Hösthorn är en diktsamling från 1927 av den svenske författaren Erik Axel Karlfeldt. Titelns horn är kohornet, det traditionella blåshornet inom fäbodskulturen, medan höst används för att beteckna ålderdom och mognad.[1] Boken var Karlfeldts sista diktsamling.
Dikten ingick i ett tal Karlfeldt höll i Svenska akademien, tryckt utan titel i Tal vid Svenska Akademiens årshögtid den 20 dec 1919 och som "En fredsdikt" i Svenska Dagbladet den 23 december 1919.[2]
Vårskuggor
Dikten trycktes 1921 i Vår tid. Årsbok utgiven av Samfundet De nio.[3]
Mathias Feuk skrev i Biblioteksbladet: "Må det vara nog sagt, att Hösthorn både mänskligt och konstnärligt står på samma höjd som skaldens tidigare diktböcker. Strömmar det måhända ej samma vårskimmer och sommarvärme ur den, så har den i stället höstens klara rymd över sig, och den vises mognad och ro går som en stilla underström därigenom."[20]
I Ord och Bild skrev Torsten Fogelqvist: "Liksom hornet representerar det traditionella draget i Karlfeldts lyrik, representerar hösten det virila." Han jämförde Hösthorn med Karlfeldts tidigare diktsamlingar: "Det har kommit in en högstämd ton i Karlfeldts sista dikter, en ton av tack och resignation, på samma gång vemodig och trygg, fri från både grämelse och salvelse, en ton av samling och fattning, buren av de känslor, som gripa en man, då han ser sina öden fullbordas." Fogelqvist skrev vidare: "Den som ännu vid några och sextio år kan avtvinga sitt instrument en så rik och levande symfonisk klang, som ännu icke släppt sitt grepp om hela registret och som ännu är mäktig av nya motivfynd, har inte rätt att tystna."[21]