Hesykasm

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Hesykasm (hesykaster, av grekiska hesychos "lugn, stilla"), var en mystisk rörelse som uppstod under 1300-talet bland munkarnaberget Athos.[1] Den uppkom i samband med de politiska motsättningarna inom bysantinska riket och framkallade den sista stora religiösa striden inom den grekiska världen under medeltiden.

Hesykasterna satt orörliga, drog sina tankar helt och hållet ifrån den yttre världen, tittade på sina egna navlar och använde liknade fysiska knep som hjälpmedel för att kunna höja sig till åskådning av det oskapade gudomliga ljuset, det ljus, varav lärjungarna såg Kristus omstrålad på berget Tabor. Denna kvietistiska lära, som är en grekisk nyplatonsk form av mystikens segertåg genom Europa, frambärs främst av Gregorios Palamas, sedan ärkebiskop av Thessaloniki.

Munken Barlaam från Kalabrien ansåg denna lära som kättersk, då det att anta någonting annat oskapat än Gud vore att anta två gudar, enligt katolsk lära. Läran om det oskapade ljuset godkändes dock på en synod i Konstantinopel 1341 och på ett allmänt möte där 1351. Den framgång hesykasternas åsikt vid nämnda möten hade berodde dels av Athos-munkarnas stora auktoritet i grekiska kyrkan och stödet av Areopagen, dels av tronstrider och att Barlaam gjordes misstänkt som påverkad av latinskt inflytande. I verkligheten hävdade också grekiska kyrkan, då hon tog parti för hesykasterna, sin egenart gentemot den romerska, liksom genom hesykaststriden den grekiska kyrkan principiellt och för alltid avvisade den västerländska skolastiken. Därför upprätthålls i den grekiska teologin fortfarande läran om skådandet av det oskapade gudomliga ljuset.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Frithiof Dahlby och Lars Åke Lundberg: Nya kyrkokalendern, Verbum Förlag AB, 1983, ISBN 9152602974

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]