Indiens delning

Flyktingar flyr på järnvägsvagnstak.

Indiens delning syftar på den process, vilken den 15 augusti 1947 ledde till upplösning av Brittiska Indien och upprättande av de självständiga staterna Indiska unionen och Pakistan. Glädjen över detta bland befolkningarna i de nya staterna övergick dock snart i en serie våldsamheter, bland annat krig mellan Indien och Pakistan.

Vid slutet av andra världskriget förlorade Winston Churchill och hans konservativa parti makten i Storbritannien. Den nya Labourregeringen under Clement Attlee utsåg 1947 Lord Louis Mountbatten till vicekung över Brittiska Indien med instruktioner att arbeta för indisk självständighet. På många platser i Indien pågick då blodiga konfrontationer mellan hinduer och muslimer, och Mountbatten befarade att de skulle utvecklas till ett inbördeskrig. Hans förhandlingar med kongresspartiets ledare Jawaharlal Nehru och Vallabhbhai Patel samt Mohammad Ali Jinnah från Muslim league ledde till kompromisslösningen att dela Indien i två stater, Republiken Indien och Pakistan. Kravet på delning kom från Jinnah, som sedan 1937 hade arbetet för skapandet av en muslimsk stat. Kongresspartiet accepterade lösningen trots att Mahatma Gandhi hävdade att Indien måste förbli en enhet.

Beslutet om självständighet fattades i början av 1947 och genomfördes natten mellan den 14 och 15 augusti samma år. Den extremt snabba processen hade stöd av både brittiska och indiska ledare och motiverades med risken att det annars skulle utbryta ett okontrollerbart inbördeskrig. Snabbheten gjorde dock att man tvingades hantera många frågor utan erforderlig överblick och eftertanke. Detta gällde exempelvis fördelningen av den brittiska administrationens tillgångar och avtal om hantering av de bevattningsanläggningar, elnät och annan infrastruktur som bröts upp mellan de nya staterna. Inte ens gränserna mellan Indien och Pakistan var slutgiltigt offentliggjorda på självständighetsdagen. En tredjedel av Indiens yta bestod av 565 större eller mindre furstendömen med inre självständighet men underställda Storbritannien vad gäller utrikespolitik. Deras härskare fick avgöra vilken av de nya staterna de ville tillhöra. Med få undantag innebar detta att de införlivades i det land som omslöt dem. Kashmir, med en hinduisk härskare och en muslimsk majoritetsbefolkning, anslöts till Indien vilket har lett till omfattande våldsamheter och en ännu (2026) olöst konflikt mellan Indien och Pakistan.

Brittiska Indiens provinser Punjab och Bengalen delades båda i en östlig och en västlig del, där de övervägande muslimska västra Punjab och östra Bengalen blev till staten Pakistan. Befolkningen i Punjab bestod av ungefär lika många muslimer som hinduer samt en stor och inflytelserik grupp sikher. Delningen ledde där till stort och ömsesidigt våld mellan å ena sidan sikher och hinduer, å andra sidan muslimer. Dödande och våldtäkter utfördes både av extrema grupper inom respektive religion och av dessförinnan fredliga människor som nu angrep sina grannar. Månaderna efter självständigheten drevs uppskattningsvis 10,5 miljoner människor på flykt till andra sidan den nydragna gränsen. Antalet döda av våld eller av umbäranden under flykten beräknas oftast till 200 000 – 250 000 men vissa forskare nämner siffror på en halv eller till och med över en miljon döda. Även i Bengalen skedde våldsamheter, men i begränsad skala. Uppskattningsvis en miljon bengaler såg sig dock tvingade att lämna sina hem och flytta till andra sidan den nydragna landsgränsen.

Självständigheten blev verklighet den 15 augusti 1947. Den innebar inledningsvis att Indien och Pakistan blev till självstyrande dominions inom det brittiska samväldet, för att efter några år omvandlas till republiker med egna konstitutioner. Mahatma Gandhi mördades i januari 1948 av extrema hinduer, som såg honom som en förrädare eftersom han motsatt sig delningen och kämpade för muslimers rättigheter.

Se även

• Indiska subkontinentens historia
• Indiens självständighetsrörelse