Gustaf Ising
Gustaf Adolf Ising, född 19 februari 1883 i Finja, död 5 februari 1960 i Danderyd,[1] var en svensk geofysiker. Han var son till godsägare Jonas Nilsson och Maria Nilsson, född Jönsson. Gift 1924 med Aina Schoug.
Biografi
Ising blev filosofie kandidat vid Uppsala universitet 1903, filosofie licentiat vid Stockholms högskola 1910, disputerade där för filosofie doktorsgraden 1919 på avhandlingen Undersökningar rörande elektrometrar och blev docent i fysik där samma år. Han var tillförordnad professor vid Stockholms högskola 1920-28, laborator där 1928-36 och tilldelades professors namn 1934. Han invaldes som ledamot av Vetenskapsakademien 1935 och tillhörde Nobelkommittén för fysik 1947-53.
Ising konstruerade känsliga och oömma instrument för geofysiska mätningar och malmletning. Han studerade bl. a. varviga lerors magnetiska egenskaper och angav som den förste principen för den linjära partikelacceleratorn.[2]
Källor
- Vem är det : Svensk biografisk handbok 1939, P A Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1939 s. 403
- ^ Sveriges dödbok 1947-2003, (CD-ROM version 3.0), utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 2005
- ^ Bra Böckers lexikon, 1976
Externa länkar
