Spetsgröngöling
| Spetsgröngöling Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Hackspettartade fåglar Piciformes |
| Familj | Hackspettar Picidae |
| Släkte | Picus |
| Art | Spetsgröngöling P. vittatus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Picus vittatus | |
| Auktor | Vieillot, 1818 |
| Synonymer | |
| |
Spetsgröngöling[2] (Picus vittatus) är en fågel i familjen hackspettar inom ordningen hackspettartade fåglar.[3]
Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]
Spetsgröngölingen är en typisk gröngöling, med tegrön rygg, grått ansikte och ett svart mustaschstreck. Hanen har bjärt röd hjässa, medan honans hjässa är mattsvart. Den tydliga bandningen på vingarna syns bäst i flykten. Fågeln är uppkallad efter det fina mönstret på undersidan från nedre delen av bröstet till undergumpen.[4]
I sydvästra Thailand och södra Burma överlappar den med liknande burmagröngölingen, men dennas mustaschstreck är svagt och otydligt tecknat hos båda könen. Indisk gröngöling har även den otydligare mustaschstreck, liksom tydlig streckning på strupen. Bland lätena hörs vassa och högljudda "kip", i konfrontation även mer ihållande tvåtonade ljud.[4]
Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]
Spetsgröngölingen förekommer i Sydostasien samt på Sumatra, Java, Bali och Kangeanöarna.[3] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. Närmaste släktingarna tros vara indisk gröngöling, rödhuvad gröngöling och burmagröngöling.[5]
Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]
Spetsgröngölingen hittas i olika skogstyper som lövskog, städsegrön skog, plantage och mangroveskog, men även i trädgårdar i byar och förorter. Där den överlappar med burmagröngölingen är den huvudsakligen begränsad till mangroveträsk, torrare lövskog och kustnära buskmarker, och ses endast sällsynt i trädgårdar. Den ses enstaka eller i par, födosökande på fallna träd på marken, men även i bambu och uppe i själva träden där den föredrar stammar och större grenar. Födan består av skalbaggar och flugor.[4]
Status och hot[redigera | redigera wikitext]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] Birdlife International 2012 Picus vittatus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
- ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
- ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
- ^ [a b c] Winkler, H. and D. A. Christie (2020). Laced Woodpecker (Picus vittatus), version 1.0. In Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie, and E. de Juana, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.lacwoo1.01
- ^ Fuchs, J., Pons, J.M., Ericson, P.G.P., Bonillo, C., Couloux, A. and Pasquet, E. (2008). Molecular support for a rapid cladogenesis of the woodpecker clade Malarcapini, with further insights into the genus Picus (Piciformes: Picinae). Mol. Phyl. & Evol.. 48(1): 34–46.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör spetsgröngöling.
Wikispecies har information om Picus vittatus.- Läten på xeno-canto.org
|