Kardus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tre karduser av olika storlekar jämte en klustergranat.

En kardus är en påse av tyg, ofta silke, som innehåller en drivladdning till ett eldvapen.

Karduser förekommer vanligen till artilleripjäser, där de antingen läggs löst i pjäsens laddrum eller i en särskild laddningshylsa. Ett vapen kan laddas med en eller flera karduser samtidigt, beroende på önskad utgångshastighet. Anledningen till att man föredrar silkestyg är att detta förbränns fullständigt utan att lämna några glödande rester i patronläget som kan antända nästa kardus som laddas i vapnet.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Förr fanns det karduser för alla vapen, men numera endast för tyngre kanoner. Dessa kan inte ha patronhylsor på grund av tyngden.

Karduser kom i allmänt bruk på 1700-talet och innebar ett framsteg, i och med att laddningarna blev någorlunda lika från gång till gång. Genom att komplettera grundladdningen med en eller flera karduser kunde projektilens utgångshastighet, och därmed skottvidden, varieras. Maria Christina Bruhn uppfann 1774 ett material för karduser vilket var okänsligt för både eld och vatten.

Källor[redigera | redigera wikitext]