Nagorno-Karabach-kriget

Nagorno-Karabach-kriget
Ägde rum 20 februari 1988 - 16 maj 1994 Plats  Nagorno-Karabach  Armenien  Azerbajdzjan Resultat Avgörande armenisk militär seger. Eldupphör fördrag ( Bishkek protokoll , som fortfarande är i kraft), pågående fredssamtalen att avgöra framtiden för det omstridda området Territoriella ändringar Inrättande av de facto oberoende Nagorno-Karabach republiken, återstående ett de jure del av Azerbajdzjan.
Stridande
Nagorno-Karabach  Armenien Stöds av:  OSS	Azerbajdzjan Stöds av:  Afghanistan Tjetjenien  OSS
Befälhavare och ledare
Samvel Babajan Monte Melkonian Hamajak Harojan Vazgen Sargsian Arkady Ter-Tadevosian Anatolij Zinevitj	Isgandar Hamidov Surat Husejnov Rahim Gazijev Sjamil Basajev Gulbuddin Hekmatjar
Styrka
Nagorno-Karabach: 20 000 soldater Armenien: 20 000 soldater Totalt: 40 000 soldater	Azerbajdzjan: 74 000 soldater Afghanistan: ca 2 500 soldater Tjetjenien: ca 2 500 soldater Totalt: 79 000 soldater
Förluster
Döda: 4 592 Sårade: 25 000 Saknade: 196	Döda: 25 000 Sårade: 60 000 Saknade: 4 210

Nagorno-Karabach-kriget var ett krig som ägde rum mellan 1988 och 1994 i den lilla enklaven Nagorno-Karabach i sydvästra Azerbajdzjan. Det var en konflikt om de etniska armenierna i Nagorno-Karabach. År 1988 förklarade den nybildade parlamentet i enklaven att man ville gå med Armenien. Beslutet fördömdes av den azerbajdzjanska befolkningen i enklaven och en folkomröstning hölls, där majoriteten röstade för självständighet. Detta ledde till ökat våld mellan etniska grupper.

När Azerbajdzjan blev självständigt förklarade man att man ville att Nagorno-Karabach skulle fortsätta att tillhöra Azerbajdzjan. Detta ledde till krigsutbrottet under vintern 1991. Under våren 1992 ockuperade Armenien den så kallade Lachinekorridoren (det landområde som ligger mellan Nagorno-Karabach och Armenien). Azerbajdzjan led relativt stora förluster i människoliv. Män ner till 16-års ålder, helt utan militär erfarenhet, skickades till militärtjänst. Man lyckades inte att med internationell hjälp lösa konflikten på ett sätt som båda parterna accepterade. När armeniska styrkor erövrade landområden längs gränsen mellan Azerbajdzjan och Iran genomförde Iran ett varnande mobilisering. Trots möjliga risker blev aldrig kriget en viktig regional konflikt, och inget land ingrep på uppdrag av endera parten mot den andra. I slutet av 1994 kontrollerade Armenien nästan hela enklaven och 9 procent av Azerbajdzjans territorium. Mot slutet av kriget blev det uppror i Azerbajdzjan mot president Abülfaz Elçibay och Azerbajdzjan skickade fler trupper för att delta i striderna. Ofta ledde detta till att Armenien hade möjlighet att erövra hela städer utan att behöva skjuta ett enda skott. När Azerbajdzjans president till slut störtades gick den nya regimen med på att förhandla fram en vapenvila.

Ryssland förhandlade fram en vapenvila i maj 1994 och sedan dess har det pågått fredsförhandlingar som inte har lyckats. Azerbajdzjanska hot för att återerövra enklaven och skärmytslingar längs fronten har bidragit till att konflikten är en potentiell risk för att bli en regional konflikt. Så sent som 2010 uppstod det flera mindre gränsintermezzon mellan parterna.