Buster Douglas
 Buster Douglas  | ||||||
| Personlig information | ||||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| Fullständigt namn | James Douglas | |||||
| Smeknamn | Buster | |||||
| Födelsedatum | 7 april 1960 | |||||
| Födelseplats | Columbus, Ohio, USA | |||||
| Viktklass | Tungvikt | |||||
| Längd | 1,92 m | |||||
| Räckvidd | 2,11 m | |||||
| Slagställning | Ortodox | |||||
| År som aktiv | 1981-1999 | |||||
| Titlar | Världsmästare 11 feb 1990-25 okt 1990 | |||||
| Matchstatistik | ||||||
| ||||||
| ||||||
| ||||||
| ||||||
James "Buster" Douglas, född 7 april 1960 i Columbus, Ohio, är en amerikansk professionell boxare, mest känd för att han i Tokyo i februari 1990 svarade för en av de allra största idrottssensationerna genom tiderna[1][2][3] då han slog den obesegrade mästaren Mike Tyson knockout och därmed blev ny världsmästare i tungviktsklassen. Douglas förlorade sedan i sitt första titelförsvar sitt nyvunna mästarbälte till Evander Holyfield.
Boxningskarriär
Douglas debuterade 1981 och var obesegrad i sina fem första matcher (av de fem vinsterna, slutade fyra inom den stipulerade tiden). I sin sjätte match förlorade han på TKO i den andra ronden mot debutanten David Bey. Samme Bey utmanade i sin 15:e match, efter 14 raka segrar (11 på knock out), IBF-mästaren och tillika den rättmätige världsmästaren, Larry Holmes 1985 (dock förlorade Bey då på TKO i rond 10). Nämnas kan också att Douglas i sin 13:e match (11 segrar, 8 på KO och en förlust) ställdes mot Norges stolthet Steffen Tangstad, som då var obesegrad över 14 matcher (13 vinster, en oavgjord). Kombattanterna boxades oavgjort över 8 ronder.
Efter att bland andra ha slagit förre WBA-mästaren Greg Page 1986 på poäng, fick Douglas chansen att boxas om den vakantförklarade IBF-titeln mot Tony Tucker. Fram till denna match hade Douglas boxat 28 matcher, 23 vinster varav 15 på KO, 3 förluster, en oavgjord, samt en no-contest. IBF-matchen som gick den 30 maj 1987 vanns på TKO i rond 10 av Tucker.
Världsmästare efter jättesensation
Den 11 februari 1990 mötte Douglas världsmästaren Mike Tyson i Tokyo. Fram till denna match hade Douglas boxats 35 matcher: 29 vinster (19 KO), 4 förluster, 1 oavgjord, 1 no-contest. Efter att Douglas boxats en mycket bra match och stört Tyson med sin vänsterjabb matchen igenom, slogs han till golvet av i åttonde ronden. Douglas kom med tvekan upp på mycket ostadiga ben och gonggongen räddade utmanaren. I början av nionde ronden märktes dock inget av nedslagningen då Douglas fortsatte att jabba och pressa Tyson. I tionde ronden, efter en serie slag, sänkte Douglas till allas häpnad mästaren i golvet och Tyson var för första gången i sin karriär i canvasen. Skakad kom han upp på vingliga ben - men för sent. Domaren Octavio bröt matchen och en av århundradets största idrottssensationer var ett faktum.
Förlust av titel, slutet
Douglas regim som mästare varade inte länge - endast 256 dagar. Redan i sitt första titelförsvar den 25 oktober samma år förlorade han titeln (och de tre bältena: WBA, WBC, IBF) då han knockades i tredje ronden av förre cruiserviktsmästaren Evander Holyfield. Efter denna förlust lade Douglas av med boxningen.
Den 22 juni 1996 gjorde han dock comeback. Han radade upp 6 vinster (3 KO). Två år och tre dagar senare slog Lou Savarese ut Douglas i första ronden. Matchen gällde den vakanta IBA-titeln i tungvikt. (IBA är ett av många obetydliga förbund som erkänner var sin "världsmästare"). 1999 lade Douglas definitivt handskarna på hyllan. Hans slutliga matchstatistik: 38 vinster (25 KO), 6 förluster och en no-contest, alltså totalt 46 matcher.
Referenser
- Artikeln är helt eller delvis en översättning av Wikipedias engelskspråkiga version