Gunnar Djurberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gunnar Djurberg.
Villa Soltäppan, Storängen, 2013.

Carl Gunnar Djurberg, född 13 januari 1862 i Stockholm, död 22 december 1915 i Kungsholms församling i Stockholm[1], var en svensk arkitekt.

Djurberg var son till häradshövdingen Karl Johan Djurberg och modehandlerskan Karolina Josefina Djurberg.[2] Han studerade vid Tekniska skolan i Stockholm 1881-1884. 1884-1885 var han antagen som extra elev vid Kungliga Tekniska Högskolan. 1886-1890 studerade han vid Tekniska Högskolan i Berlin. Han förblev verksam i Berlin 1886-1899 och var anställd hos flera framstående arkitekter i den tyska huvudstaden 1890-1892.Från 1899 drev han egen verksamhet i Stockholm. Han var lärare i fackritning vid Tekniska skolan i Uppsala 1885-1886 och företog studieresor till bland annat Danmark, Tyskland, Österrike och Ungern.

Han var gift med Ida Emilia Birkner (1865–1948) och i familjen fanns barnen Elna Vilhelmina Dahlgren (1891–1934), Lena Elisabet Vera Djurberg (född 1893), Nils Gunnar Djurberg (född 1894), Karin Emilia Strömbeck (1898–1959) och Alf Johan Djurberg (1902–1959).[2][1]

Verk i urval[redigera | redigera wikitext]

  • Slottet Ramholz, tillhörande friherre H Stumm, 1892-1896.
  • Riksbanken i Berlin, tillbyggnad, 1892-1896.
  • Slottet Dalswick, tillhörande greveDouglas, 1892-1896.
  • Wasserschloss (huvudrestaurant) på Berliner Gewerbeausstellung 1896.
  • Bayerische Hypothek- und Wechselbank i München, 1892-1896.
  • Slottet Moschen, tillhörande greve Tiele-Winkler, 1892-1896.
  • Fasaden till passagen Lindenstrasse 101-102, Berlin 1896-1898.
  • Affärshuset Friedrichstrasse 12, Berlin 1896-1898.
  • Wohnhaus Stroh i Baden-Baden 1899.
  • Inredning Odd Fellow-ordens klubblokal, Stockholm 1901.
  • Hyreshus, Karlbergsvägen 47 - Birkagatan 35, Stockholm 1904-1906.
  • Sidenhusets affärspalats, Regeringsgatan 32, Stockholm 1909-1912, rivet.
  • Villor på svenska landsbygden.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Sveriges Dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010).
  2. ^ [a b] Rotemannen, CD-ROM, Sveriges Släktforskarförbund/Stockholms Stadsarkiv (2012).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]