Le Juif polonais

Från Wikipedia
Affisch från premiären

Le Juif polonais (Den polske juden) är en fransk opera i tre akter med musik av Camille Erlanger och libretto av Henri Caïn.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Operan var en bearbetning av scenpjäsen Le Juif polonais (1867) av Erckmann-Chatrian. Pjäsen översattes till engelska 1871 som The Bells av Leopold Lewis.[1] Samma underlag användes av Karel Weis till sin opera Der polnische Jude (1901).[2]

Uppförandehistorik[redigera | redigera wikitext]

Operan hade premiär i ParisOpéra-Comique den 11 april 1900 med tenoren Gustave Huberdeau som polacken, kontraalten Jeanne Gerville-Réache som Catherine,[3] bassångaren André Gresse som presidenten,[4] tenoren Edmond Clément som Christian och Victor Maurel som Mathias.[2] Rollen som Mathias dotter Suzelle sjöngs av Julia Guiraudon.[5] Till skillnad från Erlangers första opera Karmaria blev Le Juif polonais en stor framgång och spelades i Frankrike fram till 1930-talet.[6]

Gustav Mahler satte upp verket i Wien 1906, där den blev ett fiasko. Handlingen ansågs för tunn och musiken otillräcklig för att skapa intresse. Enligt Alma Mahler hade slädbjällrorna påmint hennes make, när han hörde verket i Paris, om hans egen fjärde symfoni. Wienerkritikerna rankade verket som underlägset Karel Weiss opera Der polnische Jude från 1902.[7]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Ett dramatisk klimax förekommer i akt 2 då ljudet av slädbjällror vid Mathias dotters bröllop får värdshusvärden att minnas juden han mördade 15 år tidigare. I akt 3 drömmer han att han blir anklagad för mordet. Han erkänner dådet och att han gjorde sig av med kroppen varpå han dör av en hjärtattack.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
  1. ^ George Rowell (1953) Nineteenth Century Plays
  2. ^ [a b] Forbes 2001.
  3. ^ Steane 2002.
  4. ^ Forbes 2009.
  5. ^ "Le Juif polonais – A New Opera, on the Subject of Irving's Play", April 29, 1900, The New York Times, p. 20, review of the premiere
  6. ^ Tchamkerten 2001.
  7. ^ La Grange 1999, sid. 485–487.

Källor