Hoppa till innehållet

The Nanny

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Nanny (amerikansk TV-serie))
Nanny
OriginaltitelThe Nanny
GenreSituationskomedi
Skapad avPeter Marc Jacobson
Fran Drescher
MedverkandeFran Drescher
Charles Shaughnessy
Daniel Davis
Lauren Lane
Nicholle Tom
Benjamin Salisbury
Madeline Zima
MusikAnn Hampton Callaway och Timothy Thompson
Antal avsnitt146
Längd (per avsnitt)23 minuter
LandUSA
SpråkEngelska
Produktion
ProduktionsbolagCBS
Sändning
OriginalkanalCBS[1]
Originalvisning1993 – 1999
Externa länkar
IMDb
Fran Drescher.
Länder där egna varianter av The Nanny har spelats in.

Nanny eller The Nanny (på svenska även kallad Mitt liv som mamma) är en amerikansk komisk TV-serie, som sändes av CBS i sex säsonger under åren 19931999. Den handlar om barnflickan Fran Fine (Fran Drescher), hennes chef Maxwell Sheffield (Charles Shaughnessy) och hans barn Maggie (Nicholle Tom), Brighton (Benjamin Salisbury) och Grace (Madeline Zima). Andra medverkande är butlern Niles (Daniel Davis) och Maxwells affärspartner C.C. Babcock (Lauren Lane).

Efter att ha fått sparken från en bröllopsaffär av sin chef och fästman börjar Fran Fine sälja smink från dörr till dörr. Till slut kommer hon till den rika familjen Sheffield. Trots att hon inte är en utbildad barnflicka lyckas hon få anställning hos dem. Alla i familjen är i stort behov av henne.

Fakta om karaktärerna

[redigera | redigera wikitext]

Fran Fine är född och uppvuxen i stadsdelen Queens i New York, hon är judinna och har alltid mycket smink, stort hår och korta kjolar. Hennes stora idol är Barbra Streisand som hon anser är större än Gud, men hon blir alldeles uppspelt när vilken berömdhet som helst besöker huset.

Maxwell Sheffield är änkling och producerar musikalerBroadway. I början verkar han kall men är egentligen mycket osäker och har svårt att hålla ihop familjen efter sin frus bortgång. Med Frans hjälp lyckas han både med barnen och sitt eget liv.

Margaret ”Maggie” var precis som alla andra i stort behov av Fran när serien startade, på den tiden var hon blyg.

Var en oseriös pojke innan Fran kom till huset. Han älskade att spela död och leka att han dödade. Han saknar sin bortgångna mamma och Fran lyckas fylla tomrummet.

I början var Grace ”Gracie” en mycket komplicerad flicka på 7 år som behövde terapi var och varannan dag.

Är den skämtsamme butlern i huset som håller stämningen uppe när han är i luven på C.C. Babcock. Niles hatar C.C. och C.C. hatar Niles. De fäller sylvassa kommentarer till och om varandra, men innerst inne gillar de varandra.

Chastity Claire ”C.C.” Babcock är Mr. Sheffields medhjälpare i hans jobb, hon är även väldigt förtjust i Max och gillar att göra livet surt för både Fran och Niles som hon gärna förnedrar på skämtsamt vis, oturligt nog får hon mest tillbaka. Hon blir i slutet av serien mycket förtjust i butlern Niles och i sista avsnittet i den sjätte säsongen gifter de sig, över Fran som håller på att föda barn. Samtidigt som de gifter sig avslöjas också vad C.C står för, Chastity Claire.

”Sylvia” är Frans mamma som hela tiden är på Fran att hon ska gifta sig. Hennes favoritsysselsättning är att äta. Sylvia är gift med Morty Fine som man aldrig ser förrän i sista säsongen.

”Yetta” är Frans senildementa mormor, som bor på ett hem.

Valerie ”Val” Toriello är Frans korkade bästis. Val har liknande kläder och hår som Fran.

Gästskådespelare

[redigera | redigera wikitext]

Eftersom Maxwell Sheffield är i nöjesbranschen är det inte konstigt att många kändisar spelar sig själva i TV-serien; Maxwell träffar dem helt enkelt å yrkets vägnar.

Professionella skrattare

[redigera | redigera wikitext]

I The Nanny var det första gången man anställde statister för att skratta på rätt ställe och som hade bra skratt, innan dess var det ofta studiopublik. Detta berodde på att Fran Drescher hade blivit våldtagen i sitt eget hem och därför utvecklade en paranoia inför att vem som helst skulle kunna sätta sig i publiken.[2]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Tim Brooks, The Complete Directory to Prime Time Network TV Shows 1946–Present, Ballantine Books, 1979.[källa från Wikidata]
  2. ^ ”Tyst humor slår ut pålagda skratt”. Tyst humor slår ut pålagda skratt. DN. http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/tyst-humor-slar-ut-palagda-skratt. Läst 30 juli 2012.