IndyCar Series 2003
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2020-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
IndyCar Series 2003 kördes över 16 omgångar. Rookien Scott Dixon blev sensationellt mästare, 23 år gammal, vilket gav honom hans första titel redan som nykomling, samt Chip Ganassi Racings första titel sedan 1999, då Juan Pablo Montoya vann CART. Serien skakades av Kenny Bräcks krasch på Texas Motor Speedway, där svensken var nära döden, samt Tony Rennas död i ett test på Indianapolis Motor Speedway efter säsongens slut.
Säsongen
[redigera | redigera wikitext]Säsongen 2003 markerade för många året då IndyCar gick förbi CART i slagstyrka och allmänt intresse för hela serien. Det som fick det hela att svänga över var CART:s ekonomiska problem, och sponsorernas önskan om att teamen skulle tävla i Indianapolis 500 som fick Marlboro Team Penske att byta serie redan till säsongen 2002, och ett år senare följdes de av Chip Ganassi Racing och Andretti Green Racing. Det innebar att kalibern av team och förare höjdes dramatiskt i IndyCar, och flera tidigare toppförare som Greg Ray och Buddy Lazier kunde inte konkurrera med de nya stjärnorna.
Säsongen inleddes på Homestead-Miami Speedway, där Scott Dixon överraskande vann i sin debut i serien. Dixon var inte särskilt förtjust i att byta serie, något han inte erkände då, utan fem år senare. Han hade alltid visat talang på ovaler, men hade gillade inte att tävla på dessa. Dixon lyckades inte lika bra i de kommande tävlingarna, och var aldrig någon segerkandidat i Indianapolis 500, men vann därefter på Pikes Peak International Raceway och Richmond International Raceway, vilket tog honom tillbaka in i titelfighten. Det var ändå Tony Kanaan som hade ledningen i mästerskapet genom en oerhört jämn inledning på säsongen. Den 29-årige seriedebutanten Kanaan skulle dock få en svacka under säsongens andra halva. Hélio Castroneves och Gil de Ferran skulle med jämn form ta hand om mästerskapsledningen med tre tävlingar kvar, med Panther Racings Sam Hornish Jr. utanför mästerskapskampen. Dixon låg i det läget fyra i mästerskapet, men inledde en svit på tre raka andraplatser i några oerhört jämna tävlingar gav Dixon mästerskapet, sedan de Ferran misslyckats i två av de tre sista tävlingarna, och Castroneves inte lyckats komma in bland de sex bästa överhuvudtaget, samtidigt som Hornish hittade form sent omsider och blev till slut femma i mästerskapet efter två dramatiska segrar på Chicagoland Speedway och California Speedway. Hornish hade till och med en osannolik mästerskapschans inför det sista racet, men tvingades bryta tävlingen, vilket med Dixons andraplats definitivt säkrade nyzeeländarens titel.
Racevinnare
[redigera | redigera wikitext]Resultat
[redigera | redigera wikitext]Slutställning
[redigera | redigera wikitext]Plats | Förare | Team | Poäng |
---|---|---|---|
1 | Scott Dixon | Chip Ganassi Racing | 507 |
2 | Gil de Ferran | Marlboro Team Penske | 489 |
3 | Hélio Castroneves | Marlboro Team Penske | 484 |
4 | Tony Kanaan | Andretti Green Racing | 476 |
5 | Sam Hornish Jr. | Panther Racing | 461 |
6 | Al Unser Jr. | Kelley Racing | 374 |
7 | Tomas Scheckter | Chip Ganassi Racing | 356 |
8 | Scott Sharp | Kelley Racing | 351 |
9 | Kenny Bräck | Rahal Letterman Racing | 342 |
10 | Toranosuke Takagi | Mo Nunn Racing | 317 |
11 | Dan Wheldon | Andretti Green Racing | 312 |
12 | Roger Yasukawa | Fernández Racing | 301 |
13 | Bryan Herta | Andretti Green Racing | 277 |
14 | Robbie Buhl | Dreyer & Reinbold Racing | 261 |
15 | Greg Ray | Access Motorsports | 253 |
16 | Buddy Rice | Cheever Racing | 229 |
17 | Alex Barron | Marlboro Team Penske Mo Nunn Racing Cheever Racing |
216 |
18 | Sarah Fisher | Dreyer & Reinbold Racing | 211 |
19 | Buddy Lazier | Hemelgarn Racing | 201 |
20 | Felipe Giaffone | Mo Nunn Racing | 199 |