Hawker Siddeley Trident

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Hawker Siddeley Trident
de Havilland Trident
De Havilland DH-121 Trident 1C, British Airways AN0575893.jpg
Hawker Siddeley Trident
Beskrivning
TypPassagerarflygplan
Besättning3
Första flygning9 januari 1962
UrsprungStorbritannien Storbritannien
TillverkareHawker Siddeley
Antal tillverkade117
Data
Längd40 meter
Spännvidd28,9 meter
Höjd8,6 meter
Vingyta138,70 m²
Tomvikt33 203 kg
Max. startvikt68 039 kg
Motor(er)3 × Rolls-Royce Spey 512
Dragkraft3 × 53,1 kN
Prestanda
Max. hastighet935 km/h
Räckvidd med
max. bränsle
3 060 km
Max. flyghöjd11 000 meter
Lastförmåga
Lastförmåga101-180 passagerare

Hawker Siddeley Trident (ursprungligen de Havilland Trident) var ett brittiskt tremotorigt trafikflygplan som tillverkades av Hawker Siddeley på 1960-talet. Det konstruerades främst åt British European Airways (BEA), för att användas på deras kort- och medeldistanslinjer. Andra flygbolag visade ett tämligen svalt intresse. Totalt byggdes bara 117 plan. Trident har dock en plats i flyghistorien genom att det var det första trafikflygplan som gjorde helautomatiska inflygningar och landningar under vanliga reguljära flygningar.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Planet är ett jetflygplan tillverkat helt av metall med en T-formad stabilisator och lågt monterade svepta vingar. Det har tre jetmotorer, alla placerade längst bak.

Trident var ett av de snabbaste subsoniska passagerarflygplanen. När det först introducerades angavs marschfarten till 380 knop IAS. Vingen, som var konstruerad för höga farter, gav begränsad lyftkraft vid låga farter, och detta kombinerat med låg motoreffekt medförde mycket långa startsträckor. Det skojades om att en Trident bara kommer i luften genom att jordytan är krökt.

Trident var det första kommersiella trafikflygplan som utrustades med en svart låda. Den spelade in 13 variabler, konverterade dem till digitalt format och lagrade dem på band.

Trident användes också för utvecklingen av ett helt automatiskt landningssystem, för landning i dålig sikt, det s.k. "Autoflare", utvecklat av Hawker Siddeley och Smiths Aircraft Instruments. Systemet gjorde det möjligt att landa under siktförhållanden som tidigare hade medfört att flygplanen måste omdirigeras till andra flygplatser.

Planet hade också den ovanliga egenskapen att kunna använda reversering under flygning. Detta var begränsat till de två sidomonterade motorerna, och den normala landningsproceduren var att reversera strax innan planet tog mark på landningsbanan, istället för att reversera omedelbart efter landning, vilket är det vanliga för de flesta andra trafikflygplan.

En annan utrustning som var ovanlig för tidsperioden var en skärm i förarkabinen som visade planets position på en rörlig karta. Det var en elektromekanisk konstruktion som använde en motordriven pappersrulle.

Flygbolag som flugit Trident[redigera | redigera wikitext]

Air Ceylon Hawker Siddeley HS-121 Trident 1E, 1978

Bevarade flygplan[redigera | redigera wikitext]

Tre kompletta flygplan finns bevarade i Storbritannien: en Trident 2E, G-AVFB, vid Duxford nära Cambridge; en Trident 3B, G-AWZM i ett museum i Wroughton i Wiltshire; samt ytterligare en Trident 3B, G-AWZK, vid Aviation Viewing Park vid Manchester Airport. Det står dessutom ett i dåligt skick på Nicosias internationella flygplats.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ ”SvD närningsliv”. http://www.svd.se/naringsliv/den-forfallna-flygplatsen-i-nicosia_4246617.svd?sidan=6. Läst 13 januari 2015. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]