Hoppa till innehållet

Nakba

Från Wikipedia
Palestinska flyktingar 1948. Källa: Framsidan av boken "The Birth of the Palestinian Refugee Problem" av Benny Morris, Cambridge University Press 1989.

Nakba (arabiska: النكبة, al-Nakba, "katastrofen") var den etniska rensningen av palestinier under 1948 års arabisk-israeliska krig genom deras våldsamma förflyttning och fördrivande från mark, egendom och tillhörigheter, tillsammans med förstörelsen av deras samhälle, kultur, identitet, politiska rättigheter och nationella ambitioner.[1] Uttrycket används också för att beskriva sionistmilisernas och senare Israels förföljelse och fördrivning av palestinier före och efter kriget.[2] Som helhet täcker det splittringen av det palestinska samhället och det långvariga förkastandet av rätten att återvända för palestinska flyktingar och deras ättlingar.[3][4]

Bakgrund

[redigera | redigera wikitext]

Ett stort antal palestinier fördrevs eller flydde från det område som 1948 kom att kallas Israel. Uppgifterna om hur många har varit väldigt varierande. Från arabiskt håll har uppgivits 900 000 medan en officiell israelisk uppskattning stannar på 520 000. FN:s flyktingorganisation UNRWA uppger siffran 726 000 och det brittiska utrikesdepartementet har angett siffran 711 000. Enligt den israeliske historiken Benny Morris är 700 000 en rimlig uppskattning.[5]

Den arabiska versionen – bekräftad av samtida forskare som israelen Ilan Pappé – har varit att sioniströrelsen drev en medveten policy att fördriva palestinier från de områden som efter kriget 1949 tillhörde Israel.

Enligt israelisk uppfattning var flykten en del av Arabförbundets plan att invadera Palestina 1948. Order skulle ha utgått att evakuera araber innan huvudstriden började. Detta har dock visats vara en propagandalögn.[6] Flera studier har gjorts och kommit fram till olika svar angående skuldfrågan för den stora flykten av palestinier, en av de är det faktum att arabiska grannländer bad arabiska palestinier att fly innan invasionen av det nyfödda Israel skulle ske.[7]

Mellan december 1947 och mars 1948 var det bara välsituerade araber som lämnade Palestina. Mellan april och maj 1948 inleddes massflykten när ledarna på den palestinska sidan blev oeniga och flydde. Efter arabstaternas intervention den 15 maj började den sionistiska sidan uppmana araberna att lämna landet. David Ben-Gurion förklarade att delningsplanen från 1947 var död och att situationen i Palestina skulle fastställas genom militär makt.[8]

Benny Morris har studerat 392 palestinska byar, städer och stadsdelar.[5]

Han delade in dem i sex kategorier beroende på huvudorsak till flykten:

  • flykten skedde på arabisk order
  • flykten skedde under påverkan av en besegrad grannby
  • flykten skedde genom utdrivning, genomförd av israeliska trupper
  • flykten skedde på grund av sionistiskt militärt ingrepp
  • flykten skedde på grund av rädsla
  • flykten skedde efter rykteskampanj initierad från sionistiskt håll om vilket blodbad som skulle drabba befolkningen efter sionistisk erövring

I sex fall anger han arabisk order som orsak till flykten. Om man slår samman tre av grupperna till en grupp "normalflykting som påverkats i huvudsak av den skräck för fienden som finns i konflikter” och de övriga tre till en grupp "fördrivna", det vill säga påverkade till flykt av direkt eller indirekt sionistiskt fysiskt eller psykiskt våld, får man fram att en dryg fjärdedel kan betraktas som "normalflyktingar" och tre fjärdedelar som "fördrivna". Deir Yassin-massakern är det mest kända exemplet på sionistiskt våld som orsakat flykt.[6]

Från arabsidan uppmanades flyktingarna att återvända. Arabförbundets generalsekreterare Azzam Pascha, Transjordaniens kung Abdullah och milischefen Qawukji utfärdade offentliga påbud till flyktingarna omgående skulle återvända till sina hem, men flykten fortsatte. Många räknade med att bara fly undan striderna för att därefter kunna återvända till sina hem. Israel förhindrade emellertid återvändandet.

I mitten av juni 1948 fattade Israels regering ett formellt beslut om att inga flyktingar skulle tillåtas återvända.[9][10][11] 500 palestinska byar utsattes för militära rensningskampanjer där invånarna fördrevs och mycket av infrastruktur och byggnader totalförstördes. Marken blev i många fall naturreservat eller uppläts som mark för nybyggnad åt kibbutzrörelsen. Listan över palestinska byar som avfolkades 1948 omfattar 660 byar.

Reaktioner från arabiska och muslimska länder

[redigera | redigera wikitext]

Efter det arabisk-israeliska kriget 1948, då fem arabländer (Egypten, Irak, Jordanien, Libanon och Syrien) anföll Israel och gick förlorande ur striderna, genomfördes en rad antisemitiska kampanjer i flera länder med muslimsk eller arabisk majoritet. För att hämnas genomförde man etnisk rensning på judar i flera länder. Hundratusentals judar tvingades lämna sina hem och majoriteten flyttade till Israel.[12][13][14] Judarna refererar ibland till dessa händelser som "den judiska nakban".[15]

Palestinier i dagens Israel

[redigera | redigera wikitext]

Palestinier i Israel utgör cirka 21 % av landets befolkning (2021), vilket motsvarar drygt två miljoner människor.[16] De är i huvudsak ättlingar till de palestinier som stannade kvar inom Israels gränser efter självständighetskriget 1948. Palestinska medborgare i Israel har formellt samma medborgerliga rättigheter som judiska israeler – inklusive rösträtt, tillgång till utbildning och sjukvård samt representation i parlamentet (Knesset).[17]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Susan Abulhawa: Morgon i Jenin. Norstedts, 2010

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ↑ Abu-Laban & Bakan 2022, s. 511–512.; Manna 2022, s. 7–9.; Khalidi 2020, s. 60, 76, 82, 88–89.; Shenhav 2019, s. 48-51.; Bashir & Goldberg 2018, Introduction.; Nashef 2018, s. 6.; Rouhana & Sabbagh-Khoury 2017, s. 393 n. 2.; Al-Hardan 2016, s. xi, 2.; Rashed , Short & Docker 2014, s. 1.; Sayigh 2013, s. 52–55.; Masalha 2012, s. 1, 10–13.; Lentin 2010, ch. 2.; Milshtein 2009, s. 47.; Ram 2009, s. 366–367.; Webman 2009, s. 29.; Abu-Lughod & Sa'di 2007, s. 3, 8–9.
  2. ↑ Sayigh 2023, s. , 285, 288 n. 12, 288 n. 13.; Pappe 2021, s. 70-71, 80.; Khalidi 2020, s. 75.; Shenhav 2019, s. 49.; Bashir & Goldberg 2018, s. 7, 33 n. 4.; Khoury 2018, s. xiii, xiv.; Rouhana & Sabbagh-Khoury 2017, s. 393, 407, 422-423.; Rashed , Short & Docker 2014, s. 1, 12-18.; Masalha 2012, s. 5, 12-14, 75, 251, 254.; Lentin 2010, s. 111.; Abu-Lughod & Sa'di 2007, s. 10, 18-19.; Jayyusi 2007, s. 109-110, 114-116.
  3. ↑ Masalha 2012, s. 3.; Dajani 2005, s. 42.; Abu-Lughod & Sa'di 2007, s. 3.
  4. ↑ Khalidi, Rashid I. (1992). ”Observations on the Right of Return”. Journal of Palestine Studies 21 (2). doi:10.2307/2537217. ”Only by understanding the centrality of the catastrophe of politicide and expulsion that befell the Palestinian people – al-nakba in Arabic – is it possible to understand the Palestinians' sense of the right of return”.
  5. 1 2 Morris, Benny (2004 (reviderad)) [1988] (på engelska). The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947–1949. Cambridge University Press
  6. 1 2 Persson, Sune (2001). Palestinakonflikten. Lund: Studentlitteratur. sid. 53
  7. ↑ ”The Nakba Obsession” (på engelska). City Journal. https://www.city-journal.org/article/the-nakba-obsession. Läst 27 maj 2025.
  8. ↑ Persson, Sune (2001). Palestinakonflikten. Lund: Studentlitteratur
  9. ↑ ”Yosef Weitz-A Brief Biography & Quotes” (på engelska). Palestineremembered.com. Arkiverad från originalet den 9 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110709214914/http://palestineremembered.com/Acre/Famous-Zionist-Quotes/Story644.html. Läst 26 juli 2011.
  10. ↑ ”Yosef Weitz” (på engelska). Wikipedia. 2025-10-11. https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Yosef_Weitz&oldid=1316272879. Läst 15 maj 2026.
  11. ↑ Gahrton, Per (2008). Palestinas frihetskamp, Historia, analys och personliga iakttagelser. Stockholm: Carlsson bokförlag. ISBN 978 91 7331 177 9
  12. ↑ Schwartz, Adi (4 januari 2008). ”‘All I wanted was justice’”. Haaretz. Arkiverad från originalet den 20 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160320053204/http://www.adi-schwartz.com/israeli-arab-conflict/all-i-wanted-was-justice/. Läst 11 november 2022.
  13. ↑ Malka Hillel Shulewitz, The Forgotten Millions: The Modern Jewish Exodus from Arab Lands, Continuum 2001, pp. 139 and 155.
  14. ↑ Ada Aharoni. ”The Forced Migration of Jews from Arab Countries”. Historical Society of Jews from Egypt website. Arkiverad från originalet den 13 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120213230126/http://www.hsje.org/forcedmigration.htm. Läst 1 februari 2009.
  15. ↑ Dror Yemini, Ben (16 maj 2009). ”The Jewish Nakba: Expulsions, Massacres and Forced Conversions” (på hebreiska). http://www.nrg.co.il/online/1/ART1/891/209.html. Läst 23 juni 2009.
  16. ↑ ”Statistical Report on Arab Society in Israel :2021” (på engelska). en.idi.org.il. 16 maj 2022. https://en.idi.org.il/articles/38540. Läst 27 maj 2025.
  17. ↑ Kali Robinson. ”What to Know About the Arab Citizens of Israel | Council on Foreign Relations” (på engelska). www.cfr.org. https://www.cfr.org/backgrounder/what-know-about-arab-citizens-israel. Läst 27 maj 2025.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Nakba&oldid=59313084”