Mike Tyson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
USA Mike Tyson
Världsmästare i tungviktsboxning
Mike Tyson Portrait.jpg
Mike Tyson 2011
Personlig information
Fullständigt namn Michael Gerard Tyson
Smeknamn Iron Mike
Kid Dynamite[1]
Födelsedatum 30 juni 1966 (50 år)
Födelseplats Brooklyn, New York, USA USA
Vikt 99 kg
Viktklass Tungvikt
Längd 1,78 m
Räckvidd 1,80 m
Slagställning Ortodox
År som aktiv 1985-2006
Titlar Världsmästare 22 nov 1986-11 feb 1990 och
16 mars 1996-9 nov 1996
Matchstatistik *
Totalt: 58 Oavgjort: 0 NC: 2
Vinst Utgång Förlust
&&&&&&&&&&&&&086.&&&&&086 % 50 Totalt 6 &&&&&&&&&&&&&010.&&&&&010 %
44 KO/TKO 5

Michael Gerard "Mike" Tyson (sedan konverteringen till islam också under namnet Malik Abdul Aziz), kallad "Iron Mike", född 30 juni 1966 i Brooklyn, New York, är en amerikansk före detta tungviktsboxare, känd som den yngste tungviktsvärldsmästaren någonsin, innehavare av VM-titlar 1986-1990, 1996. Tyson försvarade framgångsrikt mästerskapet nio gånger och ansågs allmänt som "oslagbar"[2][3][4] innan han i en av idrottshistoriens största sensationer[5][6][7][8] förlorade sina titlar till James "Buster" Douglas i Tokyo 1990. Två år senare dömdes Tyson till sex års fängelse för våldtäkt men släpptes efter att ha avtjänat tre år. Efter frigivningen återupptog han boxningen och 1996 återvann han WBC- och WBA-titlarna innan han i november samma år besegrades av Evander Holyfield. Returmötet blev omtalat och rönte Tyson en avstängning och böter då han bitit av en bit av sin motståndares öra. År 2003 gick Tyson i personlig konkurs; detta trots ett gage på mer än 30 miljoner för flera av sina matcher och över 300 miljoner dollar sammanlagt inboxade under karriären. År 2005 gick han sin sista match.

Tyson var känd för sin våldsamma, skrämmande boxningsstil och för sitt kontroversiella uppträdande både i och utanför ringen. Amerikanen anses allmänt vara en av de mest hårtslående boxarna genom tiderna och rankades följdriktigt som nr 16 på ansedda boxningsmagazinet The Rings lista över "The greatest punchers of all time"[9] och som nr 1 i på ESPN.coms lista över "De mest hårtslående i tungviktshistorien".[10]

Mike Tyson är invald i såväl International Boxing Hall of Fame som World Boxing Hall of Fame[11][12].

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Åren som amatör[redigera | redigera wikitext]

Skolad av den legendariske boxningstränaren Cus D'Amato blev Mike Tysons karriär ett triumftåg från amatördebuten fram till ett världsmästarbälte - med ett undantag: Tyson misslyckades att kvalificera sig till OS i Los Angeles 1984, genom två förluster mot Henry Tillman (den blivande guldmedaljören i tungvikt). Tyson hade dessförinnan, genom finalvinster över Joe Cortez respektive Kelton Brown (vars hörna kastade in handduken i 1a ronden), vunnit guld vid Junior-OS både 1981 och 1982 där han vann varje match på knockout eller teknisk knockout. Han slog samtidigt olympiskt juniorrekord för snabbaste knockout (8 sekunder)[13]. Han avslutade sin amatörkarriär år 1984 efter 48 vinster och 6 förluster[14].

Proffsdebuten[redigera | redigera wikitext]

Mike Tyson debuterade som proffs 6 mars 1985 genom att i Plaza Convention Center, Albany, New York, slå ut Hector Mercedes i första ronden. Under det kommande året radade han upp inte mindre än 19 KO-segrar på lika många matcher - 12 av dessa tog slut redan i den första ronden[15]. Den förste som gick tiden ut mot Tyson var erfarne James Tillis, som dock förlorade på poäng över 10 ronder[15]. Tysons bana såg nu spikrak ut och frågan var, enligt massmedia, inte om "Iron Mike" - som den unge boxaren kom att kallas - skulle blir världsmästare, utan när.

Första bältet[redigera | redigera wikitext]

Tyson matchades rekordsnabbt, inom loppet av 16 månader, fram till en titelmatch. Den 22 november 1986 mötte han i sin 28:e match (resultat dittills: 27-0, varav 25 KO) kanadensaren Trevor Berbick i Las Vegas för att försöka vinna dennes WBC-bälte. Domaren Mills Lane stoppade matchen redan i andra ronden till favör för Tyson då Berbick haft golvsyning två gånger och inte klarat av att resa sig inom stipulerad tid. Därmed erövrade Tyson en VM-titel i tungviktsboxning som den yngste någonsin, detta vid blott 20 års ålder.[16]

Titlarna samlas av en man[redigera | redigera wikitext]

Året därpå lade Tyson även under sig WBA- (poängvinst 12 ronder över James "Bonecrusher" Smith) och IBF-titlarna (poäng 12 ronder över Tony Tucker), och samlade därmed ihop alla VM-bältena vilka han sedan med bravur försvarade. Bland annat gjorde gamle mästaren Larry Holmes comeback men denne blev besegrad på knock out i rond 4 efter sammanlagt tre nedslagningar. Även Tony Tubbs och Tyrell Biggs mötte samma öde.[17]

Dock ansågs Michael Spinks av många fortfarande vara den riktige världsmästaren, då han besegrat Larry Holmes men sedan på oklara grunder blivit fråntagen sin IBF-titel. Också Spinks själv menade att han fortfarande var den legitima mästaren, vilket backades upp av boxningstidningen The Ring Magazine som höll honom som den sk "linjära titelhållaren"[18] (Från VM-titelns början med första mästaren Jim Corbett följt av den som besegrade honom, följt av den som slog honom, följt av...). I Convention Hall, Atlantic City, New Jersey, den 27 juni 1988 möttes till sist Tyson och Spinks i en sedan länge emotsedd och extremt upphaussad match som skulle kora en obestridd mästare en gång för alla. Båda boxarna var dittills obesegrade i sina karriärer, men det var ändå ingen tvekan om att Tyson var storfavorit till en ganska tidig vinst[19] även om bl a de gamla mästarna Muhammad Ali och Joe Louis förutspådde seger för Spinks[20]

Redan efter en dryg minuts boxning i första ronden fick Tyson ner Spinks på knä med ett kroppslag som nu för första gången i sin karriär tvingades ta en räkning. Spinks verkade ok, tilläts fortsätta matchen, men möttes genast av en vänsterkrok-höger uppercut-kombination från Tyson som fick utmanaren i däck för gott och samtidigt undanröjde alla eventuella tvivel om vem som var "den riktige mästaren". På matchen, som var slut efter endast 91 sekunder, tjänade Tyson 20 miljoner dollar (mot Spinks 13 miljoner dollar) vilket vid tiden var ett rekord.[21]

"När jag kom in i ringen, kunde jag se hans rädsla," sa Tyson till reportrar efter matchen, "Och jag visste att det skulle bli en knockout i första ronden. Det var vad jag kom hit för att göra."[21]

Chockförlusten[redigera | redigera wikitext]

Tyson försvarade sin titel ytterligare några gånger innan han 11 februari 1990 i Tokyo mötte den tungt nederlagstippade James "Buster" Douglas. Till hela boxningsvärldens stora förvåning slog Douglas ut Tyson i den tionde ronden. Detta betraktades då, och gör fortfarande, som en av de största idrottssensationerna i modern tid då Tyson vid denna tid ansågs snudd på oslagbar[5][6][7][8]. Fram till förlusten hade Tyson boxats 37 matcher, samtliga vinster, varav 33 på KO.

Mike Tyson var nu detroniserad men fick i sin nästa match, drygt fyra månader efter fadäsen i Tokyo, sin efterlängtade revansch på Henry Tillman. Tillman föll, som så många andra, i första ronden. I ett försök att återvinna sina förlorade titlar, besegrade Tyson kanadensaren Donovan "Razor" Ruddock två gånger 1991, men drog sig sedan ur ett möte med den nya obestridda tungviktsmästaren Evander Holyfield på grund av en revbensskada.[22] Tyson fick dock snart annat att tänka på och tvingades nu gå en kanske än tuffare match än de han gått i ringen - en kamp mot rättvisan.

Våldtäktsdom och fängelse[redigera | redigera wikitext]

I februari 1992 dömdes Tyson till sex års fängelse för våldtäkt på den unga skönhetsmissen Desiree Washington, och tvingades till ett långt uppehåll i sin karriär[23]. Under tiden i fängelset konverterade han till islam och tog sig namnet Malik Abdul Aziz[24].

Återkomsten[redigera | redigera wikitext]

Många trodde nu att Tyson var slut då man anade att sex år skulle vara för lång tid av frånvaro från ringen för att någonsin skulle kunna komma tillbaka[25]. Men efter att ha avtjänat halva tiden, tre år, återupptog han boxningen[26]. Tyson lyckades, efter ett antal rostiga matcher, först erövra WBC-titeln genom att vinna över Frank BrunoTKO i rond (3 mars 1996), och sedan WBA-titeln genom att slå ut Bruce Seldon i första ronden (september 1996)[27].

Dock blev Tysons nya regim inte långvarig. Den 9 november 1996 mötte han i sin 47:e match (45-1, 39 KO) förre världsmästaren Evander Holyfield som nu gjort comeback efter hjärtbesvär. Matchen stoppades efter att domaren gått emellan i 11:e ronden och tilldömt Holyfield segern på teknisk knockout[28].

Tyson vs Holyfield II -Returmatchen[redigera | redigera wikitext]

Returmatchen, som gav Tyson 30 miljoner dollar och Holyfield 35 miljoner dollar,[29] skulle genomföras den 28 juni 1997. Matchen benämndes i uppsnacket som "The Sound and the Fury" (efter en roman av William Faulkner) men kom senare att kallas "The Bite Fight". Domare (Mills Lane) diskvalificerade nämligen Tyson efter att denne bitit Holyfield i först det ena och sedan i det andra örat.[30]. Som anledning till sitt galna beteende menade Tyson att Holyfield avsiktligen skallat honom under två matcher [31] utan att ringdomaren gjort något åt det och att han därför var tvungen att försvara sig men att han till sist förlorade kontrollen över sig själv. Tyson och Holyfield kom många år senare att prata ut om händelsen i amerikansk TV hos Oprah Winfrey [32].

Efter tilltaget blev Tyson av med sin boxningslicens och tilldömdes tre miljoner dollar i böter [33]. 1998 återfick han sin licens och tog genast åter upp boxningen, det enda jobb han någonsin haft[34].

1998-2005[redigera | redigera wikitext]

Tyson lade sedan av med boxningen, gjorde ett antal "sista matcher", och i ett av comebackförsöken lyckades han manövrera sig fram till ytterligare en titelfight. Denna gång mot engelsmannen Lennox Lewis. Att Tyson överhuvudtaget fick en titelmatch får mest tillskrivas hans namn som - upplyft av hans historia som tidigare flerfaldig mästare - fortfarande vägde tungt då en pretendent skulle utses; resultatmässigt fanns andra boxare som var högre rankade. Matchen, som gick i Memphis den 8 juni 2002 gällande WBC-, IBF- och IBO-bältena, blev pay-per-view-historiens dittills mest framgångsrika med en omsättning på $106,9 miljoner dollar genererat från 1,95 miljoner försäljningar i USA [35]. Tyson var dock en skugga av sitt forna jag och räknades ut i åttonde ronden. Han ansågs nu vara "färdig" som en allvarlig utmanare om tungviktskronan[36] men historien och auran kring personen Tyson drog fortfarande åskådare till ringside.

Slutet[redigera | redigera wikitext]

Tyson var sedan mycket nära att skriva ett kontrakt med den japanska kampsportsorganisationen K-1, vilket dock rann ut i sanden då boxaren hade problem att få ett japanskt visum på grund av sin tidigare våldtäktsdom [37].

I juli 2004 mötte Tyson den brittiska boxaren Danny Williams i ännu en comeback. Tyson dominerade inledningen men skadade sitt knä, varpå Williams i fjärde ronden skickade amerikanen i golvet som sedan räknades ut.[38]. Den 11 juni 2005 chockade Tyson boxningsvärlden genom att innan 7:e rondens start ge upp mot den mycket begränsade boxaren Kevin McBride. Efter att då ha förlorat tre av de fyra senaste matcher menade den forne världsmästaren att han skulle sluta boxas då han inte längre kände sig motiverad och inte längre "hade det i sig" [39].

Matchen blev också verkligen Tysons sista då han i maj 2017 ännu inte hade gjort någon comeback.

Boxningsstil[redigera | redigera wikitext]

Tysons stil var på många sätt inspirerad av idolen och den förre världsmästaren Jack Dempsey[40]. Likt Dempsey gick Tyson ständigt i närkamp med sina motståndare för att komma dem in på kroppen. Väl där överöstes kombattanten med serier av slag, ofta krokar, för att göra största möjliga skada.[41] Boxningsstilen nöttes in på träningen med Cus D'Amato, som tidigare tränat Floyd Patterson på samma sätt.

Privat[redigera | redigera wikitext]

Tysons svårighet att bemästra sin ilska har ett flertal gånger försatt honom i svåra situationer, då han förutom våldtäktsdomen bland annat dömts för misshandel[42].

Mike Tyson var från februari 1988 till februari 1989 gift med Robin Givens som dock snart gick ut i TV och menade att livet med Tyson var "...tortyr, rena helvetet, värre än något jag skulle kunna tänka mig" men att hon ändå inte skulle lämna sin make då hon var rädd att han då skulle bli helt ensam och då kunde "skada sig själv eller andra". Hon menade också att han var manodepressiv; något han senare i livet också diagnostiserades med[43].[44] Några månader senare ansökte hon om skilsmässa.

Tyson gifte sig på nytt, år 1997, med en Monica Turner, med vilken han fick två barn; Rayna och Amir. Turner ansökte om skilsmässa i januari 2002 hävdande att Tyson begått äktenskapsbrott under fem års tid.[45] Paret skildes 2003. I juni 2009 gifte Mike Tyson för tredje gången, nu med sin flickvän till och från under åren, Lakiha "Kiki" Spicer, med vilken han redan hade två barn - Milan och Morocco. Giftermålet skedde endast 10 dagar efter att hans dotter med en annan kvinna, 4-åriga Exodus, hade dött efter att ha strypts av ett snöre fäst vid ett löpband[46]. Tyson har förutom ovan nämnda fem barn tre andra erkända barn med olika kvinnor.

2003 begärde Mike Tyson sig själv i personlig konkurs med skulder på över 23 miljoner dollar.[47] År 2010 menade han att han fortfarande inte hade mycket pengar utan levde månad för månad - men att han istället har funnit frid med sin tredje fru och att han är lycklig.[48] Efter åratal av skandaler, rapporter om misshandel och våldtäktsbrott hade Mike Tyson år 2012, förutom att ha konverterat till islam, också gått över till en helt vegetarisk/vegansk livsstil och sade sig vara tacksam för att det hjälpt honom att få balans i livet utan de tidigare så dramatiska återkommande problemen.[49]

Sagt av Tyson[redigera | redigera wikitext]

Tyson blev snabbt känd för sitt svårtyglade humör och hårda attityd till omgivningen. Inte för inte har han också blivit omnämnd som "The Baddest Man on the Planet"[50] och han fick många reaktioner när han sa saker som

Jag försöker slå dem rakt på nästippen, eftersom jag vill slå näsbenet in i hjärnan[51]

och "Jag vill slita ut hans hjärta och mata Lennox Lewis med det. Jag vill döda människor. Jag vill slita ut deras magar och äta deras barn."[51] Otaliga är de sk "one-liners" den av livet märkte boxaren delat med sig av: "[Han] kallade mig en "våldtäktsman" och en "enstöring." Jag är inte en enstöring."[52] och "Du är smart för sent och gammal för tidigt."[53] är bara två andra exempel. Allt kring Tyson och hans uttalanden har dock inte varit våldsamt eller tragiskt, han har också värkt ur sig mer godhjärtade meningar som

Jag är en drömmare. Jag måste drömma om att nå stjärnorna, och om jag missar en stjärna så tar jag en handfull moln[54]

och "Gud låter allting hända av en anledning. Allt är en läroprocess, och du måste gå från en nivå till en annan."

Statistik proffskarriär[redigera | redigera wikitext]

Under hela sin proffskarriär boxades Mike Tyson 58 matcher. Av dem var 16 VM-matcher (det vill säga matcher som varit sanktionerade av något av de tre stora förbunden WBA, WBC eller IBF). Resultatet blev 12 vinster (varav 10 på KO), och 4 förluster.


50 vinster (44 KO, 5 poäng, 1 diskvalifikation), 6 förluster, 0 Oavgjorda, 2 No Contests[55]
Res. Summa Motståndare Typ Rond, Tid Datum Plats Noteringar
Förlust 50–6-(2) Irland Kevin McBride TKO 6 (10), 3:00 2005-06-11 USA MCI Center, Washington, D.C.
Förlust 50–5-(2) Storbritannien Danny Williams KO 4 (10), 2:51 2004-07-30 USA Freedom Hall State Fairground, Louisville, Kentucky
Vinst 50–4-(2) USA Clifford Etienne KO 1 (10), 0:49 2003-02-22 USA The Pyramid, Memphis, Tennessee
Förlust 49–4-(2) Storbritannien Lennox Lewis KO 8 (12), 2:25 2002-06-08 USA The Pyramid, Memphis, Tennessee Om The Ring, WBC, IBO & IBF:s tungviktstitlar.
Vinst 49–3-(2) Danmark Brian Nielsen RTD 7 (10), 3:00 2001-10-13 Danmark Parken Stadium, Köpenhamn
NC 48–3-(2) Polen Andrzej Golota NC 3 (10) 2000-10-20 USA The Palace, Auburn Hills, Michigan Tyson vann matchen efter att Golota vägrat komma ut till 3e ronden. Resultatet ändrades dock till No Contest efter att Tyson testat positivt för cannabis.
Vinst 48–3-(1) USA Lou Savarese TKO 1 (10), 0:38 2000-06-24 Skottland Hampden Park, Glasgow
Vinst 47–3-(1) Storbritannien Julius Francis TKO 2 (10), 1:03 2000-01-29 Storbritannien M.E.N. Arena, Manchester
NC 46–3-(1) USA Orlin Norris NC 1 (10), 3:00 1999-10-23 USA MGM Grand Garden Arena, Las Vegas, Nevada Tyson träffade Norris med ett slag efter rondens slut varvid Norris gick i golvet, skadade knäet i fallet och kunde sedan inte fortsätta.
Vinst 46–3 Sydafrika Francois Botha KO 5 (10), 2:59 1999-01-16 USA MGM Grand Garden Arena, Las Vegas, Nevada
Förlust 45–3 USA Evander Holyfield DQ 3 (12) 1997-06-28 USA MGM Grand Garden Arena, Las Vegas, Nevada Om WBA:s tungviktstitel
Förlust 45–2 USA Evander Holyfield TKO 11 (12), 0:37 1996-11-09 USA MGM Grand Garden Arena, Las Vegas, Nevada Förlorade WBA:s tungviktstitel.
Vinst 45–1 USA Bruce Seldon TKO 1 (12), 1:49 1996-09-07 USA MGM Grand Garden Arena, Las Vegas, Nevada Vann WBA:s tungviktstitel.
Vinst 44–1 Storbritannien Frank Bruno TKO 3 (12), 0:50 1996-03-16 USA MGM Grand Garden Arena, Las Vegas, Nevada Vann WBC:s tungviktstitel.
Vinst 43–1 USA Buster Mathis Jr KO 3 (12), 2:32 1995-12-16 USA Core States Spectrum, Philadelphia, Pennsylvania
Vinst 42–1 USA Peter McNeeley DQ 1 (10), 1:29 1995-08-19 USA MGM Grand Garden Arena, Las Vegas, Nevada
Vinst 41–1 Kanada Donovan Ruddock UD 12 1991-06-28 USA Mirage Hotel & Casino, Las Vegas, Nevada
Vinst 40–1 Kanada Donovan Ruddock TKO 7 (12), 2:22 1991-03-18 USA Mirage Hotel & Casino, Las Vegas, Nevada
Vinst 39–1 Storbritannien Alex Stewart TKO 1 (10), 2:27 1990-12-08 USA Convention Center, Atlantic City, New Jersey
Vinst 38–1 USA Henry Tillman KO 1 (10), 2:47 1990-06-16 USA Caesars Palace, Las Vegas, Nevada
Förlust 37–1 USA James Buster Douglas KO 11 (12), 1:22 1990-02-11 Japan Tokyo Dome, Tokyo Förlorade The Ring, WBC, WBA & IBF:s tungviktstitlar.
Vinst 37–0 USA Carl Williams TKO 1 (12), 1:33 1989-07-21 USA Convention Center, Atlantic City, New Jersey Behöll The Ring, WBC, WBA & IBF:s tungviktstitlar.
Vinst 36–0 Storbritannien Frank Bruno TKO 5 (12), 2:55 1989-02-25 USA Hilton Hotel, Las Vegas, Nevada Behöll The Ring, WBC, WBA & IBF:s tungviktstitlar.
Vinst 35–0 USA Michael Spinks KO 1 (12), 1:31 1988-06-27 USA Convention Hall, Atlantic City, New Jersey Behöll WBC, WBA & IBF:s titlar och vann The Rings tungviktstitel.
Vinst 34–0 USA Tony Tubbs TKO 2 (12), 2:54 1988-03-21 Japan Tokyo Dome, Tokyo Behöll WBC, WBA & IBF:s tungviktstitlar.
Vinst 33–0 USA Larry Holmes TKO 4 (12), 2:55 1988-01-22 USA Convention Hall, Atlantic City, New Jersey Behöll WBC, WBA & IBF:s tungviktstitlar.
Vinst 32–0 USA Tyrell Biggs TKO 7 (12), 2:59 1987-10-16 USA Convention Hall, Atlantic City, New Jersey Behöll WBC, WBA & IBF:s tungviktstitlar.
Vinst 31–0 USA Tony Tucker UD 12 1987-08-01 USA Hilton Hotel, Las Vegas, Nevada Behöll WBC & WBA:s titlar och vann IBF:s tungviktstitel.
Vinst 30–0 USA Pinklon Thomas TKO 6 (12), 2:00 1987-05-30 USA Hilton Hotel, Las Vegas, Nevada Behöll WBC & WBA:s tungviktstitlar.
Vinst 29–0 USA James Smith UD 12 1987-03-07 USA Hilton Hotel, Las Vegas, Nevada Behöll WBC:s titel och vann WBA:s tungviktstitel.
Vinst 28–0 Kanada Trevor Berbick TKO 2 (12), 2:35 1986-11-22 USA Hilton Hotel, Las Vegas, Nevada Vann WBC:s tungviktstitel som den yngste världsmästaren någonsin.
Vinst 27–0 USA Alfonso Ratliff TKO 2 (10), 1:41 1986-09-06 USA Hilton Hotel, Las Vegas, Nevada
Vinst 26–0 Kuba José Ribalta TKO 10 (10), 1:37 1986-08-17 USA Trump Plaza Hotel, Atlantic City, New Jersey
Vinst 25–0 USA Marvis Frazier KO 1 (10), 0:30 1986-07-26 USA Civic Center, Glens Falls, New York
Vinst 24–0 USA Lorenzo Boyd KO 2 (10), 1:43 1986-07-11 USA Stevensville Hotel, Swan Lake, New York
Vinst 23–0 USA William Hosea KO 1 (10), 2:03 1986-06-28 USA Houston Field House, Troy, New York
Vinst 22–0 USA Reggie Gross TKO 1 (10), 2:36 1986-06-13 USA Madison Square Garden, New York, New York
Vinst 21–0 USA Mitch Green UD 10 1986-05-20 USA Madison Square Garden, New York, New York
Vinst 20–0 USA James Tillis UD 10 1986-05-09 USA Civic Center, Glens Falls, New York
Vinst 19–0 USA Steve Zouski KO 3 (10), 2:39 1986-03-10 USA Nassau Coliseum, Uniondale, New York
Vinst 18–0 USA Jesse Ferguson TKO 6 (10), 1:19 1986-02-16 USA Houston Field House, Troy, New York
Vinst 17–0 USA Mike Jameson TKO 5 (8), 0:46 1986-01-24 USA Trump Plaza Hotel, Atlantic City, New Jersey
Vinst 16–0 USA David Jaco TKO 1 (10), 2:16 1986-01-11 USA Plaza Convention Center, Albany, New York
Vinst 15–0 USA Mark Young TKO 1 (10), 0:50 1985-12-27 USA Latham Coliseum, Latham, New York
Vinst 14–0 USA Sammy Scaff TKO 1 (10), 1:19 1985-12-06 USA Felt Forum, New York, New York
Vinst 13–0 Kanada Conroy Nelson TKO 2 (8), 0:30 1985-11-22 USA Latham Coliseum, Latham, New York
Vinst 12–0 USA Eddie Richardson KO 1 (8), 1:17 1985-11-13 USA Ramada-Houston Hotel, Houston, Texas
Vinst 11–0 Trinidad och Tobago Sterling Benjamin TKO 1 (8), 0:54 1985-11-01 USA Latham Coliseum, Latham, New York
Vinst 10–0 USA Robert Colay KO 1 (8), 0:37 1985-10-25 USA Atlantis Hotel & Casino, Atlantic City, New Jersey
Vinst 9–0 USA Donnie Long TKO 1 (6), 1:28 1985-10-09 USA Trump Casino Hotel, Atlantic City, New Jersey
Vinst 8–0 USA Michael Johnson KO 1 (6), 0:39 1985-09-05 USA Atlantis Hotel & Casino, Atlantic City, New Jersey
Vinst 7–0 USA Lorenzo Canady KO 1 (6), 1:05 1985-08-15 USA Resorts International, Atlantic City, New Jersey
Vinst 6–0 USA Larry Sims KO 3 (6), 2:04 1985-07-19 USA Mid-Hudson Civic Center, Poughkeepsie, New York
Vinst 5–0 USA John Alderson TKO 2 (6), 3:00 1985-07-11 USA Trump Casino Hotel, Atlantic City, New Jersey
Vinst 4–0 USA Ricardo Spain TKO 1 (6), 0:39 1985-06-20 USA Resorts International, Atlantic City, New Jersey
Vinst 3–0 USA Don Halpin KO 4 (4), 1:04 1985-05-23 USA Albany, New York
Vinst 2–0 USA Trent Singleton TKO 1 (4), 0:52 1985-04-10 USA Albany, New York
Vinst 1–0 Puerto Rico Hector Mercedes TKO 1 (4), 1:47 1985-03-06 USA Plaza Convention Center, Albany, New York Proffsdebut


Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ SI article on Mike Tyson. Sportsillustrated.cnn.com (9 september 1991). Läst 25 november 2011.
  2. ^ Berger, Phil (6 december 1988). ”The New York Times”. ISSN 0362-4331. http://www.nytimes.com/1988/12/06/sports/boxing-holyfield-is-aiming-to-take-a-shot-at-tyson.html. Läst 1 maj 2015. 
  3. ^ ”Douglas' Victory Stopped King, Hogan Vs. Tyson”. http://articles.dailypress.com/1990-06-26/sports/9006250407_1_boxing-history-vince-mcmahon-hulk-hogan. Läst 1 maj 2015. 
  4. ^ ”Top 10 Greatest Boxers Of All Time”. http://sporteology.com/top-10-greatest-boxers-time/. Läst 1 maj 2015. 
  5. ^ [a b] ”ESPN.com - Page2 - The List: Biggest upsets”. espn.go.com. https://espn.go.com/page2/s/list/topupsets/010525.html. Läst 1 maj 2015. 
  6. ^ [a b] Chase, Jeff. ”Biggest Upsets in Sports History”. http://bleacherreport.com/articles/1036181-the-50-biggest-upsets-in-sports-history/page/49. Läst 1 maj 2015. 
  7. ^ [a b] ”Top 10 Greatest Upsets in Sports History - Toptenz.net”. http://www.toptenz.net/top-10-upsets-in-sports-history.php. Läst 1 maj 2015. 
  8. ^ [a b] ”What caused the biggest upset in sport’s history”. http://www.news.com.au/sport/boxing/james-buster-douglas-reflects-on-his-knockout-win-against-mike-tyson-25-years-ago/story-fndkzthy-1227216930794. Läst 1 maj 2015. 
  9. ^ boxing.about.com, läst 3 dec 2012
  10. ^ sports.espn.go.com, läst 3 dec 2012
  11. ^ ”Tearful Mike Tyson inducted into Boxing Hall of Fame”. ESPN.com. http://sports.espn.go.com/sports/boxing/news/story?id=6654220. Läst 5 oktober 2015. 
  12. ^ ”Mike Tyson - BoxRec”. boxrec.com. http://boxrec.com/media/index.php/Mike_Tyson. Läst 5 oktober 2015. 
  13. ^ KO på 8 sek, film
  14. ^ Tysons amatör-resultat på boxingscene.com, läst 3 dec 2012
  15. ^ [a b] ”BoxRec - Mike Tyson”. boxrec.com. http://boxrec.com/boxer/474. Läst 5 oktober 2015. 
  16. ^ ”Mike Tyson becomes the youngest heavyweight champ in history - Nov 22, 1986 - HISTORY.com”. http://www.history.com/this-day-in-history/mike-tyson-becomes-the-youngest-heavyweight-champ-in-history. Läst 5 oktober 2015. 
  17. ^ ”Talkin' Mike Tyson with Kevin Rooney - BoxingInsider.com”. http://www.boxinginsider.com/headlines/talkin-mike-tyson-with-kevin-rooney/. Läst 5 oktober 2015. 
  18. ^ ”Tyson vs Spinks”. http://www.fightsaga.com/Fights/item/2357-Tyson-vs-Spinks. Läst 5 oktober 2015. 
  19. ^ "He rules the planet" New York Times, 28 juni 1988. Läst 4 dec 2012
  20. ^ [1]
  21. ^ [a b] http://sports.espn.go.com/sports/boxing/columns/story?columnist=rafael_dan&id=2079563
  22. ^ ”Tyson, Holyfield May Fight Before Rape Trial”. http://articles.chicagotribune.com/1991-10-20/sports/9104040872_1_gerald-l-higgins-boxing-history-judge-patricia-gifford. Läst 5 oktober 2015. 
  23. ^ nytimes.com, läst 3 dec 2012
  24. ^ ”Which Celebrities Have Converted to Islam?”. Beliefnet. http://www.beliefnet.com/Entertainment/Celebrities/Galleries/Which-Celebrities-Have-Converted-to-Islam.aspx?p=3. Läst 5 oktober 2015. 
  25. ^ Om Tysons våldtäktsdom på philly.com, läst 3 dec 2012
  26. ^ usatoday.com, läst 3 dec 2012
  27. ^ Anderson, Dave (8 september 1996). ”The New York Times”. ISSN 0362-4331. http://www.nytimes.com/1996/09/08/sports/was-fight-a-fix-no-just-seldon-s-glass-jaw.html. Läst 5 oktober 2015. 
  28. ^ ”Mike Tyson vs. Evander Holyfield (1st meeting) - BoxRec”. boxrec.com. http://boxrec.com/media/index.php/Mike_Tyson_vs._Evander_Holyfield_(1st_meeting). Läst 5 oktober 2015. 
  29. ^ http://www.canoe.ca/BoxingTysonHolyfield/jun25_hol.html
  30. ^ http://www.canoe.ca/BoxingTysonHolyfield/jun28_fightstory.html
  31. ^ http://www.reviewjournal.com/lvrj_home/1997/Jun-29-Sun-1997/sports/5628945.html
  32. ^ http://www.oprah.com/pressroom/Mike-Tyson-and-Evander-Holyfield-Reunite-On-The-Oprah-Winfrey-Show
  33. ^ http://www.reviewjournal.com/lvrj_home/1997/Jul-10-Thu-1997/news/5687709.html
  34. ^ http://articles.chicagotribune.com/keyword/nevada-athletic-commission
  35. ^ http://www.multichannel.com/article/128028-De_La_Hoya_Bout_Could_Set_a_PPV_Record.php
  36. ^ sportsillustrated.com, läst 3 dec 2012
  37. ^ http://www.tysontalk.com/article48.html
  38. ^ http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/boxing/3935121.stm
  39. ^ http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/boxing/4084744.stm
  40. ^ Doghouseboxing.com
  41. ^ Coxcorner.com
  42. ^ chicagotribune.com, läst 3 dec 2012
  43. ^ abcnews.go.com, läst 3 dec 2012
  44. ^ nytimes.com 1988-09-30, läst 3 dec 2012
  45. ^ thesmokinggun.com, läst 3 dec 2012
  46. ^ cnn.com, läst 3 dec 2012
  47. ^ http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/boxing/3120237.stm
  48. ^ business.time.com, läst 3 dec 2012
  49. ^ Tyson vegan, Daily Mail
  50. ^ [2], läst 3 dec 2012
  51. ^ [a b] Tyson på Brainyquote.com
  52. ^ sportsillustrated.com
  53. ^ usatoday.com
  54. ^ Tyson på Wikiquote
  55. ^ ”Mike Tysons proffsstatistik”. BoxRec.com. http://boxrec.com/list_bouts.php?human_id=000474&cat=boxer. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]