Jacobus de Voragine

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sida ur Legenda aurea.

Jacobus de Voragine, född cirka 1230 i Voragine (nuvarande Varezze, nära Genua), död 13 juli 1298 i Genua, var ärkebiskop av Genua och krönikör, saligförklarad av påve Pius VII 1816[1] med festdag 13 juli.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Jacobus blev dominikanermunk 1244 i Genua och studerade förmodligen i Paris, Köln och Bologna. Mellan 1260- och 1280-talet gjorde Jacobus karriär inom dominikanerorden. Vid ärkebiskopsutnämningen 1288 blev han förbigången. År 1292 utnämndes han till ärkebiskop av Genua av påve Nicolaus IV[2], ett ämbete Jacobus innehade fram till sin död 1298. Jacobus de Voragine var som ärkebiskop en betydande politisk aktör. Inför Bonifatius VIII utnämning till påve, reste Jacobus till Rom i syfte att mäkla fred mellan Genua och Venedig, något han misslyckade med. Åter i Genua, stod det inte heller i ärkebiskopens makt att förhindra att strider utbröt i staden, varvid San Lorenzokatedralen brändes till grunden.[3]

Sedan Jacobus beatificerades 1816 har han sagts vara beskyddare av fred, men under medeltiden var han en av de största författarna. Hans krönikor över kristna personligheter, Legenda aurea (’Gyllene legender’), var en av de mest lästa böckerna, och en av de första böckerna som trycktes när boktryckarkonsten blivit uppfunnen. Detta verk har kommit att utforma legenderna om och dyrkan av de första helgonen. Bland hans andra alster finns Chronicon Ianuense (’Krönika över Genua’).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Le Goff, Jacques (2014). In search of sacred time. Jacobus de Voragine and the golden legend. Libris 16834077 
  2. ^ Påven hann avlida innan ärkebiskopsinstallationen, varför biskopsvigningen, vilken ägde rum i Rom den 13 april 1292, sköttes av en av kardinalerna.
  3. ^ Le Goff. In search of sacred time. S. 2-3