Max Friederichsen

Maximilian Hermann Friederichsen, känd som Max Friederichsen, född 21 januari 1874 i Hamburg, död 1941, var en tysk geograf.

Friederichsen företog forskningsresor 1897-98 till Uralbergen, Kaukasus och ryska Armenien och 1902 till centrala Tianshan. Han blev 1903 privatdocent i geografi i Göttingen, 1906 extra ordinarie professor i Rostock och ordinarie professor 1907 i Bern, 1909 i Greifswald, 1917 i Königsberg och 1923 i Berlin. Han invaldes 1926 som ledamot i Leopoldina.

Under första världskriget var han från 1916 ledare för de vetenskapliga arbetena vid den "Landeskundliche Kommission", som under ockupationen upprättades vid det tyska generalguvernementet i Polen. Där företogs i stor utsträckning vetenskapliga undersökningar på olika geografiska områden, vilka under den ryska överhögheten endast i ringa grad varit föremål för uppmärksamhet.

Bibliografi

• Der südliche und mittlere Ural (1898)
• Forschungsreise in den zentralen Tiën-schan und Dsungarischen Ala-tau (Russisch Zentral-Asien) im Sommer 1902 (1902)
• Moderne Methoden der Erforschung, Beschreibung und Erklärung geographischer Landschaften (1914)
• Die Grenzmarken des Europäischen Russlands; ihre geographische Eigenart und ihre Bedeutung für den Weltkrieg (1915)
• Methodischer Atlas zur Länderkunde von Europa (1915)
• Landschaften und Städte Polens und Litauens. Beiträge zu einer regionalen Geographie. Auf Grund von Reisebeobachtungen im dienste der "Landeskundlichen Kommission beim Generalgouvernement Warschau" (1918)
• Finnland, Estland und Lettland, Litauen (1924)
• Beiträge zur schlesischen Landeskunde. Dem XXI. Deutschen Geographentage dargeboten vom Geographischen Institut der Universität Breslau (1925)
• Países Bálticos (1930)

Källor

• Friederichsen, Max i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1923)
• Friederichsen, Max i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1926)