Bön

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För den tibetanska trosinriktningen, se Bön (religion).
En man som ber på shintovis i en Jinja.
Bedjande muslimer, målning av Jean-Léon Gérôme, 1865.

Bön innebär direktkommunikationen inom religionen, med kontakt mellan den troende och en eller flera gudomar och förekommer inom de allra flesta religioner. Den är ofta formulerad, men kan också vara ordlös (se kontemplation) och kan utföras enskilt eller tillsammans med andra. Bönen kan ha många olika ändamål, till exempel tacksägelse, lovprisning, tillbedjan, klagan, begäran eller förbön. Olika religioner och traditioner har utformat bönen på många olika sätt.

Vissa religioner vänder sig mot en tillbedjanspunkt, till exempel muslimer mot Mekka, bahá'íer mot Qiblih och i vissa fall judar mot Jerusalem.

Former för bön[redigera | redigera wikitext]

En judisk man ber mot Västra muren i Jerusalem.

De stora andliga traditionerna erbjuder en bred uppsättning av tillbedjande handlingar. Det finns morgon- och kvällsböner, tackböner vid måltider och ärevördiga fysiska gester. Vissa kristna böjer ner huvudet och knäpper sina händer. Indianer dansar. Sufister snurrar runt. Hinduer sjunger. Ortodoxa judar rör sina kroppar fram och tillbaka. Kväkare är tysta. Buddhism viskande som en del av den sexuella akten. Sjungande, dansande eller tillsammans med underkastelse mot den universiella marken. I denna mångfald av metoder finns det även ett flertal sätt att se på bönen och skapa tro:

  • Tron att det ändliga verkligen kan kommunicera med det oändliga.
  • Tron att det oändliga är intresserat av kommunikation med det ändliga.
  • Tron att bönen ämnar inympa vissa attityder hos den bedjande, snarare än att påverka den som mottar bönen.
  • Tron att bönen är ämnad att träna den bedjande i koncentration på mottagaren genom filosofi och anti-intellektuell kontemplation.
  • Tron att bönen är menad att möjliggöra för individen att nå en direkt upplevelse av den högsta individen vetande att det inte är en individ .
  • Tron att bönen är ämnad att förändra själva verkligheten såsom vi uppfattar den.
  • Tron att bönen är en katalysator för förändring av sitt Jag och/eller sina omständigheter, eller detsamma för en tredje part.
  • Tron att mottagaren begär och uppskattar bönen.

I skrivna källor har man kunnat styrka att bönehandlingen existerade för redan 5000 år sedan.[1]

Bönehandlingen[redigera | redigera wikitext]

Bönen har många olika former. En person kan be privat och individuellt eller tillsammans med andra troende. Bön kan inkorporeras i ett dagligt "tankeliv", där en person är i ständig kontakt med en gud. Vissa människor ber genom allt som händer under dagen och söker vägledning när dagen framskrider. Det finns också en mängd olika svar på bönen, precis som det finns många sätt som ett svar på en fråga kan tolkas, om det faktiskt kommer ett svar. Vissa upplever auditiva, fysiska eller mentala uppenbarelser. Om det faktiskt kommer ett svar brukar tiden och platsen betraktas som slumpmässig. Vissa yttre handlingar förknippas ibland med bön: smörjelse med olja; ringa en klocka; bränna rökelse eller papper; tända ett eller flera ljus; att vända sig åt ett visst håll (till exempel Mekka eller Öster); att göra korstecknet. En annan handling som åtföljer vissa böner är fasta.

En person i bön kan använda sig av ett flertal kroppsliga ställningar för att uttrycka intentionen med bönen (främst för att visa respekt och ödmjukhet): stå; knäböja; prostration; öppna ögonen; blunda; knäppa eller föra samman händerna; höja händerna; hålla andra människors händer; handpåläggning. Böner kan reciteras från minnet, läsas i böneböcker eller sättas samman spontant vid bönetillfället. De kan talas eller sjungas. Böner kan åtföljas av musikaliskt ackompanjemang.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stephens, Ferris J. (1950). Ancient Near Eastern Texts. Princeton, 391-2.

Se även[redigera | redigera wikitext]