Kommissarieordern

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sida ur kommissarieordern

Kommissarieordern (tyska: Der Kommissarbefehl) var en order som initierades av Nazitysklands Führer Adolf Hitler strax före det ryska fälttåget i juni 1941 – Operation Barbarossa.

Kommissarieorderns förberedelse[redigera | redigera wikitext]

Redan den 3 mars 1941 redogjorde Adolf Hitler för sin militäriska rådgivare Alfred Jodl att kriget mot Sovjetunionen var en ideologisk kamp mellan två världsåskådningar och att den "judisk-bolsjevistiska intelligentian" skulle undanröjas.[1] Den 30 mars hade Hitler möte med ca 100 överbefälhavare som skulle tillhöra den delen av den tyska armén som genomförde kriget mot Sovjetunionen ("Ostheer"). Generalstabens chef Franz Halder antecknade nyckelmeningar i "Führerns" tal:

Kamp två världsåskådningar emellan. Förintande dom om bolsjevism, är lika med asocial brottslighet. ... Vi måste överge ståndpunkten att soldaten är en kamrat. Kommunisten är ingen kamrat innan och heller ingen kamrat efteråt. Detta är en förintelsekamp. ... Kamp mot Ryssland: förintelse av de bolsjevistiska kommissarierna och den kommunistiska intelligentian. ... Kampen kommer att skilja sig mycket från kampen i väst.[2]
– Adolf Hitler den 30 mars 1941, noterad av generalstabschefen Franz Halder

Baserad på Hitlers order gav generalerna och Wilhelm Keitel (tyska arméns chef) detaljerade anvisningar som tydligt bröt mot gällande folkrätten i väpnade konflikter, i synnerhet mot Haagkonventionen från 1899 och 1907. Generalöversten Erich Hoepner (sedermera aktiv i attentatet mot Hitler den 20 juli 1944) skrev:

Kriget mot Ryssland är en väsentlig del i det tyska folkets existenskamp. Det är den gamla kampen germanerna mot slavendomen, europeiska kulturens försvar mot moskovitisk-asiatisk översvämning, tillbakaslagandet av judisk bolsjevism. Denna kamp måste ha som mål att förgöra dagens Ryssland och måste därför ledas av jättelik hårdhet. Varje kamphandling måste i anlag och genomförande ledas av den järnhårda viljan att förinta fienden utan nåd. I synnerhet finns det ingen skoning för bärarna av dagens rysk-boljevistiska system. [1]
– Generalöverste Erich Hoepner

"Kriegsgerichtsbarkeitserlass Barbarossa" ("Krigsjurisdiktion Barbarossa") som författades den 13 maj 1941 konstaterade:

Handlingar som arméns anhöriga och medföljande personal begår mot civila behöver ej beivras, heller inte om dådet på en och samma gång är ett militärt brott.[3]
– Ur "Krigsjurisdiktion Barbarossa"

Kommissarieorderns innehåll[redigera | redigera wikitext]

Det första utkastet till själva Kommissarieordern sammanställdes den 6 maj 1941 av general Eugen Müller som ansvarade för juridiska frågor i det ockuperade Europa vid generalstaben. Ordern innebar att tillfångatagna ryska politiska kommissarier, så kallade politruker, omedelbart skulle avrättas istället för att föras till krigsfångeläger. På begäran från OKW skärptes formuleringarna och den slutgiltiga versionen av ordern utfärdades av OKW den 6 juni 1941:

I denna kamp är skoning och folkrättslig hänsyn [...] fel. De är en fara för den egna säkerheten och den snabba befredningen av de erövrade områdena. Upphovsmännen för de barbariska asiatiska kampmetoderna är de politiska kommissarierna. Mot dessa måste ageras å det yttersta ögonblickligen och utan dröjsmål. De måste därför, vare sig gripna i kamp eller i motstånd, avrättas med vapnet.[4]
– Utdrag ur Kommissarieordern, utfärdad av överbefälhavare Wilhelm Keitel den 6 juni 1941

Enbart överbefälhavarna fick Kommissarieordern skriftligt och anvisades att berätta muntligt för de lägre befälen samt soldaterna om orderns innehåll. Samtidigt bestämdes även att SS med Heinrich Himmler som överste befälhavare skulle delta i den ideologiska kampen.[5] De inblandade befälhavarna opponerade sig inte mot ordern.[6]

Kommissarieordern i praktiken[redigera | redigera wikitext]

Bortsett från några få undantag fanns det inget motstånd mot ordern bland befälen. Och även om de enskilda befälhavarna hade ganska stora möjligheter att motarbeta ordern så använde dem denna möjlighet generellt sett inte. Tvärtom gick vissa kommendörer på egen hand ännu längre än ordern föreskrev.[7] Mer än 80% av de tyska divisionerna följde kommissarieordern.[8] Historikern Felix Römer menar att 116 av 137 tyska divisioner på östfronten rapporterade om skjutna kommissarier. Fram till maj 1942 hade ca mellan 3 400 och 4 000 människor blivit offer för ordern.[1] Fram till sommaren 1943 hade ca 10 000 "bolsjevistiska kommissarier" dödats, ungefär lika många dödades av Einsatzgruppen.[9]

När ordern blev känd inom Röda Armén bidrog den till att höja moralen vilket ledde till en ansökan av enskilda Wehrmachtsanhöriga att pröva Kommissarieordern vilket dock avböjdes av Adolf Hitler hösten 1941.[10] Eftersom ordern förstärkte den röda arméns motståndsvilja upphävdes ordern tillfälligt i maj 1942.[11]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Kellerhoff, Sven Felix (3 juni 2016). ”NS-Verbrechensbefehle: „Es handelt sich um einen Vernichtungskampf“” (på tyska). DIE WELT. https://www.welt.de/geschichte/zweiter-weltkrieg/article155923495/Es-handelt-sich-um-einen-Vernichtungskampf.html. Läst 4 januari 2019. 
  2. ^ Blank, Margot (red.), Katalog zur Dauerausstellung (på tyska), Deutsch-Russisches Museum Berlin-Karlshorst 2014, sid. 41
  3. ^ Kellerhoff, Sven Felix (17 juni 2011). ”70 Jahre "Unternehmen Barbarossa": Wie die Wehrmacht den Vernichtungskrieg plante (på tyska)”. DIE WELT. https://www.welt.de/kultur/history/article13415795/Wie-die-Wehrmacht-den-Vernichtungskrieg-plante.html. Läst 6 januari 2019. 
  4. ^ https://www.ns-archiv.de/krieg/1941/kommissarbefehl.php
  5. ^ Gruchmann, Lothar, Der Zweite Weltkrieg. Kriegführung und Politik, Marix Verlag GmbH 2004, sid. 138
  6. ^ Fröhlich, Elke, Der Zweite Weltkrieg, Bundeszentrale für politische Bildung 2014, sid. 87
  7. ^ Römer, Von Felix. ”Kommissarbefehl: "Kein Problem für die Truppe"” (på de). ZEIT ONLINE. https://www.zeit.de/zeit-geschichte/2011/02/Kommissarbefehl. Läst 11 januari 2019. 
  8. ^ Kellerhoff, Sven Felix (13 november 2007). ”Dokumentation: Guido Knopp wagt sich ans Thema Wehrmacht”. DIE WELT. https://www.welt.de/kultur/article1357676/Guido-Knopp-wagt-sich-ans-Thema-Wehrmacht.html. Läst 6 januari 2019. 
  9. ^ Ulrich, Herbert, Barbarossa i Jahn, Peter, Wieler, Florian, Ziemer, Daniel (utg.), Der deutsche Krieg um "Lebensraum im Osten" 1939-1945. Ereignisse und Erinnerung, Bundeszentrale für politische Bildung 2017, sid. 35
  10. ^ ”NS-Archiv : Dokumente zum Nationalsozialismus : Überprüfung des Kommissarbefehls abgelehnt”. www.ns-archiv.de. https://www.ns-archiv.de/krieg/1941/kommissarbefehl-ueberpruefung.php. Läst 7 januari 2019. 
  11. ^ Geschichten, Deutsche. ”Der Zweite Weltkrieg | bpb” (på de). bpb.de. http://www.bpb.de/geschichte/nationalsozialismus/dossier-nationalsozialismus/39580/kriegsverlauf. Läst 12 juli 2019.