Livländska orden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Livländska ordens vapen.

Livländska orden var en autonom livländsk gren av Tyska orden.[1] och medlem av den livländska konfederationen från 1418 till 1561. Efter att ha besegrats av samogiterna år 1236 i slaget vid Saule, uppgick resterna av livländska svärdsbröderna i Tyska orden och blev kända som Livländska orden år 1237. [2]

Mellan 1237 och 1290 erövrade Livländska orden Kurland, Livland och Semgallen, men deras attack mot norra Ryssland tillbakavisades i slaget vid Wesenberg (Rakovor) (1268). År 1346 inköpte orden resten av Estland av kung Valdemar Atterdag. Balthasar Russow har beskrivit livet inom orden territorium i Chronica der Provinz Lyfflandt.

Tyska orden tillbakagång började efter nederlaget i slaget vid Grunwald 1410 och sekulariseringen av dess preussiska områden av Albert av Brandenburg år 1525, men Livländska orden lyckades upprätthålla en självständig existens. Under livländska kriget led man emellertid ett avgörande nederlag mot det moskovitiska Ryssland i slaget vid Ergeme 1560. Livländska orden sökte därför beskydd hos Sigismund II August, Polens konung, och storhertigen av Litauen.

Efter en överenskommelse i Wilno med Sigismund II Augustus och hans representanter (särskilt Mikołaj "den svarte" Radziwiłł), sekulariserade den sista livländske ordensmästaren, Gotthard Kettler, orden och konverterade till lutherdomen. För sin ätt skapade han hertigdömet Kurland och Semgallen som reträttplats. Huvuddelen av återstående landområden övertogs av storhertigdömet Litauen. Norra Estland togs tillbaka av Danmark.

Mästarna över Livländska orden[redigera | redigera wikitext]

Livländska ordens mästares sigill.
Rustning som användes av Livländska orden.

Ordensmästarna över Livländska orden valdes liksom stormästaren i Tyska orden av riddarna på livstid. Stormästaren utövade rådgivande makt och hans råd jämställdes med order. Tyska ordens stormästare tillät lokal autonomi, och besökte sällan Livland eller skickade ens ombud för att övervaka.[3]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Urban, William (2005). The Teutonic Knights: A Military History. sid. pp. 259-273. ISBN 1853676675. http://books.google.com/books?id=zzwXIQAACAAJ&dq 
  2. ^ Frucht, Richard C. (2005). Eastern Europe: An Introduction to the People, Lands, and Culture. ABC-CLIO. sid. pp.69. ISBN 1576078000. http://books.google.com/books?id=lVBB1a0rC70C&pg=PA69&dq=%22Livonian+order%22&ei=CORZSO-qNZyMjAH29rG1Cw&sig=19vohCih2OzYTuGz2x64UwHxopQ#PPA69,M1 
  3. ^ Urban, William L (2004). Livonian Crusade. Lithuanian Research and Studies Center. sid. pp. 12,14. ISBN 0929700457. http://books.google.com/books?id=h9BTAAAACAAJ&dq 
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia