Mostafa Chamran

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Mostafa Chamran

Mostafa Chamran, född 8 mars 1932 i Teheran, död 20 juni 1981, var en iransk politiker, islamist och fysiker som var Irans första försvarsminister efter islamiska revolutionen. Han var även ledamot i parlamentet samt befälhavare för paramilitära frivilliga i Iran-Irakkriget. Han dödades i kriget. Chamran var också med och grundade Amalrörelsen i södra Libanon.

Uppväxt och utbildning[redigera | redigera wikitext]

Mostafa Chamran föddes i Teheran 1932. Vid 15 års ålder var han aktiv i islamiska kretsar och deltog i ayatolla Mahmoud Taleghanis föreläsningar om Tafsir. Han studerade även logik och filosofi under ayatolla Morteza Motahhari. Hans studietalanger gav honom ett stipendium för att studera i USA. Där läste han i 14 år fram till sin magisteruppsats vid Texas A&M University och fortsatte sedan med en doktorsavhandling inom elektronik och plasmafysik vid University of California, Berkeley.[1][2][3] På 1960-talet arbetade Chamran på Bell Labs och vid Nasas Jet Propulsion Laboratory med satellit- och radarteknik. Förutom persiska talade han även flytande arabiska, engelska, franska och tyska.

Politiska aktiviteter[redigera | redigera wikitext]

Chamran blev på 1960-talet medlem av Iranska frihetsrörelsen som leddes av Mehdi Bazargan.[1][4] Han tillhörde tillsammans med Ebrahim Yazdi, Sadegh Ghotbzadeh och Ali Shariati organisationens radikala gren.[5] Efter sin examen reste Chamran till Kuba för att få militär utbildning.[6] I december 1963 reste han tillsammans med Ghotbzadeh och Yazdi från USA till Egypten, där han utbildade sig i gerillakrigföring.[7][8] De mötte de egyptiska myndigheterna och bildade en anti-Shah-organisation som kallades SAMA ("särskild organisation för enighet och handling"). Chamran valdes som dess militära ledare.[5] Vid sin återkomst till USA 1965 grundade Chamran gruppen Röd Shiism i San José i Kalifornien med syfte att utbilda militanta aktivister. Hans bror Mehdi var också med i gruppen. År 1968 grundade han en annan grupp, The Muslim Student Association of America (MSA), som senare leddes av Ebrahim Yazdi. Gruppen lyckades etablera underavdelningar även i Storbritannien och Frankrike.[7] År 1971 lämnade Chamran USA och reste till Libanon[7] där han anslöt sig till PLO och Amalrörelsen.[6] Han blev en av ledarna och grundarna i den islamiska revolutionära rörelsen i Mellanöstern. Chamran organiserade och utbildade gerillasoldater och revolutionärer i Algeriet, Egypten och Syrien. Under inbördeskriget i Libanon samarbetade han aktivt med Musa al-Sadr, grundare av Amalrörelsen[9], och sägs ha varit al-Sadrs "högra hand".[10][11] Vid den iranska islamiska revolutionen 1979 återvände Chamran till Iran.[12] Han tjänstgjorde som vice premiärminister i Mehdi Bazargans interimsregering.[13][14] Han utsågs även till befälhavare för Irans Pasdaran (från mars 1979 till 1981) och ledde de militära operationerna i Kurdistan, där kurderna gjorde uppror mot den islamiska regimen.[13] Han tjänstgjorde som försvarsminister från september 1979 till 1980, (den första civila försvarsministern i den islamiska republiken).[15] I mars 1980 valdes han in i Irans parlament (majlis) som representant för Teheran.[16]

Död[redigera | redigera wikitext]

Chamran ledde en infanterienhet under Iran-Irakkriget. Han skadades två gånger av granatsplitter.[17] Dock vägrade han att lämna sin enhet.[17] Senare dödades han i kriget i Dehlavieh den 20 juni 1981.[1][18][19][20][21] Detaljerna kring hans död är oklara.[12][22][23] Chamran begravdes på Behesht-e Zahra i Teheran.[17]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Efter Chamrans död proklamerade Khomeini Chamran som "stolt islamisk ledare". Chamran fick postumt en hjältestatus, och många byggnader och gator i Iran och Libanon har uppkallats efter honom.[17] Flera biografier har publicerats.[24][25] År 2013 uppkallades nattfjärilsarten Anagnorisma chamrani efter Chamran.[26] År 2014 kom en film med titeln Che som skildrar de två sista dagarna i Chamrans liv.[27]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Moezzinia, Vida. ”Dr. Mostafa Chamran”. IICHS. http://iichs.org/index_en.asp?id=1609&doc_cat=16. Läst 17 februari 2013. 
  2. ^ Shahid Mostafa Chamran has been known for his life of sacrifices”. ABNA. 26 juni 2010. http://abna.ir/data.asp?lang=3&Id=193400. Läst 17 februari 2013. 
  3. ^ ”An integrator based on motion and electrostatic charge. (Book, 1959)”. [WorldCat.org]. http://www.worldcat.org/title/integrator-based-on-motion-and-electrostatic-charge/oclc/5974555&referer=brief_results. Läst 17 februari 2013. 
  4. ^ ”Mehdi Bazargan's biography”. Bazargan website. http://www.bazargan.info/la_english/english.htm. Läst 3 augusti 2013. 
  5. ^ [a b] Houchang Chehabi; Rula Jurdi Abisaab; Centre for Lebanese Studies (Great Britain) (2 April 2006). Distant Relations: Iran and Lebanon in the Last 500 Years. I.B.Tauris. sid. 182. ISBN 978-1-86064-561-7. http://books.google.com/books?id=elHww0W0ZO4C&pg=PA182. Läst 8 augusti 2013 
  6. ^ [a b] Zabih, Sepehr (September 1982). ”Aspects of Terrorism in Iran”. Annals of the American Academy of Political and Social Science. International Terrorism (Sage Publications) 463: sid. 84–94. doi:10.1177/0002716282463001007. http://www.jstor.org/stable/1043613. Läst 28 juli 2013. 
  7. ^ [a b c] Barsky, Yehudit (1 maj 2003). ”Hizballah” (Terrorism Briefing). The American Jewish Committee. Arkiverad från originalet den 29 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131029184824/http://www.ajc.org/atf/cf/%7B42D75369-D582-4380-8395-D25925B85EAF%7D/Hizballah_052003.pdf. Läst 5 augusti 2013. 
  8. ^ Samii, Abbas William (1997). ”The Shah's Lebanon policy: the role of SAVAK”. Middle Eastern Studies 33 (1): sid. 66–91. doi:10.1080/00263209708701142. http://dx.doi.org/10.1080/00263209708701142. Läst 21 augusti 2013. 
  9. ^ Ostovar, Afshon P. (2009). ”Guardians of the Islamic Revolution Ideology, Politics, and the Development of Military Power in Iran (1979–2009)” (PhD Thesis). University of Michigan. http://deepblue.lib.umich.edu/bitstream/handle/2027.42/64683/afshon_1.pdf;jsessionid=DF7BFA33BF18FF73E9117CB0504F14E1?sequence=1. Läst 26 juli 2013. 
  10. ^ Musa al Sadr: The Untold Story”. Asharq Alawsat. 31 maj 2008. Arkiverad från originalet den 19 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131019131923/http://www.aawsat.net/2008/05/article55258754. Läst 5 augusti 2013. 
  11. ^ Ataie, Mohammad (Summer 2013). ”Revolutionary Iran’s 1979 endeavor in Lebanon”. Middle East Policy XX (2). http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/mepo.12026/pdf. Läst 21 augusti 2013. 
  12. ^ [a b] John H. Lorentz (1 April 2010). The A to Z of Iran. Rowman & Littlefield. sid. 69. ISBN 978-0-8108-7638-5. http://books.google.com/books?id=o-rIhengOn0C&pg=PA69. Läst 2 augusti 2013 
  13. ^ [a b] Iran Unleashes Might on Kurds”. The Pittsburgh Press. UPI (Tehran). 2 september 1979. http://news.google.com/newspapers?id=iuoeAAAAIBAJ&sjid=IlwEAAAAIBAJ&pg=6542,221594&dq=mostafa+chamran&hl=en. Läst 8 augusti 2013. 
  14. ^ Kurds claim town siege”. The Palm Beach Post. 17 augusti 1979. http://news.google.com/newspapers?id=UvgiAAAAIBAJ&sjid=Ec4FAAAAIBAJ&pg=805,2321889&dq=mostafa+chamran&hl=en. Läst 8 augusti 2013. 
  15. ^ Rose, Gregory F. (Spring–Summer 1984). ”The Post-Revolutionary Purge of Iran's Armed Forces: A Revisionist Assessment”. Iranian Studies 17 (2-3): sid. 153–194. doi:10.1080/00210868408701627. http://www.jstor.org/stable/4310440. Läst 19 augusti 2013. 
  16. ^ Bahman Baktiari (1996). Parliamentary Politics in Revolutionary Iran: The Institutionalization of Factional Politics. University Press of Florida. sid. 79. ISBN 978-0-8130-1461-6. http://books.google.com/books?id=Z_jPuuxfIv4C&pg=PA79. Läst 27 juli 2013 
  17. ^ [a b c d] Scott Peterson (21 September 2010). Let the Swords Encircle Me: Iran--A Journey Behind the Headlines. Simon & Schuster. sid. 701. ISBN 978-1-4165-9739-1. http://books.google.com/books?id=BSn7ms3kdsoC&pg=PA701. Läst 5 augusti 2013 
  18. ^ Bernard Reich, Political Leaders of the Contemporary Middle East and North Africa p.466
  19. ^ Daniel Brumberg, Reinventing Khomeini p.272
  20. ^ Houchang Chehabi; Rula Jurdi Abisaab (2 April 2006). Distant Relations. I.B.Tauris. sid. 208. ISBN 978-1-86064-561-7. http://books.google.com/books?id=elHww0W0ZO4C&pg=PA208. Läst 19 februari 2013 
  21. ^ Houchang E. Chehabi, Iranian Politics and Religious Modernism p.293
  22. ^ Manouchehr Ganji (2002). Defying the Iranian Revolution: From a Minister to the Shah to a Leader of Resistance. Greenwood Publishing Group. sid. 109. ISBN 978-0-275-97187-8. http://books.google.com/books?id=NboVl-CeYs0C&pg=PA109. Läst 1 augusti 2013 
  23. ^ Augustus R. Norton (19 January 2009). Hezbollah: A Short History. Princeton University Press. sid. 30–. ISBN 978-0-691-14107-7. http://books.google.com/books?id=x0MZOnnu8qcC&pg=PA30. Läst 9 augusti 2013 
  24. ^ Martyr Chamran’s biography book unveiled”. Taqrib News. 20 juni 2012. http://www.taghribnews.com/vdcevo8o.jh8voik1bj.html. Läst 4 augusti 2013. 
  25. ^ Book on lifestyle of Iranian veteran Chamran published in UK”. Tehran Times (Tehran). 10 juli 2013. Arkiverad från originalet den 6 december 2013. https://web.archive.org/web/20131206164414/http://www.tehrantimes.com/arts-and-culture/109182-book-on-lifestyle-of-iranian-veteran-chamran-published-in-uk. Läst 8 augusti 2013. 
  26. ^ doi:10.3897/zookeys.317.5515
  27. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 7 maj 2014. https://web.archive.org/web/20140507150619/http://www.presstv.com/detail/2014/02/15/350775/fajr-filmfest-2014-hails-winners/. Läst 23 april 2014.