Nils Åberg

Det finns även en yngre historiker Nils Åberg född 1938 som samarbetat mycket med Lars O. Lagerqvist.

Nils Fritiof Åberg, svensk arkeolog, född 24 juli 1888 i Norrköping, död 28 februari 1957 i Stockholm. Son till disponent Otto Fritiof Åberg och Ellen Johanna Svanström. Gift 1937 med Gunhild Elisabet Berlin. Invald i Vitterhetsakademien 1951.

Studier och arbetsliv

Efter studentexamen i Norrköping 1907 påbörjade han sina universitetsstudier i Uppsala, där Åberg doktorerade 1912 i ämnet arkeologi med avhandlingen ”Studier över den yngre stenåldern i Norden och Västeuropa”, dess före hade han blivit fil kand 1910 och fil lic 1911. Fram till 1928 var han knuten till Uppsala universitet, där han 1915 blev docent i nordisk och jämförande fornkunskap, men hade tjänstledighet några år för att skaffa sig praktisk erfarenhet. År 1916 tjänstgjorde han vid Provinzialmuseum i Halle an der Saale samt under delar av 1927 och 1928 vid Statens historiska museum. Sistnämnda år tog Åberg tjänst vid Stockholms högskola, blev docent och tf. lärare i nordisk och jämförande fornkunskap och senare dess förste professor i ämnet under åren 1940-1953 . (Formellt erhöll han professors namn 1940 och innehade f r om 1949 den nyinrättade professuren i nämnda ämne vid högskolan, fram till sin pensionering 1953.)

Forskningsområde

Åberg publicerade ett sjuttiotal vetenskapliga undersökningar över alla förhistoriska perioder utom den äldre stenåldern. Forskningen var internationellt orienterad och främst inriktad på kronologiska och stilhistoriska problem, s.k. typologi. Han ställde det nordiska artefaktmaterialet - yxor, fibulor och keramik - i relation till material från övriga Europa, om vilket han genom resor och museistudier hade förvärvat en god kännedom. Fr o m 1940-talet specialiserade han sig allt mer mot stilhistoriken kring vendel- och vikingatidens konsthantverk.

Bibliografi

Zur Entstehung der Keramik vom Schönfelder Typus. Gebauer-Schwetschke, Halle/Saale (1916).
Das nordische Kulturgebiet in Mitteleuropa während der jüngeren Steinzeit. Uppsala (1918).
Studien über die Schönfelder Keramik, die schwedische "Bandkeramik" und die jütländische Obergrabkeramik. in: Georg Wilke, Archäologie und Indogermanenproblem. Gebauer-Schwetschke, Halle/Saale (1918).
[I samarbete med Gustaf Kossinna ] Die Typologie der nordischen Streitäxte. Curt Kabitzsch Verlag, Würzburg (1918).
Bronzezeitliche und früheisenzeitliche Chronologie. Teil III: Kupfer- und Frühbronzezeit. Akademie Verlag Stockholm (1930-1932).

Källor

Carl-Axel Althin, Svensk uppslagsbok, band 32. Malmö 1955, s. 357.
Sigurd Lindman, Svenska män och kvinnor, biografisk uppslagsbok, del 8, Stockholm 1955, s. 484f.
Nationalencyklopedien, 20: e bandet, Höganäs 1996, s. 320.