Lectio divina
Lectio divina (latin ”gudomlig läsning”) är ett sätt att läsa Bibeln, som brukas i till exempel kloster. Benämningen kommer från Benedikt av Nursias klosterregel, benediktinregeln.
Lectio divina innebär att man ägnar åt läsning av Bibeln, kyrkofäderna, helgonberättelser eller liknande litteratur, samtidigt som man under läsningen mediterar över det lästa och avbryter läsningen för bön. Läsningen sker i långsamt tempo, och kan ibland pågå i flera timmar. Fokus ligger på att under läsningen ständigt vara underställd det övergripande syftet att längta efter Gud. Det är alltså inte fråga om att studera Bibeln och andra heliga skrifter i rent litterärt syfte, eller att hinna läsa så mycket som möjligt. Ibland kan Lectio divina fokuseras på någon enstaka vers eller mening i taget.
Kyrkofäder som Ambrosius, Augustinus, Origenes, Tertullianus och Hieronymus studerade Bibeln på liknande sätt. Den enskilda läsningen av Bibeln och studiet av Bibeln blev en slags gudstjänst samtidigt med noggranna studier. Bibelläsningens plats var annars främst i gemensamma gudstjänster, där läsning av den heliga skriften fortfarande intar en central plats i både judisk och kristen gudstjänst.
Lectio divina har haft stor kulturell betydelse genom regeln att man i klostren skulle ägna sig åt läsning, och bibliotek blev en viktig del av klosterbyggnaden. Lectio divina praktiseras dock även utanför kloster, som en del av den enskildes egna bibelläsning.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Artikeln ”lectio divina” i Encyclopedia of Ancient Christianity (2014)
- Tidskriften Pilgrim nr 2/1995, som i sin helhet ägnas bibelläsning främst av Psaltaren