Officer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

En officer, pluralform officerare, är ett högre befäl i militären. Termen uppkom vid slutet av medeltiden som en allmän term för befäl, när riddarhärarna började försvinna och ersättas med legoknektsarméer. Senare skilde man mellan "överofficerare", senare "officerare", befäl med ansvarsfullare uppgifter, och underofficerare, befäl med mindre ansvarsfulla uppgifter. Vid tiden för statsarméernas genombrott på 1600-talet kom rekryteringen till de olika befälskategorierna, precis som tidigare, att påverkas av socialt ursprung. Officerarna kom att rekryteras från samhällets högre klasser, i första hand (adeln), och personer som blivit officerare men haft sitt ursprung i lägre stånd adlades och tillhörde eliten i samhället, medan underofficerare rekryterades från manskapet (de meniga), som vanligen kom från samhällets lägre klasser. Under 1600-talet var ståndscirkulation från manskap via underofficer till officer och adelskap inte okänt till exempel överste SilfverloodVästgöta Ryttare som börjat som trosspojke och Erik Dahlbergh som gått en liknande bana.

Idag lever denna uppdelning på två befälskategorier kvar i de flesta länders arméer. Officerarna är då generalister inriktade mot administrativa uppgifter och högre ledning, vanligen direktrekryterade unga män och kvinnor med en civil utbildning, som valts ut efter ingående fysiska och psykiska tester och genomgått en flerårig utbildning. I en armé börjar de vanligen som plutonchefer för att få praktik i yrket, men är avsedda för högre befäl.

Idag tar samhällseliterna sällan del i officersyrket och försvarsmakten. I Europa och Nordamerika tillhör officerare snarare medelklassen. I många länder har alternativa rekryteringsvägar för officerare skapats, genom att det är möjligt att gå "den långa vägen" till officer, via underofficer. I framförallt Norge och Sverige har man istället övergått till ett enbefälssystem, där allt yrkesbefäl har status som officer, även om deras arbetsuppgifter i fredstid ibland motsvarar andra länders underofficerare. I Finland har ett liknande system funnits, men man har 2007 återinfört yrkesunderofficerarna.

Språkligt är singularformen officer och pluralformen officerare. Detta är en ovanlig form av pluralböjning av en yrkesbeteckning i svenskan och orsakar ibland missförstånd. De flesta yrken på -er i singular får ett extra -er i plural, exempelvis bankkamrerer. Även pluralformen officerer finns belagd i äldre svenska. Det finns också flera yrken som slutar på -are i singular, och som då inte får någon pluraländelse, exempelvis murare. Detta leder till att man ibland hör formen officerare använd även i singular, men detta anses ej vara korrekt språkbruk.[1]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Officer är i den svenska Försvarsmakten benämning på yrkesmilitärer och värnpliktiga officerare. Officerare indelas i yrkes, reservofficerare och värnpliktiga officerare. Den tillsvidareanställda kåren av yrkes- och reservofficerare består av omkring 9 000 yrkesofficerare och 9 000 reservofficerare. Efter NBO reformen 1983 var yrkesofficer synonymt med yrkesmilitär, men begreppet officer får en annan mer traditionell innebörd i och med införandet av ett två-befälssystem, där större delen av yrkesofficerarna(yrkesmilitärerna) överförs till en specialistofficerskår (underofficerkår/underbefälsskår) och en mindre del till en officerskår (OF).

Värnpliktiga Officerare genomgick en 15 månaders utbildning följt av 3 månaders kadettskola och placerades normalt som plutonchef i krigsorganisationen. Efter studier vid FBU (Frivillig Befälsutbildning) varvat med krigsförbandsövningar(KFÖ) och särskild övning för befäl (SÖB) kunde VO placeras som ställföreträdande kompanichef eller kompanichef.

NBO (Ny Befäls Ordning) reformen 1983, slog ihop yrkesunderbefäl, yrkesunderofficerare och officerare till en gemensam kår och yrkesofficer blev ett samlingsbegrepp för yrkesmilitärer. Kategorin Värnpliktiga Officerare(VO) påverkades däremot inte av reformen och värnpliktiga behöll uppdelningen värnpliktiga officerare, värnpliktiga plutonsbefäl och värnpliktiga gruppbefäl.

Före befälsreformen 1972 var endast den som genomgått Krigsskolan officer. 1972-1983 benämndes dessa regementsofficerare. Då utbildades man till officer på någon av de två MilitärhögskolornaKarlberg eller i Halmstad.

Från 2008 producerar den grundläggande officersutbildningen två olika personalkategorier: officerare (OFF/Y respektive OFF/R) och specialistofficerare (SO/Y respektive SO/R). Grundläggande krav för tillträde till båda inriktningarna är genomförd värnpliktsutbildning och allmän behörighet för tillträde till grundläggande högskoleutbildning. 2008 inrättades dock en aspirantutbildning för sökande som inte genomgått värnplikt. Denna ger tillträde till ca en tredjedel av utbildningsinriktningarna på specialistofficersutbildningen.

OFF/Y utbildas i tre olika profiler som under den verksamhetsförlagda utbildningen uppdelas ytterligare i olika utbildningslinjer. Undervisningen bedrivs inom ramen för det treåriga officersprogrammet vid Försvarshögskolan. Under två av de tre åren sker utbildningen på Karlberg, ett år sker Verksamhetsförlagd utbildning på någon av Försvarsmaktens olika fack- och funktionsskolor. Utbildningen är en högskoleutbildning som ger 180 högskolepoäng. Första anställning som yrkesofficer sker med fänriks grad. Vilken grad man sedan uppnår i karriären styrs av organisationens behov.

OFF/SK är en officer med särskild kompetens. Dessa är vanligen vidareutbildade officerare, men kan även vara en person med särskild kompetens som rekryterats för ett visst ändamål. Fortifikationsofficer är ett exempel på OFF/SK, där den särskilda kompetensen ligger inom skydds- och befästningsteknik. Fortifikationsofficeren är ansvarig för all fortifikation inom ett geografiskt område, och tillhör organisatoriskt FMTM.

OFF/R utbildas inom ramen för Reservofficersutbildningen, ROU. Denna är tvåårig och sker delvis inom ramen för både Officersprogrammet och Specialistofficerutbildningen. Den tredje terminen sker som verksamhetsförlagd utbildning. Efter utbildningen utnämns man till fänrik och anställs som reservofficer.

SO (både SO/Y och SO/R) utbildas på drygt 60 olika utbildningslinjer. Utbildningens längd varierar mellan ett och tre och ett halvt år beroende på inriktning. Första anställning sker med förste sergeants grad inom alla försvarsgrenar förutom flottan där graderna är 1:e styrman, 1:e konstapel och 1:e maskinist. Den högsta graden som specialistofficer är regements- eller flottiljförvaltare beroende på armén, flygvapnet eller marinen. Systemet för SO infördes i mars 2009.

Finland[redigera | redigera wikitext]

Officer i den finländska försvarsmakten utbildas vid Försvarshögskolan.

Det finns tre alternativa examina: grundstudier (60 studieveckor), kandidatexamen i militärvetenskaper (120 studieveckor) och magisterexamen i militärvetenskaper (160 studieveckor).

Den som genomgått grundstudierna för officer innehar tjänst som ställföreträdande plutonchef och är visstidsanställd i fem år. Efter examen erhålles fänriks grad. Officeren kan komplettera sina studier till kandidat- eller magisterexamen i militärvetenskaper.

Den som är kandidat i militärvetenskaper fungerar som plutonchef och senare som ställföreträdande kompanichef och är visstidsanställd i tio år. Efter examen erhålles löjtnants grad. Officeren kan komplettera sina studier till magisterexamen i militärvetenskaper.

Den som är magister i militärvetenskaper fungerar som ställföreträdande kompanichef eller i specialuppgifter inom marinen eller flygvapnet. Officeren tjänstgör senare i karriären exempelvis som lärare, kompanichef eller som bataljonschef. Den som är magister i militärvetenskaper innehar en ordinarie tjänst (tillsvidareanställning). Efter examen erhålles premiärlöjtnants grad.

USA[redigera | redigera wikitext]

Amerikanska marinkåren[redigera | redigera wikitext]

Marinkårens officerare får sin grundläggande utbildning antingen vid den amerikanska sjökrigsskolan United States Naval Academy (USNA) i Annapolis eller vid marinkårens krigsskola, Officer Candidate School (OCS) i Quantico, utanför Triangle, Virginia.

Vid OCS finns följande alternativa utbildningsvägar:

  • 1. Plutonschefsskola (PLC) för studenter vid civila universitet och högskolor
  • 2. Officeraspirantskola (OCC) för sistaårsstudenter och civila med avlagd akademisk examen.
  • 3. Aspirantskola efter reservofficersprogram vid universitet och högskolor (NROTC).
  • 4. Program för utbildning av officerare från underbefälet och underofficerarna.

35 % av officerarna har genomgått PLC, 24 % OCC, 15 % NROTC, 14 % USNA medan 12 % kommer från underbefäls- eller underofficerskårerna.

Efter officersexamen och utnämning till Second Lieutenant (fänrik), fortsätter utbildningen omedelbart med marinkårens stridsskola, The Basic School (TBS). Där finns tre utbildningslinjer, markstrid (plutonchef), luftstrid (grundläggande flygutbildning) eller juridik (grundläggande utbildning som auditör). 83 % av officerarna går på markstridslinjen, 28 % luftstridslinjen och mindre än 1 % juristlinjen. Av markstridslinjens officerare placeras 1/3 i stridande befattningar och 2/3 i understöds- och underhållstjänst.

Efter TBS fortsätter marinkårsofficerens utbildning med truppslagsofficersutbildning. Markstridsofficeren kan utbildas till infanteriofficer, fältartilleriofficer, stridsvagnsofficer, ingenjörsofficer, underrättelseofficer, signalofficer, militärpolisofficer, underhållsofficer eller marktjänstofficer för flygande förband. Flygstridsofficeren utbildas antingen till flygförare eller till systemoperatör. Den juridiske officeren avslutar sin utbildning till auditör och avlägger advokatexamen. Marinkåren hade 1999 ca 16 000 officerare på aktiv stat.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dagens Nyheter, Språkfrågan 19 september 2008: Officer och officerare utan militärisk ordning

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]