Olle Eriksson (fysiker)
Olle Eriksson, född 1960, är en svensk fysiker verksam inom materialteori och magnetism.
Eriksson disputerade 1989 vid Uppsala universitet,[1] och var därefter postdoc vid Los Alamos National Laboratory 1989-1991. Han återkom därefter som forskarassistent till Uppsala universitet, blev docent 1993, och var 1996-1997 åter vid Los Alamos. 1999 blev han befordrad professor (befordringsprofessur) vid Uppsala universitet och 2002 fick han en ordinarie professur i teoretisk magnetism; sedan 2008 leder han avdelningen för materialteori vid Ångströmlaboratoriet vid Uppsala universitet.[2]
Erikssons forskningsområde är teoretisk modellering av materialegenskaper med anknytning till fysik och kemi. Modellerna är i huvudsak baserade på elektronstrukturteori och täthetsfunktionalteori och används med högpresterande datorberäkningar. Bland de modellerade materialegenskaperna finns olika magnetiska, elektriska, optiska och mekaniska egenskaper.[3]
20 januari 2010 invaldes Eriksson som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Han tilldelades Göran Gustafssons pris i fysik 2002[3] och Björkénska priset 2013[4].
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ Eriksson, Olle (1989) (på engelska). Electronic structure, magnetic and cohesive properties of actinide, lanthanide and transition metal systems. Comprehensive summaries of Uppsala dissertations from the Faculty of Science, 0282-7468 ; 203. Uppsala: Univ. Libris 7425102. ISBN 91-554-2395-7
- ^ Olle Erikssons CV Arkiverad 12 april 2021 hämtat från the Wayback Machine., läst 14 februari 2010
- ^ [a b] Kungl. Vetenskapsakademien: Från teoretisk magnetism till brinnande zeppelinare – fem nya ledamöter invalda i akademien Arkiverad 14 december 2010 hämtat från the Wayback Machine., pressmeddelande 3 februari 2010
- ^ Uppsala universitet (7 november 2013). ”Årets Björkénska pristagare utsedda”. Pressmeddelande.