnel 1784 och en vidareutveckling började användas av brittiska armén 1803 under Napoleonkrigen. Fransmannen Bernard de Belidor hade emellertid redan 1760 rapporterat sina hemliga experiment med motsvarade koncept.

Granatkartescher var i början av 1900-talet det svenska fältartilleriets huvudsakliga ammunitionstyp och användes på skjutavstånd upp till 4 à 5 km. Även efter att trotylladdade spränggranater börjat införas 1910 behölls dock både granatkartescher och kartescher för självförsvar av batteriplatsen fram till 1960-talet.

Typen är idag ersatt av kulspränggranater som är en modern ammunitionstyp byggd på samma koncept. Kulspränggranater är en modern version av granatkarteschen och är fylld med wolframlegerade stålkulor inbäddade mellan explosivämne och granatkropp. Dessa slungas ut vid brisad med syfte att öka verkansområdet vid bekämpning av luftmål. De utnyttjar primärt zonrör och används primärt i luftvärnsautomatkanoner.

Se även[redigera | redigera wikitext]