Hervors saga

Från Wikipedia
Hervors död

Hervararsagan (isländska: Hervarar saga ok Heiðreks) eller Hervars och Hedreks saga är en isländsk fornaldarsaga från 1200-talet som innehåller material från en äldre saga. Den berättar om krig mellan ostrogoter och hunner.

Sagan handlar om sköldmön Hervor och hennes son Heidrek, kungen av Reidgotaland vid Dnepr. Mellan dennes söner Angantyr och Hlod, utbryter inbördeskrig om faderns arv, varvid Hlod söker hjälp från hunnerna. Angantyr i sin tur får hjälp av sin faders fosterfar Gizur, kung av Götaland. En stor strid äger rum och Hlod blir besegrad och dräpt. Svärdet Tyrfing spelar en central roll.

Sagan innehåller även berättelsen om den svenske kämpen Hjalmar den hugstore och dennes kärlek till den svenska kungadottern Ingeborg. Hjalmar blir utmanad av en rival vid namn Angantyr, en bärsärk från Småland och de två utkämpar en holmgång på Samsö. Hjalmar går segrande ur striden men dör av sviterna från sina sår och Ingeborgs hjärta brister då av sorg.

Ättartalen

I en avskrift från 1600-talet slutar Hervarar saga med Kungliga ättartal. Detta avsnitt anses inte ursprungligen tillhöra Hervarar saga, eftersom dess karaktär är antikvariskt snarare än litterärt.[1] Avsnittet listar en svensk kungalinje från innan vikingatid ända fram till Filip av Sverige (1110–1118), en avslutning som inte nödvändigtvis beror på att författaren inte kände fler kungar, utan på att Filip var den siste ättlingen till huvudpersonerna i sagan. [2]

Avsnittet har tydliga likheter med genealogierna i Langfeðgatal. Det fokuserar i synnerhet på stridigheterna mellan kung Inge den äldre och Blot-Sven, vilket kan vara ett försök av författaren att strukturera hela sagan i enlighet med islänningasagor som ofta avslutas med Islands kristnande.[3]

I Kungliga ättartal berättas det inledningsvis att Angantyr fick sonen Heidrek Ulfham som länge var kung av Reidgotaland. Heidreks dotter hette Hild och hon fick sonen Halvdan snälle som blev far till Ivar Vidfamne.

Källor

  1. ^ Lars Lönnroth (1995). Isländska mytsagor. sid. 130. ISBN 91-7486-153-0 
  2. ^ Hall (2005), sid 14-15
  3. ^ Hall (2015), sid 15-16

Litteratur