Lunta (veke)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
En brinnande lunta.

Lunta var ett slags veke, vars ände antändes och fördes glödande till krutladdningen i fänghålet – på ett handeldvapen eller en kanon – så att skottet brann av.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Luntan tillverkades av hamp- eller linblånor, kokta i en lut av gödselvatten, salpeter och pottaska (eller osläckt kalk). Behandlingen gjorde att luntan, när den torkat, kunde brinna med fast glöd. Arkebuser och musköter hade luntan fastsatt på en hane, som knäppte ner luntans glödända i fänghålet. Hakebössor och kanoner[1] antändes via en stång (luntstake) där luntan var fäst.

Yrkesbenämningen för en som tillverkar luntor var luntmakare.[2] Luntor var brandfarliga och förvarades därför i speciella lunthus. Ett sådant fanns på KärleksuddenSödra Djurgården.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”lunta”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/lunta. Läst 5 november 2018. 
  2. ^ ”luntmakare”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/luntmakare. Läst 5 november 2018. 
  3. ^ Björn Hasselblad; Monica Eriksson (1982). Djurgårdsvandringar: villor och andra sevärdheter på Södra och Norra Djurgården: en introduktion till Kungl. Djurgården. Stockholm: Kungliga Djurgårdens förvaltning. sid. 49. Libris länk. ISBN 91-970418-0-7 

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

  • Nordisk familjebok
  • SAOB