Hormoslyr

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Hormoslyr var varunamnet på ett växtbekämpningsmedel som användes inom skogsbruket för att bekämpa lövsly samt mot ogräs längs banvallar. Bekämpningsmedlet förbjöds på 1970-talet efter en uppmärksammad debatt om miljögift.

Verkan[redigera | redigera wikitext]

Hormoslyr fungerar som ett tillväxthormon på vissa växter så att de, enkelt uttryckt, växer ihjäl sig. De två aktiva substanserna är fenoxisyrorna 2,4-D (diklorfenoxiättiksyra) och 2,4,5-T (triklorfenoxiättiksyra). 2,4,5-T förbjöds i Sverige 1977.[1][2] Förutom fenoxisyror innehöll hormoslyr även små mängder av dioxin. Det uppstår som biprodukt vid användning av äldre metoder för att tillverka 2,4,5-T.

Debatten[redigera | redigera wikitext]

Fenoxisyror och dioxin kan orsaka bland annat fosterskador och cancer. En gravid kvinna som fick en kraftig giftdusch när hon plockade bär födde ett skadat barn. Med barnet på armen uppvaktade hon dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin, som blev allvarligt bekymrad. Debatten var livlig[3] och förbudet var en följd av en aktiv miljöopinion och en därav framtvingad försiktighetsprincip.

Tillverkning[redigera | redigera wikitext]

Hormoslyr tillverkades av BT Kemi och var föremål för mycket debatt under 1970-talet, eftersom många var oroliga för de långsiktiga effekterna på människor och natur. BT Kemi orsakade den största och mest svårsanerade svenska miljöskandalen i Teckomatorp, där man ännu på 2010-talet har grävt upp efterlämnade gifttunnor med bland annat dioxin. Det fanns också en koppling[förtydliga] mellan BT Kemi och det avlövningsmedel som användes i Vietnamkriget, Agent Orange. I ett försök att lugna opinionen drack BT Kemis danske direktör Lars Foss en dos hormoslyr i TV 1975. Rykten har sedan spridits om att han kort därpå avled i cancer, men Foss levde till 2007 och en ålder av 83 år. Däremot dog BT Kemis platschef i cancer på 1980-talet[4].

Miljörörelsens aktioner[redigera | redigera wikitext]

Miljöaktivister från bland annat Torsby, Falun och Gävle gjorde energiskt motstånd mot flygbesprutningarna.[5] Man följde besprutningsplanen från marken, höll radiokontakt under spaningarna och man lokaliserade de kamouflerade flygplatserna/landningsbanorna i skogen och kedjade där fast sig i protest 1976. Strax därefter, 1977, förbjöds hormoslyrbesprutningarna. Inga dispenser söktes. Skogsbruket fick återgå till den avsevärt arbetsintensivare motormanuella röjningen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Enander[sidnummer behövs]
  2. ^ UR Ramp om historien. Arkiverad 20 februari 2005 hämtat från the Wayback Machine., Hormoslyr.
  3. ^ En av debattörerna, Lennart Hardell, har verksamt bidragit till att det cancerframkallande växtbekämpningsmedlet hormoslyr förbjöds. För detta har han belönats med Cancer- och allergifondens miljöpris 1997.
  4. ^ ”Han som drack hormoslyr”. Faktoider.nu. http://www.faktoider.nu/hormoslyr.html. Läst 13 februari 2014. 
  5. ^ Den tuffa kampen mot hormoslyret”. Nya Wermlands-Tidningen. 10 mars 2012. Arkiverad från originalet den 11 maj 2012. https://web.archive.org/web/20120511230331/http://www.nwt.se/mera/helg/article1065506.ece. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Enander, Karl-Göran (2007). Skogsbruk på samhällets villkor: skogsskötsel och skogspolitik under 150 år. Rapport (Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för skogens ekologi och skötsel), 1654-2452 ; 1. Umeå: Institutionen för skogen ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet. Libris 10459439 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]