David Ben-Gurion

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
David Ben-Gurion
דָּוִד בֶּן-גּוּרִיּוֹן

David Ben-Gurion 1959.

Ämbetsperiod
14 maj 19487 december 1953
Företrädare Posten skapad
Efterträdare Moshe Sharett
Ämbetsperiod
2 november 195521 juni 1963
Företrädare Moshe Sharett
Efterträdare Levi Eshkol

Född 16 oktober 1886
Płońsk, Ryska imperiet
Död 1 december 1973 (87 år)
Israel
Politiskt parti Mapai, Rafi, Nationella listan
Namnteckning David Ben-Gurions namnteckning

David Ben-Gurion (uttal - hebreiska: דָּוִד בֶּן-גּוּרִיּוֹן), född David Grün den 16 oktober 1886 i Płońsk i dåvarande Ryska imperiet, död 1 december 1973 i Tel Hashomer, Israel, var en israelisk politiker och Israels förste premiärminister (1948–1953, 1955–1963) för Mapai.

Ben-Gurion utropade den självständiga staten Israel i Tel Aviv den 14 maj 1948.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

David Grün föddes i Płońsk, Polen, och blev redan i unga år aktiv socialist. 1905 bildade han en judisk försvarsorganisation, som reaktion på pogromer, och blev av den anledningen fängslad. Året därefter emigrerade han till Palestina, som var under osmanskt herravälde, och arbetade inom jordbruket. Orsaken till hans invandring var att han i Polen stiftat bekantskap med den sionistiska rörelse som förestods av Theodor Herzl och Chaim Weizmann. Han studerade under en tid juridik i Konstantinopel.

1915 utvisades Ben-Gurion från Palestina, och han slog sig då ned i USA där han verkade i enlighet med sin socialistiska och sionistiska övertygelse. Till hans engagemang under USA-åren hör att han bildade en judisk legion, vilken på Storbritanniens sida stred mot Turkiet 1918. Först 1921 återvände Ben-Gurion till Palestina, där han grundade Mapai, det sionistiska socialdemokratiska partiet, vars partiledare han blev 1930. 1935 blev han generalsekreterare för Histadrut. Dessutom deltog han i grundandet av vad som skulle bli Israels armé, Haganah.

När FN beslutat om Palestinas delning 1947, blev Ben-Gurion ordförande för Israels nationalråd, och året därpå blev han ledare för Haganah. Den 14 maj 1948 utsågs Ben-Gurion till provisorisk premiärminister för Israel. Vid sidan av befattningen som premiärminister var Ben-Gurion landets försvarsminister. Han ledde därför det påföljande kriget mot arabstaterna. Hans ämbetsperiod utmärktes även av att han verkade aktivt för att uppmuntra judisk invandring till den nya staten.

1953-1955 verkade det som att Ben-Gurion hade lämnat politiken för ett lugnt liv på kibbutzen Sdeh Boker, men i februari sistnämnda år tillträdde han som försvarsminister, och i november som premiärminister. Han blev därmed den som ledde invasionen av Egypten under Suezkriget, ett krig som han i Knesset motiverade skulle återställa Israels "bibliska gränser".[1] 1963 begärde han avsked från regeringen, och från Knesset 1970.

Han betraktas som Israels grundare och nationalfader, och som den som förmådde omsätta Hertzls och Weizmanns utopier till verklighet. Efter honom är den internationella flygplatsen Ben Gurion i Tel Aviv, Israel uppkallad.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Shahak, Israel (1994). Jewish History, Jewish Religion: The Weight of Three Thousand Years. London: Pluto Press. sid. 8 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • David Ben-Gurion, staten Israels grundare, Anno 73, Malmö och Stockholm, 1974, s. 143f.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]